Från och med idag har vi här på Mises.se det stora nöjet att presentera Frank Karsten och Karel Beckmans nya bok ”Demokratins baksida”. Frank Karsten har varit vänlig nog att låta oss få tillstånd att översätta och publicera denna bok i artikelform, och vid färdigställd översättning som en nedladdningsbar PDF. Dock är boken, som är på runt 100 sidor, ännu inte färdigöversatt, utan den kommer att översättas och publiceras löpande här på sajten. Av denna anledning skulle det uppskattas oerhört mycket om vi meddelades om eventuella fel eller förbättringar. Har ni synpunkter är det bara att maila eller kommentera i artikeln nedan. För de som är otåliga kan den engelska versionen köpas här eller här.

Demokrati – det sista tabut

“Om vår demokrati lider av något fel idag kan det endast lösas med mer demokrati”. Detta gamla citat från en amerikansk politiker illustrerar i ett nötskal en vanlig syn på vårt demokratiska system. Folk är beredda att hålla med om att demokrati har sina problem – de kanske till och med håller med om att många västerländska parlamentariska demokratier, inklusive den amerikanska, är på väg att kollapsa – men de kan inte föreställa sig något alternativ. Det enda botemedel de kan tänka på är, faktiskt, mer demokrati.

Det är inte många som skulle förneka att vårt parlamentariska demokratiska system befinner sig i en kris. Överallt, i alla demokratiska länder, är medborgarna missnöjda och djupt splittrade. Politiker klagar på att väljarna beter sig som bortskämda barn, medborgarna klagar på att politikerna inte lyssnar till deras önskemål. Väljarna har blivit notoriskt ombytliga. De byter rutinmässigt sina allianser från ett parti till ett annat. De blir också allt mer attraherade av radikala och populistiska partier. Överallt fragmenteras det politiska landskapet, vilket gör det svårare och svårare att komma överrens och bilda fungerande regeringar.

De existerande politiska partierna har inga svar på dessa utmaningar. De är oförmögna att utveckla verkliga alternativ. De är fångade i rigida partistrukturer, deras ideal har kidnappats av intressegrupper och lobbyister. I princip har ingen demokratisk regering lyckats kontrollera sina utgifter. De flesta demkratiska länder har lånat, spenderat och beskattat i sån grad att det resulterat i en finansiell kris som fört olika länder till konkursens rand. Och i de sällsynta fall då omständigheterna tvingar regeringarna att minska sina utgifter, i alla fall temporärt, revolterar väljarkåren i protest mot vad de anser vara en attack på deras rättigheter, vilket gör alla verkliga neddragningar omöjliga.

Trots de massiva utgifterna lider nästan alla demokratiska länder av permanent hög arbetslöshet. Stora folkgrupper förblir utanför. I stort sett har inget demokratiskt land avsatt tillräckligt för att hantera sin åldrande befolkning.

Typiskt sett lider alla demokratiska samhällen av en överdriven byråkratisk och regulatorisk iver. Statens tentakler når in i alla människors liv. Det finns regler och regleringar för allt möjligt, och alla problem hanteras genom skapandet av fler regler och regleringar snarare än verkliga lösningar.

Samtidigt gör demokratiska regeringar ett dåligt job beträffande det som många människor skulle anse vara deras viktigaste uppgifter – upprätthållandet av lag och ordning. Brottsligheten och vandalismen är utom kontroll. Polisen och rättsväsendet är opålitiliga, inkompetenta, och ofta direkt korrupta. Harmlösa beteenden kriminaliseras. Sett till procent av populationen har USA den största andelen fängslade människor i hela världen. Många av dessa människor sitter i fängelse för helt oskadliga beteenden, helt enkelt för att deras vanor anses anstötliga för majoriteten.

Folks förtroende för sina demokratiskt valda politiker har nått nya lägstannivåer enliga vissa studier. Det finns en djupt rotad misstro för regeringar, politiker, eliter och internationella organ som verkar ha satt sig själva över lagen. Många människor har blivit pessimistiska gällande framtiden. De fruktar att deras barn kommer att få det sämre än de själva. De fruktar en invasion av invandrare, oroar sig för att deras egen kultur hotas och längtar efter en svunnen tid.

