Edmund Burke, kanske mest känd för sin USA-vänliga hållning i det brittiska parlamentet, lär en gång ha sagt att ”Det enda som ondskan behöver för att segra är att de goda ingenting gör”.

Om 500 år, när historiker och filosofer tittar tillbaka på 1900-talet kanske deras uppfattning om den här tiden är att detta århundrade karakteriserades av en vilja att överlåta ansvar åt andra. Med andra ord; någon annan fixar det!

På de brittiska öarna – fram till 1900-talet – hördes ofta människor skrika ”stoppa tjuven!”, och vanliga människor stannade upp i sin vardag och rusade till undsättning eller satte tjuven på flykt. Varje människa kände att när någon annans egendom var hotad så hotades allas rättigheter. Men på 1900-talet har vi lärt oss att staten tar hand om det. Varje tillfälle vi ställs inför får oss att fly från ansvar och att mota bort det konstant.

För inte så länge sedan, på Broadway i New York, plockade en ung herre upp en tegelsten och kastade den mot ett butiksfönster tillhörandes en klädbutik för herrmode. Minst ett hundra personer som väntade på bussen, eller bara passerade förbi, iakttog händelsen. Mannen klättrade lugnt in genom det krossade fönstret, plockade ihop vad han ville ha och promenerade sedan iväg ner för gatan. Ingen ringde polisen av den enkla anledningen att ingen ville bli inblandad. Det var inte medborgarnas ansvar att arrestera en tjuv, det var polisens uppdrag. Dessutom; vad rörde det dom? Ägaren till butiken var säkert rik och förtjänade förlusten. Den unge mannen behövde ju säkert kläderna, så det kom sig så att ett hundra likgiltiga personer ryckte på axlarna och gick vidare i livet.

”Den som gudarna förgör, drivs först till vansinne.”

Kanske det gamla uttrycket borde uppdateras till: ”Den som gudarna förgör, drivs först till likgiltighet”.

Låt mig nu med detta i åtanke berätta historien om faster Jemima. De flesta amerikaner tänker nog i första hand på en tjock-kindad svart kvinna med röd näsduk och ett inbjudande leende, ståendes bakom en hög varma pannkakor. Men den ursprungliga faster Jemima var en kvinna från Wales. Hennes ovilja till likgiltighet vid hot om fara – och hennes mod när hon organiserade ett privat försvar av den walesiska kusten när staten visade sig inkapabel och oförmögen till försvar – kan ha förhindrat expansionen av det Franska Imperiet när Bonaparte drog fram under det sena 1700-talet.

De walesiska invånarna i grevskapet Pembrokeshire är välkända för sitt självständiga levnadssätt. De är misstänksamma till alla nyheter, goda eller av ondo, tills de har kollat upp källan. De är misstänksamma till staten och ifrågasätter vad den gör för just dem och vilket värde den i så fall har för dem. En stark förkärlek till frihet råder hos walesarna, och iakttagare av detta folk säger att denna frihet är lika stark och viktig idag som den var för 200 år sedan.

Pembrokeshire ligger i den västra delen av Wales där den möter Atlanten och utgör den östra gränsen av St George’s kanal. En dag, i februari 1797, vid den väderslitna västra kusten till Wales, landade en del av Bonaparte´s Franska flotta för att attackera. Tre stycken krigsskepp och en fiskebåt hade i en storm drivit iväg från huvudstyrkan som skulle stötta irländarna; man ville hjälpa dem att med ett uppror separera från England. Irländarna älskade frihet och var rent generellt ilskna mot sin stat. Napoleon var snabb att utnyttja detta läge och insåg att den irländska ilskan kunde dirigeras mot den engelska kungen.

