”Solidaritetsprodukter” är för tillfället inne: kaffe, honung, choklad – som finns att köpa i alla Coopoch Migros-snabbköp i Schweiz – spelar en aktiv roll i marknadsföringen av dessa produkter för ”rättvisehandel”. Dessa varor, identifierbara genom sina förpackningar, får en att tänka på tropiska plantager och utländska arbetare. Amigos (ett populärt märke i Schweiz) betonar sitt exotiska ursprung och försöker förmedla en känsla av gemytlighet. Nackdelen med dessa märken är emellertid att de är betydligt dyrare än sina konkurrenters produkter. Max Havelaar, distributör av dessa ”etiska” produkter, förklarar att den högre kostnaden utgör ett positivt moraliskt exempel eftersom vinstmarginalen återbördas till de fattiga småbrukarna i Sydamerika och Afrika. Företaget påstår att de högre priserna är rättvisa eftersom överskottet i slutänden hamnar i arbetarnas fickor.1 Men i vilket avseende är dessa priser ”rättvisa”? Finns det ett oomtvistligt kriterium för att skilja mellan det rättvisa och det orättvisa när det gäller prissättning av varor? Om så är fallet, vilket är det?

Definition av rättvisebegreppet

Frågan om rättvisa priser kan inte analyseras om man inte har kommit överens om en definition av begreppet rättvisa. Alltför många diskussioner rörande exempelvis ”social rättvisa” förblir resultatlösa eftersom detta övervägande ej tagits med i beräkningen. Det klassiska begreppet rättvisa innebär att var och en får vad som honom tillkommer. Det symboliseras av en kvinna som håller en vågskål i sin ena hand. Hon har förbundna ögon, för att inte se vem som skall dömas. Således är en duktig domare någon som avkunnar en dom oavsett vem den inblandade personen är. Rättvisa är de facto oberoende av våra känslor, preferenser eller passioner. Trots detta kan vi önska att en viss spelare skall vinna och tycka att det var ”orättvist” att han förlorade. Om spelet spelas enligt regelboken måste resultatet emellertid anses vara rättvist, oavsett hur stort nederlaget var eller vilken besvikelse det gav upphov till. Rättvisa handlar om att följa överenskomna regler, inte om att försäkra sig om resultat.2

Inom samhällets ramverk måste förvirringen mellan rättvisans principer och våra ”känslor” rörande rättvisa redas ut. Exempelvis är inte ekonomisk fattigdom – som ofta gör känslomässigt intryck på oss – nödvändigtvis en konsekvens av personlig eller social orättvisa.

Att endast vädja till en implicit rättvisekänsla kan således inte korrigera sådana trängande situationer. Istället borde man vända sig till andra värderingar – såsom ömsesidigt bistånd, frivillig solidaritet och så vidare – för att råda bot på mänskligt lidande som inte orsakats av ett faktiskt fall av orättvisa. Det är avgörande att etablera distinktionen mellan rättvisa och känslor om rättvisa eftersom juridisk opartiskhet står på spel. Om rättvisan inte tillfredsställer objektiva kriterier kommer den att bli föremål för den enskilde domarens nycker, vilket kan leda till böter, straff, lynchningar eller avrättningar, men inte till rättvisa. Det är genom att hänvisa till subjektiva och romantiska föreställningar om rättvisa – ibland kallade revolutionär rättvisa, social rättvisa eller folkets rättvisa – som det har sagts: ”strävan efter rättvisa kommer att förstöra världen”.

Innan vi går vidare bör vi också konstatera att idén om att praktisera ”kollektivt ansvar” som bäst är tvivelaktig. Om någon handlar orätt är det upp till honom, inte hans familjemedlemmar, släkt, grannar eller landsmän att reparera skadan. Utövandet av rättvisa består i att exakt identifiera vem som har begått en orättvisa, att fastställa kompensation samt att garantera att det är brottsoffret som får ersättning. Det är inte rättvisa att gottgörelsen drivs in från oskyldiga människor, lika lite som det är generositet när det sker med andra människors pengar.

Dessa definitioner kommer hjälpa oss att tydligare avgöra vilka frågor som är inblandade i fastställandet av ett rättvist pris. Först och främst skall vi analysera mekanismerna bakom prissättning, för att därefter fortsätta med en undersökning av de villkor under vilka det kan sägas att ett fastställt pris är rättvist och, slutligen, sammanfatta med en kort beskrivning av åtaganden som kan göras för att tygla framtida orättvisor.