Den demokratiska tron

Även om den demokratiska krisen vitt erkänns existerar det i princip ingen kritik av det demokratiska systemet i sig. Det finns nästan ingen som skuldbelägger demokratin själv för de problem som vi upplever. Oundvikligen lovar politiska ledare – och det spelar ingen roll om de är vänster, höger eller mitt emellan – att hantera våra problem genom mer demokrati, inte mindre. De lovar att de kommer att lyssna på folket och sätta allmännhetens intresse över privata intressen. De lovar att de kommer att skära ner på byråkrati, bli mer transparenta, bidra med bättre tjänster – att få systemet att fungera igen. Men de ifrågasätter aldrig hur önskvärt det demokratiska systemet i sig är. De argumenterar hellre för att våra problem skapas av för mycket frihet än av för mycket demokrati. Den enda skillnaden mellan de progressiva och de konservativa är att det är mer sannolikt att de förra klagar över för mycket ekonomisk frihet, medan de senare klagar över för mycket social frihet. Detta vid en tidpunkt då det aldrig har funnits så många lagar och så höga skatter som idag!

Faktum är att det är mer eller mindre tabu att kritisera den demokratiska idén i västerländska samhällen. Du tillåts kritisera hur demokrati utövas, eller de nuvarande politiska ledarna och partierna – men att kritisera det demokratiska idealet som sådant, det ”gör man helt enkelt inte”.

Det är ingen överdrift att säga att demokrati har blivt en religion – en modern, sekulär, religion. Man skulle kunna kalla den för den största tron på jorden. Alla, förutom elva länder – Myanmar, Swaziland, Vatikanstaten och vissa arabiska nationer – påstår att de är demokratier, även om det enbart är till namnet. Denna tro på den demokratiska Guden är nära sammanlänkat med dyrkandet av den nationaldemokratiska staten som uppstod under 1800-talet. Gud och kyrkan ersattes med staten som samhällets Heliga Fader. Demokratiska val är den ritual genom vilken vi ber till Staten för arbete, logi, hälsa, säkerhet, utbildning. Vi har en absolut tro på denna Demokratiska Stat. Vi tror att Han kan ta hand om allt. Han är belönaren, domaren, den allvetande, den allsmäktige. Vi förväntar oss till och med att Han ska lösa alla våra personliga och samhälleliga problem.

Det vackra med den Demokratiska Guden är att Han ger alla Sina goda gärningar helt och hållet osjälviskt. Som Gud har Staten inget egenintresse. Han är den sanna väktaren av det allmänna intresset. Han kostar inte heller någonting. Han delar ut gratis bröd, fisk och andra favörer.

Åtminstonde är det så det verkar för folk. De flesta människor ser endast vad staten levererar, men inte kostnaderna. En orsak till detta är att staten samlar in skatter på många omständliga och indirekta sätt – genom att kräva att företag samlar in moms till exempel, eller genom att kräva att arbetsgivare samlar in arbetsgivaravgifter, eller genom att låna pengar på de finansiella marknaderna (som någon dag måste betalas tillbaka av skattebetalare) eller genom att öka penningmängden – så att folk inte inser hur mycket av deras inkomst som faktiskt konfiskeras av staten. En annan orsak är att resultatet av statens agerande är synligt och går att ta på medan alla de saker som kunde och skulle ha gjorts om staten inte hade tagit folks pengar till att börja med förblir osynliga. Krigsmaskinerna som byggs finns där för alla att se. Alla de saker som inte skapas eftersom offentlighetens pengar spenderades på krigsmaskiner förblir osynliga.

Den demokratiska tron har blivit så djupt inrotad att demokrati för de flesta är synonymt med allt som är (politiskt) korrekt och moraliskt. Demokrati betyder frihet (alla får rösta), jämlikhet (alla röster är värda lika mycket), rättvisa (alla är jämlika), enhetlighet (vi bestämmer tillsammans), fred (demokratier startar aldrig orättfärdiga krig). Sett på detta sätt är diktatur det enda alternativet till demokrati. Och diktatur representerar givetvis allt som är dåligt: brist på frihet, ojämlikhet, krig, orättvisa.

I sin berömda uppsats från 1989, ”The End of History?” går den neo-konservativa författaren Francis Fukuyama till och med så långt att han utropar det moderna västerländska demokratiska systemet som mänsklighetens politiska evolutionsklimax. Eller, som han själv skriver, idag bevittnar vi ”universaliserandet av den liberala demokratin som det mänskliga regerandets slutliga form”. Uppenbarligen skulle endast väldigt ondskefulla människor (terrorister, fundamentalister, fascister) våga protestera mot en sådan helig idé.

