Liksom andra antiteser som egoism och altruism, materialism och idealism, och ateism och religion, är individualism och kollektivism två begrepp som finns i våra bakhuvuden. Hos de flesta finns det dock endast en minimal förståelse för den gigantiska konflikten som existerar mellan orden och deras tillhörande definitioner och betydelser och de ideologier som de representerar. Inte sällan hör man orden användas där andra ord bättre hör hemma. Att vara en individualist har t.ex. en helt annan betydelse för den som förstår begreppet än för den som tror ordet är synonymt med egoism eller själviskhet. Samtidigt tror många att kollektivism är synonymt med gemenskap eller samvaro. Som vi kommer se är det inte riktigt så enkelt – eller komplicerat – beroende på ens utgångspunkt och världsbild.

I grunden ligger dessa två ord i en modern kamp vars like är svår att finna, en kamp som vi omedvetet blir indragna i varje dag och som har en kolossal effekt på hur vi lever och samverkar med våra medmänniskor. I den här artikeln ska jag försöka reda ut begreppen så att vi åtminstone kan använda språket mer effektivt. Sedan följer en kortfattad beskrivning av ideologierna och en av de största filosofiska konflikterna genom alla tider.

Om vi börjar med begreppet individualism så kan vi först se till Svenska Akademins Ordbok (SAOB) där vi hittar en något förbryllande beskrivning:

självhävdelse i uppfattning o. livsföring; åskådning som ställer individen framför släktet 1. det hela o. förfäktar hans rätt till (i möjligaste mån) fri o. obunden utveckling o. verksamhet gentemot stat o. samhälle.

Till en början finns det väl egentligen ingenting att anmärka på men den vilseledande frasen i slutklämmen är desto mer anmärkningsvärd och pekar på en djup oförståelse. Det handlar inte enbart om glossologisk kritik utan en grovt missvisande förklaring. Till att börja med måste man förstå att det är en avgrundsdjup skillnad mellan stat och samhälle och detta bör vara bekant för läsaren, men om förrvirring om kontrasten fortfarande existerar så kan jag rekommendera flertalet artiklar på www.mises.se där varje potentiell förväxling behandlas med ofta dräpande resultat. Med den insikten kan man tycka att ”stat o. samhälle” bättre skulle uttryckas med ett ”eller” istället för ett sammanbindande ”o.” mellan dessa två obesläktade ord. Det kan tyckas lite petigt, och i jämförelse med den huvudsakliga kritiken så är det naturligvis lite pedantiskt. Den större fadäsen i SAOB är att karaktärisera individualism som en ”…åskådning… utveckling o. verksamhet gentemot …samhälle”.

Här finns ett större missförstånd (eller, om man är misstänksam mot kollektivism – möjligen en medveten omskrivning). Individualism är inte en ideologi som arbetar eller fungerar mot samhället. Detta är en falsk slutsats och Svenska Akademin bör omedelbart undersöka verkligheten och ändra denna definition. Naturligtvis fungerar ideologin inte explicit för samhället heller, men däremot kan man säga att individualismen kämpar mot det största och mest rättighetskränkande av alla kollektiv – staten. Och eftersom staten fungerar mot individen och därmed mot samhället, vars beståndsdelar är just individer, så fungerar individualismen indirekt för samhället.

Innan vi går vidare finns det anledning att kommentera den något lakoniska men desto mer skarpsinniga referensen i den förra meningen att staten fungerar mot individen. Kollektivisten anser att staten bör behandla människor ojämlikt för att åstadkomma önskvärda förändringar i samhället. Om man gör det och sedan överlåter ansvaret för samhällets omstrukturering till ett statligt våldsmonopol har man nödvändigtvis reducerat indvidens roll till antingen en underlydande som utsätts för ofrivilliga finansiella ingrepp, eller till en tacksam bidragsmottagare. För att vi inte ska fundera för mycket på hur det hela fungerar så är de flesta både och; staten tar med den ena handen och visar sedan sin välvillighet och frikostighet genom att ge med den andra. Naturligtvis försvinner en stor del av dessa omfördelande resurser till maktapparaten och välgödda byråkrater, men det som blir över gagnar de som har de mest högljudda behoven.

Efter denna sidolinje återgår vi till, och överväger innebörden av, den ideologi som vi kallar kollektivism, och även här kan vi börja med att se hur Svenska Akademin definierar begreppet:

i sht sociol. åskådning som, i motsats till (den liberala) individualismen, lägger huvudvikten på människans egenskap av samhällsvarelse l. samfundsmedlem o. som därför vill gm ömsesidig samverkan, frivilligt organiserad l. framtvingad o. ledd av statsmakten, stävja individens strävan att egoistiskt blott tillgodose sina egna intressen; särsk. om en grupp av socialistiska samhällsteorier enl. vilka staten har uteslutande rätt till produktionsmedlen (l. produktionsmedlen o. kapitalet), men som förkasta samfällt ägande av konsumtionsmedlen; äv. allmännare, i motsättning till: individualism.

I motsats till det som studenten söker så ger denna beskrivning ett förvirrande helhetsintryck och efter att ha läst detta kan man antingen få intrycket att kollektivism är en ”frivilligt organiserad” företeelse som söker uppnå vissa mål genom ”ömsesidig samverkan”, men redan i samma mening beskrivs motsatsen och verkligheten, nämligen ” framtvingad o. ledd av statsmakten” . Sedan som sur grädde på mögligt bröd följer en total missvisning genom att individualismen liknas med ”individens strävan att egoistiskt blott tillgodose sina egna intressen”. Här ser vi ungefär lika många missförstånd som det ens är möjligt att hallucinera ihop i ett kort stycke. Svenska Akademin bör, i sanningens och lexikografins namn, fundera på ett namnbyte till Svenska Fantasin.