Redan Aristoteles…

För knappt hundra år sedan fann ekonomerna äntligen ett tillfredsställande svar på frågan som hade förbryllat tänkare sedan antiken; nämligen hur man kan fastställa relationen mellan varornas värde, priset man betalar för dem, och deras produktionskostnader.3

De grekiska filosoferna var överraskade (som varje god filosof borde bli) då de inte kunde finna någon signifikant korrelation mellan ett objekts värde och dess användning. De flesta människor har inte råd med en diamant, men ingen kan överleva utan vatten; dock är ett diamanthalsband, även ett av sämsta renhet, värt oändligt mycket mer än en liter vatten även från den renaste bergskälla. Med anledning av denna paradox har det vidhållits att det inte är objektets användbarhet utan dess knapphet som avgör priset.

Med andra ord är diamanter dyra eftersom de är sällsynta. Men åter igen klarar inte denna hypotes av en noggrannare analys. Mina självporträtt, som jag då och då vågar mig på att måla, är mycket mer sällsynta än Rembrandts, men de är värda (betydligt) mindre.

Grundkursstudenter i filosofi har sedan länge löst problemet med korrelationen mellan varans knapphet och dyrbarhet med hjälp av den kända syllogismen: allt som är sällsynt är dyrt; en enögd häst är sällsynt; således är enögda hästar dyra.

I Nicomachiska etiken föreslår Aristoteles en originell formulering av problemet. Han frågar sig huruvida det är möjligt att finna ett attribut i ett tings själva natur som avgör dess pris. Aristoteles strategi för att bestämma priser väcker viktiga frågor som måste tas i beaktande när man skall nå ett rättvist pris. Således, om ett tings pris kan härledas ur dess natur, måste nödvändigtvis frågan om det rättvisa i dess pris ses få en annan innebörd. ”Rättvis” skall inte längre förstås med åberopande av objektiva rättviseprinciper utan i relation till exakthet, och därför förändras från att vara en moralisk fråga till en simpel räkneövning. Ett objekts pris skulle mätas utifrån fysiska egenskaper som vikt, volym och densitet. På detta sätt skulle alltså ekonomi anta ”hårda” vetenskaps metoder och standarder.

…och nu Marx

Den berömde ekonomen David Ricardo, som senare följdes av Karl Marx, ansåg att detta mystiska attribut härleddes ur hur mycket arbete som krävdes för att tillverka en vara. Följaktligen, när individer utbyter varor byter de egentligen det arbete som är ”förkroppsligat” i varorna. Så för att avgöra det ”rättvisa” priset, skulle man bara behöva uppskatta arbetet i termer av hur många arbetstimmar det tog att producera varan i fråga. Att tro att endast arbete förlänar saker värde är emellertid att försumma skapandets mångfald. Utvinning av högkvalitativa kol- eller metallfyndigheter kräver mindre arbete, men genererar ändå mer vinst, än utvinning av mindre koncentrerade metallfyndigheter.

Oavsett hur mycket omsorg vinodlaren i Hérault än ägnar sin vingård skulle han ändå aldrig producera ett årgångs-Bordeaux.4

Liksom naturresurserna varierar också människors begåvningar och förmågor. Ingenjören, som på kanske ett par timmar räknar ut en ny tillverkningsprocess, tillför lika mycket värde som den anställde som dag efter dag bara utfört en simpel uppgift. I föregående exempel är det mer kvaliteten än kvantiteten som måste tas i beaktande. Svårigheten med att fastställa en produkts värde – uteslutande på grundval av den mängd arbete som krävs – förblir obesvarad: en lågkvalitativ produkt, som avvisas av konsumenter, kan ha tagit lika lång tid att tillverka som en produkt av hög kvalitet. Måste de som tillverkar dåliga produkter betalas? Det skulle vara detsamma som att belöna slöseri.