Klockan två på eftermiddagen seglade skeppen upp längs Wales sydvästra kust, förbi fyren Stumblehead, och kastade ankar nära staden Fishguard. Tydligen hade ingen längs kusten lagt märke till skeppen eller blivit skrämda av denna uppsyn. Tre månader tidigare hade Spanien förklarat krig mot George den tredje, och bevisligen hade britterna större problem att oroa sig för. Med sin kikare kunde den franske kommendören inte se någon ovanlig aktivitet på gatorna i staden Fishguard. Han såg inga grupper av människor och framförallt inga brittiska rödrockar. Det fanns inga skäl till att skeppen inte skulle kunna gå närmare land och släppa av trupperna som var instruerade att assistera i det irländska upproret. De kunde lika gärna assistera upproret från Fishguard, och genom en snabb räd på den walesiska kusten kunde de beslagta ammunition och förnödenheter, kanske t.o.m. några fångar.

Kommendören fällde ihop sin kikare och gav ordern. Beväpnade franska trupper rodde i land i väntan på en ytterligare rörelse inåt land senare. Fransmännen hade gjort en korrekt analys av det strategiska läget; Wales var militärt oförberett. Men angriparna hade gjort en grov felkalkylering; de hade förbisett walesarnas förkärlek till frihet och deras ovilja att vara alltför beroende av staten (och de hade inte heller hört talas om faster Jemima).

Thomas Williams av Saint Davids – en styrande i grevskapet som tidigare hade varit sjöman – hade upptäckt fransmännen när de låg ankrade. Trots att de bar engelska flaggor kände han igen dem direkt och skickade omedelbart en kurir för att varna invånarna i Saint Davids och Fishguard att hålla utkik efter fiendens rörelser längs kusten. Efter bara ett par timmar var hela landsbygden upprymd av nyheten. Ett meddelande skickades till Lord Carter att skicka Castlemartin Yeomanry-trupper för att driva bort de franska angriparna från walesisk mark, men deras ledare Lord Davis var försvunnen. Rykten spreds att översten hade supit sig full och att Wales redan var förlorat i hans ögon – och det kunde ju mycket väl ha varit så ifall walesarna hade förlitat sig på staten för sitt hemlands försvar.

Om walesarna hade trott att de franska truppernas ankomst inte var något de borde bry sig om, och att staten hade monopol på försvar, hade kanske historien om de Napoleanska krigen fått ett annat slut. Fransmännen var så övertygade om sin egen överlägsenhet att de inte utnyttjade överraskningsmomentet i sin landstigning, utan beslöt sig istället för att vänta till nästa dag för vidare handling. De lämnade bara ett symboliskt försvar av staden och spenderade nätterna ombord på sina skepp.

När faster Jemima Nicholas hörde nyheten om fransmännens ankomst blev hon inte förvånad. Hon kände till spänningarna mellan fransmännen och engelsmännen. När det gällde främlingar i Wales var de inte att lita på, vare sig de var franska, spanska eller engelska. Och hon var bekymrad över försvaret av sitt hem och land.

Senare samma dag, när nyheten om Lord Carters försvinnande nådde de upprörda och spända invånarna i Fishguard, bestämde sig faster Jemima för att ta saken i egna händer. Beväpnad med endast en högaffel promenerade hon i lugn takt ner mot Goodwick Sands där de franska trupperna hade etablerat en temporär postering på stranden. Vi vet inte hur hon bar sig åt, men med endast sin högaffel tillfångatog faster Jemima 12 franska soldater och marscherade dem tillbaka till sin skomakaraffär. Där förhörde hon sina fångar och fick reda på alla detaljer om fransmännens intentioner gällande räden. Uppbundna likt bytesdjur lämnade hon fransmännen i sin butik och gick in till staden Fishguard, och med hjälp av en Herr Whitesides, konstruktören av fyren Strumble Head, engagerade de stadens invånare.

En stor militär strateg hade fötts i faster Jemima Nicholas den dagen. Självklart hade hon ingen auktoritet att agera som hon gjorde. Hon agerade helt på eget bevåg och utan tidigare exempel att följa. Men hon vägrade att låta initiativet ligga hos fienden. Hon organiserade och arbetade hela natten med att lysa upp den klippiga kusten med ljus från fyren. Precis ovanför en plats på stranden där ytterligare landsättningar skulle göras av fransmännen, och helt synligt för de franska ankrade skeppen, sprang faster Jemima och kvinnorna i Fishguard omkring längs kullarna.