Som vi redan sett så har Akademin själva inte nyttjat ordet ”egoism” i sin beskrivning av individualism, så varifrån kommer då detta ord? Att sedan även använda ett, för ett akademiskt verk, opassande värdeuttryck som ”blott” påvisar en tydlig preferens, ger oss ännu en tydlig indikation på en Akademi som agerar oakademiskt.

Om vi istället överväger hur individualism beskrivs av de som har förespråkat, eller till och med bidragit till filosofin vi kallar individualism, får vi en klarare bild av skillnaderna mellan dessa ideologier:

Mänskliga rättigheter är viktiga. Det är kollektivister och individualister överens om, men de skiljer sig beträffande hur viktiga de är, och i synnerhet över ursprunget till dessa rättigheter. I denna debatt finns det enbart två möjligheter; antingen är individens rättigheter medfödda och en naturlig del av vår existens, eller så är de inte medfödda, vilket innebär att vi antingen erhåller dem vid födseln eller vid någon senare, godtycklig tidpunkt. Individualister tror att våra rättigheter är medfödda. Kollektivisterna tror att rättigheter är något vi inte kan ta för givet, utan att de kan överlämnas, erhållas eller till och med föräras till individen, och på samma vis kan de reduceras eller helt sonika tas bort.
Om rättigheter ges till den enskilde efter födseln, vem har då makten att göra det? Kollektivister tror att det är en funktion av staten. Individualister misstror sådana antaganden, för om staten har makt att bevilja rättigheter måste det nödvändigtvis även betyda att den har befogenheten att begränsa desamma, och det är oförenligt med individualism och personlig frihet.

Individualism är, enkelt uttryckt, en ideologi där individen är suverän. Eftersom alla rättigheter härstammar från individen och dennes existens så stämmer åtminstone en liten del av Svenska Akademins inlägg: att individen är ställd framför släktet. Individen är av naturen även ställd framför en grupp, en klubb, en kommun, en ras, en provins, en religion eller en stat.

Den största och mest missuppfattade skillnaden mellan kollektivismen och individualismen har att göra med valfrihet och ansvar. Om man förstår ursprunget av rättigheter som diskuterats ovan så är det gott och väl, och en liknande diskussion om ansvarets ursprung visar på många likheter. Rättigheter och skyldigheter går hand i hand. Om du uppskattar rätten att leva ditt eget liv utan att andra styr och ställer med dig, då måste du självklart ta ansvaret för ditt oberoende. Du kan inte förvänta dig att andra ska ta hand om dig. Rättigheter och skyldigheter är bara olika sidor av samma mynt.

Om bara individer har rättigheter, då följer det att endast individer har ansvar. Om grupper har rättigheter, då måste grupper också ha ansvar, och nu har vi kommit fram till en av de största ideologiska konflikterna i modern tid.

Kollektivisten hävdar att individer inte är personligen ansvariga för välgörenhet, för utbildningen av sina egna barn, för att sörja för åldrande föräldrar, eller till och med att försörja sig själva. Ansvaret för detta faller på staten. Där individualisten räknar med att göra detta själv, vill den kollektivistiska statsmakten göra det i individens ställe. Staten har tagit på sig uppgiften att skapa sysselsättning och sjukvård, en minimilön, mat, utbildning och anständiga bostäder. Kollektivisten är förtjust i staten. De dyrkar politiker. De har en fixering vid staten och betraktar denna som den perfekta lösningen på alla problem.

Individualister å andra sidan är förkämpar för individuella rättigheter. Därför accepterar de principen om individuellt ansvar snarare än gruppens ansvar. De tror att alla har en personlig och direkt skyldighet att först och främst sörja för sig själva och sin familj, och därefter andra efter möjlighet och behov. Det betyder inte att de tycker att man inte ska hjälpa varandra. Bara för att man är en individualist betyder inte att man måste bygga sitt hus själv. Det betyder bara att man tror att det är ens eget ansvar att bygga det, inte någon annans, och det är upp till en själv att organisera frivillig hjälp av andra.

Individualister ser staten som skapare av fler problem än den löser. De förstår inte hur ett kollektiv kan ta sig rätten att stjäla från sina medmänniskor. De tror att valfrihet och en avsaknad av hot om våld leder till de bästa lösningarna på sociala och ekonomiska problem. Miljontals idéer och insatser på en oreglerad marknad, produkter och tjänster som alla är föremål för marknadskrafter och konkurrens – där uppstår oundvikligen den bästa lösningen genom möjligheten att jämföra dessa tjänster och produkter. Denna process kommer ge långt bättre resultat än de som kan uppnås av en liten grupp politiker eller en myndighet full av byråkrater. De är givetvis också människor, men eftersom de är en korrumperbar minoritet som styr ett monopol kan man inte förvänta sig kvalitet, utbud eller värde.

Kollektivisten litar inte på den fria marknaden. De tror inte på frihet och de är rädda för att valfrihet och personligt ansvar skulle sluta i ekonomiskt kaos. De använder med andra ord samma argument som individualisten som, efter att ha sett sig omkring med öppna ögon, förstår att det vi står inför, på grund av kollektivismen, är just… ekonomiskt kaos.

En stor del av denna artikel är byggd på frihetliga argument från en artikel av Guy Selzler vid namn The Price of Liberty is Eternal Vigilance. Guy Selzler har i sin tur byggt sin artikel på tankar och skrifter av Edward G. Griffin.

Kommentera på bloggen