Demokrati = kollektivism

Men det är precis detta som vi kommer att göra i denna bok: vi kommer att attackera den demokratiska Guden, speciellt i formen av en nationell parlamentarisk demokrati. Den demokratiska beslutsmodellen är användbar inom vissa områden som till exempel inom små församlingar eller inom föreningar. Men en nationell parlamentarisk demokrati, vilket nästan alla västerländska demokratier är, har långt mer nackdelar än fördelar. Parlamtentarisk demokrati, kommer vi att argumentera, är orrätvist, leder till byråkrati och stagnation, undergräver frihet, självständighet och företagsamhet, och leder oundvikligen till antagonismer, interventioner, letargi, och överdrivet spenderande. Detta har dock inte att göra med att vissa politiker misslyckats med sitt jobb – eller för att fel parti styr – utan för att det är så systemet fungerar.

Det som kännetecknar en demokrati är att ”folket” bestämmer hur samhällets borde organiseras. Med andra ord är det alla vi som ”tillsammans” bestämmer gällande allt som rör oss. Hur höga skatterna borde vara, hur mycket pengar som borde spenderas på barnomsorg och omhändertagande av de gamla, vid vilken ålder som folk tillåts dricka alkoholhaltiga drycker, hur mycket arbetsgivare måste betala för sina anställdas pensioner, vad som måste stå på en produktetikett, vad barn måste lära sig i skolan, hur mycket pengar som borde spenderas på utvecklingsbistånd eller på förnybar energi eller på idrottsutbildning eller på orkestrar, hur en barägare måste driva sin bar och huruvida hans gäster tillåts röka, hur ett hus får byggas, hur hög räntan ska vara, hur mycket pengar som måste cirkulera i ekonomin, huruvida banker ska räddas med skattebetalarnas pengar om de riskerar att gå under, vilka som tillåts kalla sig själva för läkare, vem som har rätt att starta ett sjukhus, huruvida folk tillåts att dö då de är trötta på livet, och huruvida nationen skall befinna sig i krig. I en demokrati är det ”folket” som förväntas bestämma dessa – och tusentals fler – frågor.

Således är demokrati per definition ett kollektivistiskt system. Det är socialism genom bakdörren. Den grundläggande och bakomliggande idén är att det är önskvärt och korrekt att alla viktiga beslut gällande samhällets fysiska, sociala och ekonomiska organisation tas av kollektivet, folket. Och folket ger sina representanter i parlamenten – det vill säga staten – befogenhet att ta dessa beslut åt dem. I en demokrati är med andra ord hela samhällets struktur inriktad mot staten.

Uppenbarligen är det alltså missvisande att påstå att demokrati på något sätt är mänsklighetens oundvikliga politiska evolutionsklimax. Det är enbart propaganda som syftar till att dölja det faktum att demokratin representerar en väldigt specifik politisk inriktning. Och det finns dessutom absolut gott om rimliga alternativ.

Ett av dessa alternativ kallas frihet. Eller liberalism – i dess klassiska betydelse (vilket har en helt annan mening från det som kallas liberalism i USA). Att frihet inte är detsamma som demokrati är inte svårt att se. Beakta detta: bestämmer vi demokratiskt hur mycket pengar alla får spendera på kläder? Eller vilka affärer vi får gå till? Givetvis inte. Alla bestämmer detta sjäva. Och detta fria val fungerar alldeles utmärkt. Så varför fungerar det bättre om alla andra saker som påverkar oss – från vår arbetsplats, sjukvård, och pensioner till våra barer och klubbar – bestäms demokratiskt?

Skulle det i själva verket inte kunna vara så att detta faktum – att vi bestämmer allt demokratiskt, att nästan alla ekonomiska och samhälleliga frågor kontrolleras av eller genom staten – är den underliggande orsaken bakom många av de saker som är fel i dagens samhälle? Att byråkratin, de statliga interventionerna, parasitismen, brottsligheten, korruptionen, arbetslösheten, inflationen, de låga utbildningsstandarderna, et cetera, inte står att finna i en brist på demokrati utan att de snarare är orsakade av demokrati? Att de hör till demokrati på samma sät som tomma butikshyllor och Trabant-bilar hörde till kommunism?

