Som förespråkare för en fri ekonomi blir man ofta anklagad för att vara ”ny-liberal”. Ordet används frekvent som skällsord från vänstern, det underliga är dock att det ses som hedersbetygelse hos den s.k. högern. Det finns nämligen ingenting närmelsevis liberalt med ny-liberalismen, som är ett försök att omdefiniera vad liberalism faktiskt innebär. Precis som den amerikanska vänstern fått liberalism att betyda socialism, försöker den svenska högern att få liberalism att innebära statlig korporatism.
Ny-liberalismen är den desperata socialdemokratiska[1] statens sista utväg när den inte längre kan leverera det den lovat genom vare sig höjd beskattning, inflations-politik eller skuldsättning. Under en dimridå av åtgärder som kallas ”liberaliseringar” så avsäger sig staten sig ansvar för sina löften, så att privata aktörer sedan kan skuldbeläggas för missförhållanden som har sin grund i statens korrumperande inflytande. Detta är dock långt ifrån den enda skadliga effekten av det som kallas ”ny”-liberalism, utöver den rent Orwellianska begreppsförvirring som uppstår så sker en enorm omfördelning av resurser från vanliga skattebetalare till diverse ekonomiska intresse-grupper. Låt oss gå igenom några av de spektakel som ny-liberalismen har ställt till med i Sverige sedan 90-talet.
”Privatiseringen” av Televerket
Nuförtiden finns det stora mängder konkurrerande aktörer på telemarknaden. Detta är utan tvivel mycket bra. Till och med resterna av Televerkets operatörs-verksamhet är numera fungerande (nåja…), många av oss i den yngre generationen minns dock deras desperata försök till att skapa en fungerande internet-tjänst under de initiala åren, vilket gav dem det välförtjänta öknamnet ”Felia” på internet-forum. Så långt är allt väl, tills vi börjar undersöka vad som har hänt med den största tillgången som Televerket ägde, nämligen det statliga telenätet.
Vi kan knappast gissa oss till hur mycket skatte-pengar som gick åt för att koppla upp hela Sveriges telefon-nät, så vi får nöja oss med att anta att det var en ansenlig summa. När Televerket ”privatiserades ” (d.v.s. öppnades upp för konkurrens och övergick till bolagsform där staten fortfarande är storägare) skedde något intressant – en tillgång som betalats för av svenska skattebetalare under ett par generationer förvandlades till Telias egendom. Var detta rätt? Självklart inte. Och i en tid när Telia nu gör allt för att kunna stänga ned och slippa ”ansvaret” för det gamla koppar-trådsnätet (som många trots mobiltelefoner fortfarande förlitar sig på, särskilt i avlägsna landsändar) så börjar konsekvenserna av detta beslut bli tydliga. Koppartrådarna rivs upp ur marken för att det inte längre är lönsamt med gammaldags telefoni-lösningar. Problemet är att detta är inte Telias beslut att ta, för det är inte deras telefonnät.
Vad som borde ha gjorts vid en privatisering av telefon-nätet är att det skulle ha getts tillbaka till de som betalat för det. Naturligtvis är detta omöjligt att göra exakt, för vilken skattekrona har gått till vilken kabel? Avlidna skattebetalare, skall de få en andel, som sedan skiftas ut i någon form av gigantiskt arvsskifte? Även om problemet tycks till synes omöjligt, så finns det avsevärt många lösningar som vi kan komma fram till är bättre än vad som faktiskt skedde. Ett alternativ är att ge alla som betalat skatt en andel i Telia (dock kan vi gissa att staten inte frivilligt skulle avstå från de intäkter som försäljningar av andelar i Telia har gett). En bättre lösning kunde ha varit att stycka upp telefonnätet på rent geografisk basis och gett tillbaka det till kommunerna, vilket hade gett skattebetalare någon form av möjlighet att påverka om det lokala kopparnätet skulle rivas upp ur marken. Eller så hade man kunnat starta lokala telenäts-kooperativ, som sedan fick drivas och finansieras på samma sätt som privata vägföreningar.
Men istället valde staten att sälja av en tillgång som skattebetalarna betalat, för att kunna fortsätta finansiera sina underskott.
”Fri-skolor”
Sverige har i viss utsträckning blivit internationellt uppmärksammat för att vi tillåter s.k. fri-skolor, d.v.s. att privata ekonomiska aktörer tillåts bedriva skolverksamhet. Hur fri är denna verksamhet? Inte alls. För det första måste de uppfylla skolverkets alla kriterier för ”godkänd undervisning” vilket i princip garanterar att den kommer vara lika undermålig som den statliga skolan. Därtill så är det ingen som betalar för sin egen skola (och slipper betala skatt för att finansiera det statliga skolväsendet), utan istället så finns en given statlig ”skolpeng” som ges till skolan för varje elev som studerar där. De ekonomiska incitamenten som skapas av detta blir uppenbara : Få in så många elever som möjligt, och leverera utbildning som passerar statens (mycket lågt satta) krav så billigt som möjligt. Kvalitet är irrelevant i ett sådant system. När konkurrensen utgörs av statliga skolor, eller privata skolor som spelar efter samma spelregler (d.v.s. fast summa betalas av staten för varje barn) så finns ingen anledning att bry sig om kvalitet. Istället blir det ett rally mot botten där privata aktörer får ett ekonomiskt incitament att enbart bry sig om att få ned kostnader, och aldrig upp kvalitet. De får inte mer pengar för högre kvalitet, följaktligen är det ekonomiskt irrelevant.