I sin formulering av arbetsvärdeteorin förlorade Marx insikten att ekonomisk aktivitet faktiskt tjänar mänskligheten.5 Detta betyder att om ett objekt saknar användning och inte ger någon tillfredsställelse så kommer det inte att köpas. Faktum är att artikelns värde kommer kretsa kring noll, oavsett mängden arbete som ursprungligen krävdes för att producera och distribuera den. De socialistiska ekonomiernas alla usla produkter och mängder av kapitalistiska industriers misslyckanden talar för detta faktum.6 Aristoteles besvarade sin egen frågeställning och drog klokt slutsatsen att vi borde ge upp idén om att försöka fastställa priset baserat på tingens natur.7 Ty priser säger inte mer om arbetsinsatsen för att producera varan än behovet, efterfrågan, användbarheten eller knappheten av varan i fråga. Ett pris återspeglar ingenting mer än en överenskommelse mellan en köpare och en säljare syftande till utbyte. Vi återkommer till denna definition inom kort, men det är av vikt att erinra om att 1500-talsjesuiterna på Salamancauniversitetet i Spanien var de första som föreslog denna definition och var först med att studera prissättningsmekanismen.8

Inga priser utan utbyte

Priser existerar endast i och som ett medel för utbyte. Priser formas nödvändigtvis i relationer med andra.9 Robinson Kruse visste sina kostnader (”det kommer ta mig en timmes transporttid att bära tillbaka denna packe med ved”), men att bestämma ett pris var inte meningsfullt för honom (av vem kan han begära två kilo färsk fisk i utbyte mot en timmes transporttid?). Priser fastställs på grundval av sociala relationer mellan två personer. Därför kan vår fråga om hur man skall fastställa det rättvisa priset bara få sin sanna innebörd inom denna relation: rättvist för vem? Noga räknat är varken pris, märke, en handfull franc eller dollar mer rättvist eller orättvist i sig själv än vad gram, kilometer eller någon annan mätenhet är. Rättvisans innebörd kan endast fastslås i relation till  mänskliga handlingar. Således är det inte en varas pris som intresserar oss, utan huruvida priset – vad det än må vara – överensstämmer med köparens eller säljarens krav på rättvisa.

Låt oss först av allt konstatera att varenda person som köper kaffe i ett café frivilligt samtycker till det angivna priset. Om de tillfrågades skulle självklart alla konsumenter önska att kaffet var billigare eller gratis. Ett observerbart objektivt faktum är att konsumenter inte hellre väljer att köpa mindre dyrt örtte istället för det dyrare kaffet. I den verkliga världen, där hårfrisörer eller caféanställda inte kan arbeta gratis, betalar köpare det förutbestämda priset eller blir utan servicen eller produkterna.

Ett liknande fenomen uppkommer på producenternas sida. Det är ett välkänt faktum att producenters ekonomiska situation är fylld med risker. Låt oss för tillfället bara redogöra för fakta: om kaffe inte har försvunnit, trots låga priser, beror det på att producenterna inte upphört med projektet att odla kaffe; vilket inte betyder att de är entusiastiska över vågspelet, bara att de skulle ha det sämre utan det. Uppenbarligen föredrar producenter att kaffe tingar högsta möjliga pris. Men även de lever i den verkliga världen och de accepterar det pris som sätts på den öppna marknaden.

För stora delar av världshandeln är förhållandena inte olika dem i det ovan nämnda exemplet: de som köper och säljer varor gör så för att de kommer överens om priser. Låt oss konstatera att i detta fall är det inte någon domare, tribunal eller expertkommission som fastställer priser. Dessa ”prisdomare” skulle av nödvändighet presentera ett godtyckligt utlåtande. Som vi har sett skulle de inte finna något objektivt i varornas natur som skulle ha möjliggjort deras prissättning. Den enda legitima funktionen hos dessa domare skulle vara att säkerställa parters överenskommelser om priser i transaktioner. I vår ekonomis praktik utförs inte denna uppskattningsfunktion av någon domarpanel. Det är aktievarubörserna i stora finanscentra som London och New York, samt sådana nyhetsbyråer som Reuters och Bloomberg, som officiellt registrerar de priser som betalas för råmaterial och sprider denna information över världen.