Det är exakt detta som vi hoppas att visa i denna bok.

Denna bok är indelad i tre delar. I den första delen diskuterar vi vår tro på den parlamentariska demokratiska Guden. Precis som vilken religion som helst har demokrati en uppsättning trossatser – dogman som alla accepterar som oumbärliga sanningar. Vi presenterar dessa som 13 populära myter om demokrati.

I den andra delen beskriver vi det demokratiska systemets praktiska konsekvenser. Vi försöker att visa varför demokrati oundvikligen leder till stagnation och vad som gör det inneffektiv och orättvist.

I den tredje sektionen beskriver vi ett alternativ till demokrati, nämligen ett politiskt system som baseras på individens självbestämmande, vilket karakteriseras av decentralisering, lokalstyre och mångfald.

Trots vår kritik av det nuvarande nationaldemokratiska systemet är vi optimistiska beträffande framtiden. En orsak till varför många människor är pessimistiska är att de upplever att det nuvarande systemet inte är på väg någonstans, men de kan inte föreställa sig ett attraktivt alternativ. De vet att staten i stor omfattning kontrollerar deras liv men att de inte kan kontrollera staten. Det enda alternativet de kan tänka på är någon form av diktatur, såsom den ”Kinesiska modellen” eller någon form av nationalism eller fundamentalism.

Men där har de fel. Demokrati betyder inte frihet. Det är precis lika mycket en form av diktatur – majoritetens och statens diktatur. Inte heller är det samma sak som rättvisa, jämlikhet, solidaritet eller fred.

Demokrati är ett system som introducerades för ungefär 150 år sedan i de flesta västerländska länder, av en eller annan orsak, bland annat för att uppnå socialistiska ideal i liberala samhällen. Oavsett vad orsakerna var då finns det ingen bra orsak att bevara den nationella parlamentariska demokratin. Den fungerar inte längre. Det är dags för ett nytt frihetligt ideal, där produktivitet och solidaritet inte organiseras på grundval av demokratisk diktatur, utan istället är resultatet av frivilliga förhållanden mellan folk. Vi hoppas att vi kan övertyga våra läsare att möjligheten att realisera ett sådant ideal är långt större än många människor idag kan föreställa sig – och väl värt att kämpa för.

Kommentarer (11)

  • Egensinnig

    4 år sedan

    Underbart, det här ska bli intressant läsning!
    En sak jag ifrågasätter är att demokratin infördes för 150 år sen. Jag tror det finns många exempel, likt det svenska, på hur demokratin har växt fram och utvecklats under många århundraden. Sverige har haft folkvald Riksdag (nationell parlamentarism) regelbundet sen snart 500 år nu. Minst en gång per sekel sen dess har den valt regeringschef (kung). Gustav II Adolf argumenterade t.ex. skickligt för att få den att fatta beslut om att gå med i 30:åriga kriget. En av myterna är just demokratins införande, även om vissa länder faktiskt hade distinkta revolutioner. Frågan ”När blev Sverige demokratiskt” är en kuggfråga, och det förvånar många som trodde att de visste att demokratiseringen kom i gränsen mellan tyranniet och industrialiseringen.

    Ett par små korrektur i en snabbläst bra översättning:
    ”Således är demokrati per definition ett kollektivistisk*T* system.”
    ”Demokrati är ett system som introducerades *FÖR* ungefär [för] 150 år sedan”

    Åsså förstod jag inte riktigt:
    ”och om och när nationen befinner sig i krig.”
    Menas om man ska starta krig, eller syftar man på nån specifikt amerikansk debatt om definitionen av krig?

  • Joakim Kämpe

    4 år sedan

    Tack för dina synpunkter! Har åtgärdat dem.

    Bra synpunkt angående demokratins uppståndelse också. Det blir lite av en definitionsfråga antar jag.

  • Göran

    4 år sedan

    Det lär nog inte gå att reda ut var demokrati först infördes. Det som folk i dagsläget tänker på är nog att var och en får rösta. De som först började tala om ”en man, en röst” var godtemplarna under senare halvan av 1800-talet. I och med att var och en (utom kvinnor) oavsett börd hade exakt lika antal röster, så kan vi kanske börja tala om den folkvalda demokratin.