På varje axel lyste den karakteristiska röda schalen som alla walesiska kvinnor brukade bära. Snabbt sprang de iväg ur åsyn för fransmännen för att sedan dyka upp igen någon annanstans – till synes marscherandes inför fransmännen. Och i den franska kommendörens ögon såg det ut som om hela området kryllade av brittiska soldater på väg att möta hans trupper.

På avstånd såg den röda schalen som var svept runt kvinnornas axlar precis ut som den röda uniformen britterna bar. Den franska kommendören svor; han hade ju trott att walesarna inte skulle få någon assistans från kung George. Han hade också fått höra att walesarna var missnöjda med sin kung och skulle vara angelägna att ansluta sig till Napoleon, precis som irländarna hade gjort. Alldeles för sent hade han insett fällan.

Överallt på de walesiska kullarna syntes trupper. Han kunde inte sända sina trupper i land under rådande läge. Han insåg att slaget var förlorat och drog upp ankar; de tre krigsskeppen och fiskebåten gav sig ut på öppet hav för att överge räden mot Wales och möjligheten till fler landstigningar. Kvar blev några franska soldater vid posteringen på stranden.

Nu tog kvinnorna i Fishguard (och de få män som fanns tillgängliga) ner bly från kyrktaket, metallstångar från vägskyltar, högafflar, pistoler, yxor, ja allt som fanns till hands och marscherade ner från kullarna mot fransmännens postering på stranden – inte som en organiserad militär utan som en grupp människor som var upprörda och införstådda med vikten av privat försvar.

Fransmännen kastade en snabb blick på den beväpnade folkmassan som rörde sig obönhörligt mot deras post och hissade genast vit flagg. Vem hade vågat göra något annat?

En vapenvila accepterades snabbt. Ett möte skedde redan nästa dag på the Royal Oak Inn i Fishguard. Fransmännen gav formellt upp utan ett enda avfyrat skott. Och till slut var det hela över. Överste Davis och Lord Carters Castlemartin Yeomen-trupper anlände för att föra iväg fångarna.

Och där har du historien om kvinnor och män som visste att de var fria och som inte väntade på att staten skulle skydda deras frihet från en yttre fiende. Om man åker till grevskapet Pembrokeshire i Wales idag och letar sig fram till staden Fishguard, kan man se ett plakat hängandes på the Royal Oak Inn med en inskription som beskriver fransmännens förlust och vapenvilan som slöts den där dagen 1797.

Det finns också en annan viktig poäng att ta med sig från den här händelsen. Alla krig är skapade av stater. Och detta är huvudorsaken till att walesarna kände sig manade att skydda sina hem i skuggan av ett krig som deras kung faktiskt hade dragit in dem i. Hade det inte funnits en Kung George hade det inte heller funnits något krig mellan den brittiska staten och irländarna eller fransmännen. En representant från fransmännen hade kunnat förhandla med brittiska handlare om de provianter de hade behövt för sina skepp, eftersom handel alltid är billigare än krig och bär med sig en mycket lägre risk.

Självklart hade de franska medborgarna inte tänkt invadera den walesiska kusten – ej heller irländarna. Stater invaderar. Stater för krig. Givet ett tillstånd där frihet har överhanden, kommer det finnas liten önskan hos människor att invadera någon eller känna behovet av att belägra en kustnära stad.

Vi kan verkligen beundra walesiska faster Jemima för hennes insikt om att staten inte kan göra mer nytta än vanligt folk. Och hennes initiativ- och handlingsförmåga är det som möjliggör för frihet och självständighet att frodas. Ofta leds vi till att tro att staten skyddar oss mot faror eller att staten löser problem och låter oss leva ett gladare, friare och säkrare liv. Men i verkligheten kan inte staten göra något som vi inte kan göra själva. Ty den bästa formen av styrelseskick är självbestämmande. De av oss som vill vara fria får aldrig glömma att frihet och självbestämmande är odelbara – det är bara olika sidor av samma mynt.

Originalartikeln har översatts till svenska av Jonas Ek.

Kommentera på bloggen.