Återigen, om ett pris betalas, är det nödvändigtvis det pris som köparen och säljaren hade förväntat sig från början av förhandlingen; således, precis som i vilken annan social relation, måste andras önskningar och intressen tillgodoses (oavsett vad köparen tycker så kan inte kaffe vara gratis). Däremot, och detta är huvudpoängen, kan varken köparen eller säljaren rimligen påstå att han eller hon har blivit orättvist behandlad på grund av vilket pris som betalats för en vara på den öppna marknaden. Vilken säljare eller köpare som trodde att han utnyttjades skulle fullfölja en transaktion? Varje part som medger erhållandet av en ”rättvis andel” i ett fredligt och frivilligt utbyte bör därför dra slutsatsen att transaktionen upprätthåller de krav på rättvisa som ställdes i början av denna artikel. Vi kan nu föreslå en definition av ett rättvist pris: ett rättvist pris är det som både köparen och säljaren kan komma överens om.10 Invändningar mot definitionen av ett rättvist pris

Det är möjligt att förvänta sig signifikanta invändningar mot vår definition. Man kan föreställa sig möjliga utbyten som, rent kravmässigt, kan stämma överens med vår föreslagna definition men som icke desto mindre kolliderar med våra moraliska känslor. Kan det påstås att alla parter i ett utbyte verkligen samtycker av egen fri vilja? Vad är meningen med att ”vara överens” när den enes förhandlingsposition är oändligt mycket mer överlägsen den andres? Detta är starka invändningar som, om inte de bemöts adekvat, kan underminera den föreslagna definitionen av ett rättvist pris.

Den första invändningen mot vår föreslagna definition har att göra med avsaknad av information. I varje utbyte finns det ett kontrakt, även om villkoren bara är implicit fastställda. Om ena parten i ett utbyte avsiktligt eller oavsiktligt försöker lura den andra parten, så kan denne, med lagen på sin sida, avbryta utbytet. En person kan köpa varor och sedan inse att de är antingen oanvändbara, el-  ler hade kunnat köpas på mer fördelaktiga villkor. I denna situation, där antingen ett felaktigt val gjordes eller priset vid närmare eftertanke framstod som för högt, måste vi icke desto mindre anse att priset bestämdes rättvist. Det är visserligen sant att köparen vid säljtillfället saknade avgörande information men säljaren kan inte hållas ansvarig för att detta inte uppdagats. Båda parter handlade i god tro. Öppna marknader, reklam, uppmuntrande råd från vänner och experter, hjälper alla köparen att fatta ett informerat men aldrig fullkomligt beslut. Teorin om ren och perfekt konkurrens, där marknadsaktörerna uppvisar en grad av allvetande, existerar bara i klassiskt liberala ekonomers fantasi.

Den andra invändningen koncentrerar sig på olikheten runt utbytets villkor. Om vi var identiska, placerade i samma situation, så skulle vi självklart producera samma varor och vi skulle inte ha något att byta. Lyckligtvis är det inte så verkligheten ser ut. Människor skiljer sig åt, på grund av sin kreativa kapacitet, strävan och den miljö de befinner sig i. Dessa skillnader möjliggör inte endast utbyte, utan tillförsäkrar dessutom att de är lönsamma för alla inblandade.

För att kunna förstå detta förhållande måste vi inse att sambandet mellan värde, pris och kostnad av naturen är ojämlikt. Om en konsument efterfrågar Max Havelaar-choklad och har 2,30 franc i fickan, måste hans efterfrågan vara värd mer än 2,30 franc för att han skall vilja ha chokladen så mycket att han letar rätt på och köper den, annars skulle han behålla sina pengar. Därtill kommer att om Max Havelaar har satt priset på chokladen till 2,30 franc innebär det att priset utgör produktionskostnaden plus vinstmarginalen. Den generella regeln för utbyten kan sålunda uttryckas som följer:
värde för köparen > priset > säljarens kostnad

Ojämlikheten mellan värde för köparen > priset utgörs av köparens tillfredsställelse. Ojämlikheten mellan priset > kostnaden visar på att säljaren gör en vinst, vilket är nödvändigt för överlevnad. På vad sätt kan då en ojämlikhet – som alla parter tjänar på och accepterar– utgöra en orättvisa?

Genom att missförstå innebörden av denna grundläggande ojämlikhet mellan värde, pris och kostnad har vissa ekonomer felaktigt vidhållit att bytet som sådant var ojämlikt eftersom det av nödvändighet missgynnade en av de parter som aldrig tjänade på det. Detta är en logiskt absurd hållning, eftersom bytet, om det ingicks frivilligt, måste ha varit ömsesidigt fördelaktigt, annars skulle det inte ha ägt rum. Handel är således, i motsats till vad marxistisk teori påstår, en verkligt produktiv och ömsesidigt fördelaktig process.