    Går vi tillbaka lite längre i svensk historia så har vi kungarnas s.k. eriksgata(traditionen finns ännu kvar). Där skulle den valda kungen resa runt landet och om ingen opponerade sig mot kungen var han eller hon kung, antingen denne var självutnämnd eller via val. Det kan väl kallas ett demokratiskt system på sitt sätt. Det är nästan att vår successionsordning av dagens mått är mer diktatorisk än tidigare system.

    I övrigt ska det bli väldigt spännande att få läsa fortsättningen på denna bok. Tusen tack till er som översätter den!

  • Egensinnig

    4 år sedan

    Ja, just det, VEM som får rösta! Än har vi åldersgräns och medborgarskap som kriterier. Dessutom valkretsar. Och spärrar för vilka röster som ska räknas till Riksdagen. Och förskrivna valsedellistor o.s.v. Lika ”självklara” regler nu som reglerna var för 100 år sen.

    Att landägande, och till sist inkomst, tror jag under industrialiseringen, avgjorde röstlängdernas medlemmar, kommer av att socknarna i stort sett var fastighetsdomstolar och att därför bara lokala fastighetsägare hade rösträtt där. Gustav Vasa uppmanade denna existerande institution att välja riksdagsledamöter åt bondeståndet i en fyrakammarriksdag. (Kanske fanns riksdagsliknande demokrati för andra stånd än tidigare?) Ständerna tydliggör Riksdagens korporativistiska rötter mycket tydligt, inte långt ifrån Mussolonis ideal(isering av redan rådande maktstruktur) där såna som militären, facket, storindustrin, bönderna, kyrkan, kungen fick var sin formella pile of chips att betta i pokerspelet. Och de har bara blivit allt mindre formella i demokratins funktionssätt. Vi har bara partier istället, som maskerar sina särintressen någorlunda för allmänheten, med undantag för såna reliker som (S)-LO. Många andra länder har dock haft revolutioner sen upplysningstiden och kanske därför generellt en annan demokratisk historia än vad Sverige har. Upplysningstiden satte otroligt nog inte mycket formella spår i vår demokratiska utveckling, inte för att skillnaderna är relevanta under täcket ändå.

    Ron Paul talade igår förresten påpassligt nog om sitt ogillande för demokrati:
    url: http://www.youtube.com/watch?v=fTmdfYNdlTc&feature=youtu.be
    lur: 001 888 322 1414

  • Bradley

    4 år sedan

    Hittade ett stavfel

    De flesta demkratiska (ska vara demokratiska) länder har lånat, spenderat och beskattat i sån grad att det resulterat i en finansiell kris

  • PerKQ

    4 år sedan

    En demokrati måste naturligtvis reformeras hela tiden.
    Korporativismen har ett fast grepp om represantiv demokratin idag.

    Individens rättigheter är det vikitgaste.
    Indvidens rättigheter är trots allt starkast i demokratier

    1) Stark individens rättigheter
    2) Begränsa organisationers inflytande så mycket som möjligt.
    3) Staten är den största organisationen och bör därmed begränsas mest.

    Även om man drömmer om en tillvaro utan staten så bör man realpolitiskt jobba för att begränsa staten.

    1000 år av krig mellan stater säger allt:
    http://www.youtube.com/watch?v=NiG8neU4_bs

  • Jonas Ek

    4 år sedan

    Ja jobba med det du :)

  • Svanberg

    4 år sedan

    Dina korta syrliga svar är så roliga, Jonas. 😀

    Men jag tycker självklart att man bör jobba på ”demokratisk” väg för att förändra, det är löjligt att påstå att man deltar och legitimerar förtrycket bara för att man t ex röstar. Att påstå att t ex Ron Paul har legitimerat omfattande statliga omfördelningar bara för att han på politisk väg arbetar emot dem går ju inte ihop, eller hur?

  • Svanberg

    4 år sedan

    Låt mig få korrigera ”bör” till ”kan” och lägga till ett ”om man nu känner för det.” Jag personligen ser inga problem med allt ifrån att rösta till att utöva direkt våld för att krossa dagens förtyckande system.

  • Jonas Ek

    4 år sedan

    Tackar!

    Ja självklart tycker du det, jag menar inte att du legitimerar det specifika förtrycket utan förtryck rent generellt och jag påstår att Ron Paul har legitimerat statens existens, inget annat :)

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>