En av de mest utbredda och accepterade föreställningarna hos nationalekonomer är följande: alla monopol är dåliga utifrån konsumentens synvinkel. Den klassiska definitionen av monopol är ett exklusivt privilegium tilldelat en enskild producent av en vara eller tjänst, d.v.s. frånvaron av fritt inträde till detta specifika produktionsområde. Med andra ord, en enda verksamhet, A, tillåts producera en given vara, X. Alla sådana monopolister är dåliga för konsumenterna eftersom priset – genom att vara skyddat från potentiella nya konkurrenter – kommer vara högre, och kvaliteten på X kommer vara lägre än det annars hade varit.

Denna elementära sanning har ofta använts som ett argument för demokratiskt styrelseskick kontra de klassiska monarkiska eller furstliga regeringsformerna. Detta eftersom inträde till regeringsapparaten är öppet för alla i en demokrati – vem som helst kan bli premiärminister eller president – medan detta är begränsat till kungen och hans arvingar under en monarki.

Detta argument för demokrati är dock hopplöst felaktigt. Fritt inträde är inte alltid bra. Fritt inträde och konkurrens gällande produktion av nyttigheter (eng. goods) är bra, men fri konkurrens i produktionen av onyttigheter (eng. bads) är inte bra. Fritt inträde till att tortera och döda oskyldiga, eller fri konkurrens inom förfalskning eller svindleri är till exempel inte bra – det är värre än dåligt. Så vilken av dessa två typer av ”verksamhet” sysslar staten med? Svar: den är inte en vanlig producent av varor som säljs till frivilliga konsumenter. Den är istället ett ”företag” som sysslar med stöld och expropriering – genom att använda sig av skatter och sedelförfalskning – och häleri av stöldgods. Således är fritt inträde till staten inte något som förbättrar saker och ting. Faktum är att det gör allt ännu värre, d.v.s. det förenklar det onda.

Eftersom människan är såsom människan är kommer det alltid, i varje samhälle, finnas människor som begär andras egendom. Vissa människor är mer präglade av detta synsätt än andra, men de flesta individer lär sig att inte utagera dessa känslor och känner till och med skam för att de har sådana tankar. Generellt sett är det bara ett fåtal individer som inte lyckas kuva sitt begär för andras egendom, och dessa behandlas som brottslingar av sin medmänniskor och tyglas genom hot om fysisk bestraffning. Under ett furstligt styre är det bara en enda person – prinsen – som har laglig rätt att agera efter sin åtrå till andras egendom, och det är detta som gör honom till en potentiell fara och en onyttighet (eng. bad).

Men dessa begär begränsas hos en prins av att alla samhällsmedlemmar har lärt sig att se konfiskering av andras egendom som något skamligt och omoraliskt. Således bevakas prinsens handlingar med yttersta misstänksamhet av folket. I tydlig kontrast till detta tillåts alla, genom att öppna upp makten, att fritt agera utifrån sina begär för andras egendom. Det som förut ansågs omoraliskt och således också hölls tillbaka anses nu vara en legitim känsla. Alla kan öppet begära andras egendom i demokratins namn, och alla kan agera efter detta begär, förutsatt att man lyckas ta sig in i parlamentet. Således blir alla ett hot i en demokrati.

Som en konsekvens av detta förstärks det populära men omoraliska och anti-sociala begäret efter andras egendom, och sätts i system. Varje krav blir legitimt om det uttalas offentligt under det specialbeskydd som ”yttrandefrihet” ger. Allting kan sägas och påstås och allt kan beslagtas. Inte ens de mest självklara egendomsrättigheterna undantas från omfördelningskraven. Än värre är att de samhällsmedlemmar som saknar eller har minst hämningar vad det gäller att ta andras egendom, d.v.s. de som är bäst på att lägga fram ohämmade och inkompatibla offentliga krav (effektiva demagoger), tenderar att snabbast få inträde i, och klättra till toppen av, statsmakten. Således förvärras situationen ännu mer.

Historiskt sett har valet av prins varit en slump, ett resultat av adlig födsel, och de enda personliga kvalifikationerna har oftast varit en uppfostran som framtida prins och förvaltare av dynastin, dess status och dess ägor. Detta försäkrade givetvis inte att prinsen inte skulle vara dålig och farlig. Dock kan det vara värt att påpeka att den prins som misslyckades med att bevara dynastin – som ruinerade landet, orsakade inre oroligheter, tumult och stridigheter, eller på annat sätt äventyrade dynastins ställning – löpte stor risk att antingen neutraliseras eller lönnmördas av någon annan familjemedlem. Även om prinsens slumpmässiga födsel och uppfostran inte uteslöt att han kunde vara dålig och farlig, uteslöt det inte heller att han kunde vara en harmlös dilettant, eller till och med en god och moralisk person.

I kontrast till detta gör demokratiska massval att det nästan blir omöjligt att en bra eller harmlös person kommer klättra till toppen. Premiärminstrar och presidenter väljs utifrån hur pass effektiva de är som moraliskt ohämmade demagoger. Demokrati försäkrar således att i princip bara dåliga och farliga människor kommer nå statsapparatens topp. Faktum är att den fria politiska konkurrensen resulterar i att allt sämre och farligare individer får makten, och som temporära och utbytbara förvaltare löper de nästan aldrig risk att råka illa ut för sina felsteg.

Man kan inte göra bättre än att citera H.L. Mencken gällande detta, som med sin karakteristiska kvickhet noterar att:

”Politiker hamnar sällan, om någonsin, i offentlig tjänst enbart tack vare deras meriter – i alla fall inte i demokratiska stater. Det finns undantag, men de är ett sorts mirakel. Politiker väljs vanligtvis av helt andra anledningar, huvudsakligen tack vare deras förmåga att kunna imponera på och hänföra de intellektuellt eftersatta… Kommer någon av dem försöka sig på att säga hela sanningen om landets situation, både utrikes och inrikes? Kommer någon av dem låta bli att lova det de inte kan hålla – som ingen människa kan uppfylla? Kommer någon av dem att yttra ett enda ord, hur självklart det än är, som skrämmer upp och skingrar den stora flocken av puckon som hopar sig kring den offentliga matskålen, vältrandes i gröten som blir tunnare och tunnare, i hopp om att det finns hopp? Svar: kanske i några få veckor i början… Men inte efter dess, när maktkampen har dragit igång på allvar… De kommer lova varje man, kvinna och barn i landet allt som han, hon eller det vill ha. De kommer alla färdas land och rike i jakt efter möjligheter att göra de rika fattiga, att bota det obotbara, att bistå det obiståbara, att återställa det oåterställbara. De kommer bota vårtor genom magiska formler och betala av statsskulden med pengar som ingen behöver tjäna ihop. När någon av dem visar att två plus två är fem, kommer en annan bevisa att det är sex, sex och en halv, tio, tjugo, n. Kort sagt kommer de upphöra att vara vettiga, uppriktiga och ärliga människor och enbart bli ledamotskandidater, vars enda mål är att samla röster. Vid det laget kommer de förstå – även ifall vissa av dem inte förstår vid det här laget – att man i en demokrati inte får röster genom att tala förnuftigt utan genom att svamla, och de kommer ta sig an jobbet med ett hjärtligt ”Åhej!”. De flesta av dem kommer till och med, innan allt är över, att lyckas övertyga sig själva. Vinnaren blir den som lovar mest med minst sannolikhet att kunna leverera något.”

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen.

Kommentarer (3)