Ett byte skapar värde. Köparen erhåller, liksom säljaren, varor som har högre värde än de som ges i utbyte. Det är ett välkänt faktum att livsomständigheter ofta tvingar oss att fatta ekonomiska beslut som vi önskar aldrig skulle uppkomma. Exempelvis skulle en affärsägare, som på grund av antingen olyckliga omständigheter eller vanskötsel tvingas sälja ut sina tillgångar för att tillgodose sina borgenärer, helst inte vilja sälja sitt varubestånd till nedsatt pris. Icke desto mindre kan konsumenter utnyttja tillfället på bästa sätt utan att få dåligt samvete. Faktiskt skulle affärsägaren befinna sig i en ännu värre situation om konsumenterna förhindrades köpa upp hans varor. Köparna kanske känner empati med affärsägarens situation, men de borde inte uppleva några samvetskval över att utnyttja den situationen, på samma sätt som när man blir befordrad på grund av en kollegas förtidiga död. Ingen är att skylla för denna beklagansvärda situation.11 Även om statens tvångsmakt brukas i likvideringen av affärsinnehavarens tillgångar, är inte utförsäljningspriserna ett resultat av varken fysiskt våld eller orättmätigt tvång.

Om en affär däremot inte frivilligt godtas av alla parter – det vill säga om den baseras på tvång – bör den inte längre betraktas som ett utbyte utan som utpressning, stöld eller slaveri. Då är det  inte längre utbytet som är ojämlikt utan möjligheten att påtvinga andra sin vilja genom fysiskt våld. Vi hamnar då dessutom utanför marknadsekonomins gränser, där varor cirkulerar genom utbyte och donationer, och kommer i stället in på utpressnings- eller planekonomins domäner, där varor omdistribueras genom statliga dekret och påbud.

Den tredje invändningen mot den här föreslagna definitionen av ett rättvist pris har att göra med frågan om monopol. Ett monopol är ett koncept som få ekonomer verkar förstå korrekt. Enkelt uttryckt uppstår ett monopol när någon entitet är den enda tillhandahållaren av en given produkt. Enligt klassisk ekonomisk teori måste monopol till varje pris undvikas, då de kan ta ut omåttliga priser för sina produkter. Monopolsituationer tillintetgör konkurrensen mellan företag, vilket innebär att konsumenterna i vissa fall inte har något annat alternativ än att acceptera vad en allenarådande producent tillhandahåller. Stater betraktar detta som ett funktionsfel i den liberala prissättningsmekanismen och har byggt upp en lagstiftningsarsenal för att förhindra uppkomsten av några som helst monopol – förutom, givetvis, i de fall statliga myndigheter administrerar allmänna nyttigheter, säkerhetsrutiner, miljöfaror och så vidare. Men det är värt att undersöka huruvida ett ickestatligt monopol faktiskt är skadligt för konsumenterna.

När entreprenörer tar risker som möter allmänhetens gillande uppstår omedelbart en efterfrågan på deras produkt. Och likväl dröjer det inte länge innan innovatörerna får konkurrenter, vilket erfarenheten visar. I en fri marknadsekonomi kan därför monopol endast finnas till av en anledning: när en producent tillverkar en produkt så effektivt att konkurrenter avskräcks från att ens träda in på marknaden. I en sådan situation betalar emellertid konsumenten ett rättvist pris för varan, eftersom ingen annan kan tillverka den till lägre kostnad.

Garantin för att konsumenten betalar rättvisa priser ligger inte i det faktum att det finns konkurrens, utan i själva möjligheten till konkurrens. Ty även om en producents enastående effektivitet kväver konkurrensen, vet han att i en fri marknadsekonomi kommer alltid konkurrenter uppstå för att locka till sig missnöjda kunder om han höjer priserna eller sänker kvaliteten. Bara hotet om en sådan konkurrens utgör tillräckligt incitament för monopolisten att hålla låga priser. Risken för konkurrens behöver inte omfatta exakt samma produkt för att vara avskräckande; den kan även gälla substitut.

Det är därför naturen, trots sin mångfald, inte tillåter upprättandet av monopol. Klichéerna om ”geografiska” eller ”naturresursmonopol” som fortfarande återfinns i läroböcker förutsätter att vi alla är berövade vårt sunda förnuft. Ägaren till en ökenoas kan bara ta hutlösa priser för sitt vatten en gång, eftersom när ryktet om denna girighet sprider sig, kommer törstiga nomader att bunkra upp extra vatten eller välja andra vägar för att undvika att gynna denna oas genom handel.12 Om ett monopol består beror det antingen på att det uppfattas som tillfredsställande av alla parter som tillämpar ”rättvisa priser” eller på att det införts tvångsmässigt genom ett legalt konkurrensförbud.