Lösningen hade naturligtvis varit att ta bort den statliga skolan, och sänka skatten så föräldrar därmed fick råd att sätta sina barn i en privat skola. Det skulle då dyka upp utbildningar i alla pris-klasser, och samtliga skulle konstant vara utsatta för konkurrens vad gäller både pris och kvalitet.
”Privatiserad” sjuk- och äldrevård
Den del av vårdapparaten som lagts ut på privata aktörer lider av precis samma problem som fri-skolor. Ingen betalar för sin sjukvård själv. Det skulle ha gått alldeles utmärkt att tillåta privata försäkringsbolag att erbjuda vårdförsäkringar – och om någon blödig socialist nu läser detta så skall de veta att ett sådant system tillsammans med statligt bidrag (något författaren naturligtvis INTE argumenterar för) för de som inte har råd med en privat sjukförsäkring skulle ge sjukvård vars kvalitet och effektivitet vida överstiger det nuvarande systemet[2]. Istället valde man att erkänna att de inkompetenta landstingen är värdelösa på att leverera vård, och lägga ut detta på privata aktörer. Man missade dock den enkla detaljen att landstingen även är inkompetenta vad gäller att beställa vård, och eftersom man vanligen får vad man beställer är vården precis lika undermålig, med den enda skillnaden att den undermåliga vården levereras mer effektivt.
Den s.k. ”Carema-skandalen” ger oss en relativt tydlig inblick i vad som pågår. Privata vårdbolag agerar enligt strikt ekonomiska principer. Dessa principer innebär att störst vinst får man om man hävdar att man kan leverera given vård så billigt så möjligt. När man sedan misslyckas med att leverera denna vård, är det ingen på beställar-sidan som bryr sig förrän media får nys om historien. Och trots att media fick nys om historien så fanns inte EN ENDA rad att läsa om de inkompetenta klåpare som inte ägnat en minut åt att kontrollera att de fick den vård som beställts. Därtill, när det blev uppenbart att så inte var fallet så hördes inte en enda stavelse om möjligheten att faktiskt återkräva de pengar som betalats ut till Carema, eftersom de inte levererat det som avtalats.
Sanningen är självklart att det bakom systemets anonyma frontorganisation ”Landstinget” sitter en grupp lata, inkompetenta byråkrater som föredrar att vända papper och dricka kaffe. När skandalen uppdagades kan vi anta att de sjukskrev sig eller gömde sig i något gammalt arkiv i tre veckor, eftersom det var deras signaturer som fanns på avtalen som antingen godkänt missförhållanden, eller som de fullständigt misslyckats att kontrollera att de efterföljdes. Enligt vad som gick att läsa i dagstidningarna går beställnings-proceduren till ungefär såhär : Carema lovar att leverera viss vård. Landstinget godkänner detta. Efter given tidsperiod skickar landstinget en förfrågan om vilken vård som Carema levererar. Carema svarar att de levererar den vård som avtalats. En kaffe-drickande landstingsbyråkrat nickar och säger ”det är bra”, sätter sin signatur på ett papper och så var det hela kontrollerat och klart.
Sammanfattning
Ovan är bara några exempel på lösningar som de s.k. ny-liberalerna ivrigt påhejat som steg framåt för ekonomisk frihet. Frihet, vardå? Problemet är inte att staten inte är tillräckligt effektiv, eller att statlig verksamhet inte bedrivs i bolagsform. Problemet kan inte lösas med mer ”reglering” av företag som jobbar på statlig entreprenad. Problemet är att verksamheten beställs och kontrolleras av just staten, och betalas med skattepengar som ingen frivilligt har gett ifrån sig. Det hela är en gigantisk samhällsekonomisk charad som bedrivs för att vi skall tro att det finns politiker som är för ekonomisk frihet. Snick-snack! Politiker är intresserade av politisk makt, vare sig mer eller mindre. De har alla sina egna små utopier och sina egna sär-intressen att svara inför, må det vara arbetarrörelsen, facket, näringslivet, finansindustrin eller riskkapitalister i sjukvårds-branschen. Visst har ”privatiseringarna” i svensk ekonomi lyckats knuffa den ekonomiska kollapsen orsakad av statlig inkompetens framåt ett par decennier. Men att säga att något blivit ”bättre” är struntprat – vi har bara ersatt en centralplanerad ekonomisk ordning med en något mer distribuerad korporatistisk sådan. Privata aktörer hyrs in för att förhindra en total kollaps av verksamheten, och får som tack för hjälpen ta profit på en del av våra skatte-pengar.
Tillåt mig att upprepa mig. Frihet, vardå?
Kommentera på bloggen.
[1] Socialdemokrater som inte vill associeras med arbetarrörelsen kallar sig ibland ”social-liberala”, vilket är någon form av meningslöst nonsens-begrepp som innebär en social ordning där socialdemokratisk bland-ekonomi buntas ihop med förbud mot sociala preferenser i någon form av omvänd förbuds-stat där alla sociala särintressen skall få lagstifta fram att ingen får ha en åsikt om deras eventuella livsstils-val
[2] Däremot skulle systemet ganska snart korrumperas eftersom staten, via sina bidrag för sjukförsäkring till fattiga, skulle börja ställa krav och införa regleringar på vad privata sjukvårds-givare var ”tvungna” att erbjuda folk. För mer information hur detta går till, se USAs historia från 1960 till nutid. Den kommande kollapsen av de amerikanska ”Medicare”- och ”Medicaid”-systemen kommer garanterat att skyllas på ondskefulla försäkringsbolag som vägrar att leverera vård – vård som tack vare statliga regler nu är så dyr att den hotar att försätta både den amerikanska staten och hela sjukvårdsindustrin i konkurs.
