Frédéric Bastiat är fortfarande, efter många år, en libertariansk hjälte – och det är inte speciellt konstigt. Han argumenterade för frihet och stack hål på argumenten för statssocialism med tydlighet och fantasi. Han var bra på att influera lekmän.

Bastiat älskade marknadsekonomin och ville väldigt gärna se den blomstra – inte bara i Frankrike utan över hela världen. När han beskrev frihetens välsignelser lyste hans välvilja igenom. Fria marknader hade potential att höja allas levnadsstandard och göra så att alla kunde få ett bättre liv; därför var det orättvist och tragiskt att kväva frihet. I kontrast till Bastiats välvilja fanns även hans indignation över den oundvikliga förlust som kommer av ingrepp i marknadsprocessen.

Han börjar sin bok Economic Harmonies med att peka ut de ekonomiska fördelar som fås av att bo i ett samhälle:

Det är omöjligt att inte slås av det verkligt ojämförbara missförhållande som finns mellan den tillfredsställelse en människa får från samhället och den tillfredsställelse han hade fått om han enbart var tvungen att förlita sig på sina egna resurser. Jag vågar påstå att han på en dag konsumerar mer saker än han själv skulle kunna producera under tio århundraden.

Det som gör fenomenet ännu underligare är att samma sak gäller för alla andra människor. Var och en av samhällsmedlemmarna har förbrukat en miljon gånger mer än denne kunde ha producerat; detta utan att någon har rånat någon annan.

Bastiat var inte naiv. Han visste att han inte verkade på en helt fri marknad. Han var väl medveten om att det fanns privilegier: ”Privilegier innebär att det finns någon som tjänar på det och någon som betalar för det”, skrev han. De som betalar har det sämre än vad de hade haft på den fria marknaden. ”Jag hoppas att läsaren inte drar slutsatsen från de föregående kommentarerna att vi är okänsliga inför våra medmänniskors lidande. Även om lidandet är mindre i vårt samhälles nuvarande ofullkomliga tillstånd än vad det vore i isolering, följer det inte att vi inte helhjärtat söker att främja ytterligare framsteg för att göra lidandet mindre och mindre.”

Han önskade betona vikten av frihandel för att mänskligheten skulle blomstra. I kapitel fyra skrev han:

Handel är ekonomi. Handel är själva samhället, för det är omöjligt att föreställa sig samhället utan handel, eller handel utan samhället [...] För människan innebär isolering döden…

Genom handel uppnår människor samma tillfredsställelse med mindre ansträngning, eftersom de ömsesidiga tjänster de ger varandra genererar mer kostnadsfri nytta.

Ju färre handelshinder desto mindre ansträngning krävs det; desto villigare är människor att handla.

Hur skapar handel fördelar?

Handel ger upphov till två fenomen: det för samman människors krafter och det diversifierar deras yrken – det vill säga arbetsdelning.

Det är uppenbart att människors kombinerade ansträngningar i många fall är värt mer än deras enskilda och separata ansträngningar…

Sammanförandet av människors ansträningar innebär handel. För att kunna samarbeta måste de ha goda skäl att förvänta sig att få ta del av frukterna av deras ansträngningar. Var och ens ansträngningar gynnar de andra och var och en gynnas i sin tur av deras ansträngningar, i enlighet med uppgörelsens villkor, vilket är handel.

Men är det inte något som saknas?

Jo, det är det: den subjektivistiska österrikiska insikten att individer vinner på handel i sig. För att ett utbyte ska ske måste de två parterna värdera det som handlas olika, där vardera parten värderar det de får mer än det de ger upp. Om detta villkor inte införlivades skulle inget utbyte ske. Det tillstånd som Murray Rothbard kallade dubbel värdeskillnad måste existera. Det är en del av logiken bakom det mänskliga agerandet – det som Ludwig von Mises kom att döpa till praxeologi. Bastiat, liksom sina klassiska förfäder Smith och Ricardo, trodde felaktigt (åtminstone uttryckligen) att människor handlar lika värden och att något var fel när olika värden handlades.

Kanske är jag för hård mot Bastiat. Trots allt verkade han före 1850. Carl Menger publicerade inte Principles of Economics förrän 1871. Men österrikarna var inte de första att se på handel genom strikt subjektivistiska glasögon – det vill säga, från de ekonomiska aktörernas synvinkel. Den franske filosofen Étienne Bonnot de Condillac (1715-1780) gjorde det redan hundra år innan Bastiat skrev: ”Det faktum att ett byte alls äger rum är bevis på att det nödvändigtvis måste finnas en vinst i det för båda de avtalsslutande parterna, annars skulle det inte genomföras. Därför representerar varje byte två vinster för mänskligheten”.

Man skulle kanske kunna tro att Bastiat var ovetande om Condillacs argument, men så var inte fallet. Han hänvisar till citatet ovan i sin bok och svarar:

Condillacs förklaring förefaller mig vara helt otillräcklig och empirisk, eller snarare lyckas den inte förklara någonting alls…

Bytet representerar två vinster säger du. Frågan är: Varför och hur? Det är ett resultat av det faktum att det äger rum. Men varför äger det rum? Vilka motiv har lett de två människorna att göra så att det äger rum? Har bytet någon sorts mystisk dygd som i sig är fördelaktig och omöjlig att förklara?

Vi ser hur handel [...] ökar vår tillfredsställelse [...D]et finns inga spår av […] den dubbla och empiriska vinst som Condillac påstår.

Detta är förbryllande. Det är uppenbart att den nödvändiga dubbla värdeskillnaden vare sig är empirisk eller villkorad. Till skillnad från Bastiat förklarar den dubbla värdeskillnaden ganska mycket, och alla hans frågor får enkla svar.

Men ännu mer förbryllande är Bastiats påstående i samma kapitel: ”Den enes vinst är den andres vinst”. Detta verkar antyda det han just förnekade.

Bastiats misslyckande med att greppa detta hade konsekvenser i de debatter han hade med andra ekonomer. Till exempel var han och hans kollega Pierre-Joseph Proudhon involverade i en lång debatt om huruvida låneräntor skulle existera på den fria marknaden eller om de var ett privilegium som gavs när staten kvävde konkurrens. Tyvärr blir debatten lidande eftersom varken Bastiat eller Proudhon helt och uttryckligen förstått Condillacs eller den österrikiska poängen om den dubbla värdeskillnaden. Som Roderick Long förklarar i sin ovärderliga kommentar om debatten:
Båda två snubblar på sitt eget försvar av sina positioner på grund av en inkonsekvent förståelse av den österrikiska principen om ”dubbel värdeskillnad”; Proudhon omfamnar den, men underlåter att tillämpa den konsekvent, medan Bastiat underförstått förlitar sig på den, men explicit avvisar den…

Proudhons argument mot ränta verkar helt och hållet bero på hans påstående om att alla byten måste vara av lika värden; att påpeka det inkonsekventa i detta skulle vara ett bra svar. Men Bastiat kan inte officiellt ge detta svar (även om han under debatten om och om igen kommer väldigt nära) eftersom han någon annanstans – i Economic Harmonies – uttryckligen avvisar uppfattningen om dubbel värdeskillnad.

Det är så frustrerande! Bastiat har så mycket att lära oss. Men detta är något som hindrade honom från att vara ännu bättre.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe

Kommentera på bloggen