De flesta monopol som finns i dag är upprättade av stater för att undandra en viss verksamhetssektor från konkurrensens tryck. Dessa sektorer varierar från land till land, men generellt brukar man finna statliga monopol inom centralbanker, järnvägar, telefonitjänster, postverksamhet, utbildning och naturgas- och elförsörjning. Den principiella kritiken av statligt skyddade monopol går ut på att de gör det omöjligt att längre avgöra rättvisa priser enligt vår tidigare definition: eftersom konkurrensen eliminerats är det omöjligt att avgöra huruvida en konkurrent skulle kunnat tillhandahålla tjänsterna billigare. Priser: dialog mellan människan och naturen Ofta fylls debatter om rättvisa priser av argument som konstrueras utifrån hänvisningar till mänskligheten och naturen, men varför  låter vi inte istället dessa uttrycka sig direkt genom marknaden?

Det som ekonomer kallar marknaden är ingenting annat än en dialog som människor upprättar mellan varandra rörande knappa resurser. Det finns åtskilliga sätt för människor att bygga relationer mellan varandra – genom kärlek, vänskap, släktband och kulturella gemenskaper – och lika många sätt att knyta band till naturen: genom arbete, kontemplation eller fest. Marknaden är en sorts kommunikation som människor upprättar när de vill producera och fördela de varor de behöver utan att använda sig av tvång.

Denna kommunikativa och informativa funktion hos marknaden avvisas av dem som söker politisk makt, eftersom den förnekar dem deras självutnämnda roll som sociala ingenjörer, kapabla att förutse människors ”riktiga behov” och att hantera naturresurser.13

Ett samhälle bestående av fria människor skulle aldrig medge att en sådan elit skulle veta bättre än de själva vad som är bäst för dem. Vad marknaden beträffar, är det upp till varje individ att avgöra både var och hur han skall utöva sina kreativa och produktiva aktiviteter. Vidare är det prisutvecklingen genom utbud och efterfrågan – inte statstjänstemäns eller akademiska utredningars bedömningar – som informerar oss om huruvida vår verksamhet motsvarar andras förväntningar och överensstämmer med naturresurserna.

Hur kan endast utvecklingen av priser ge oss en fingervisning om att vår verksamhet går hand i hand med naturen och uppfyller människors behov? Låt oss överväga vad som händer när en produkt finns i överflöd i relation till efterfrågan. Dess pris förblir relativt lågt. Det är som om konsumenterna fick ett meddelande från naturen och producenterna som skulle kunna översättas sålunda: ”använd hur mycket du vill, det finns så det räcker till alla”. Att produkten finns tillgänglig till ett lågt pris kommer uppmuntra alla att ersätta dyrare produkter med den för att finna nya användningsområden för den.

Låt oss nu tänka oss att denna konsumtionsökning sätter ett tryck uppåt på priserna. Denna ökning i sig är ett nytt incitament att öka produktionen, eftersom det nu riktas till de producenter som skulle avskräckts av de låga priserna. Således kommer det utökade utbudet att stabilisera priserna, beroende på huruvida producentens kapacitet och naturresurser så tillåter. Om naturresurserna däremot plundrats kommer högre produktionskostnader återspeglas i försäljningspriset. Produktens ökade kostnad är ett meddelande riktat till konsumenterna som inbjuder dem att antingen spara eller se sig om efter substitut.

Priser är information

Priser är information eller signaler som visar konsumenterna huruvida en producents verksamhet tillfredsställer deras behov och passar in i deras miljö, eller om den underminerar desamma. Men information är givetvis endast tillförlitlig om den inte censurerats eller manipulerats. Priser återspeglar korrekt hur det förhåller sig med världens resurser, förutsatt att inte myndigheterna förfalskar dem genom exempelvis subventioner, priskontroll och kvoter som upprätthåller artificiella brister. Att fiffla med termometern kommer inte att förse läkarna med korrekt information om en persons hälsa, och kommer sannerligen inte bota henne. Ju mer priserna kontrolleras, desto mer kommer konsumenterna att avskärmas från verkligheten. De som ger upp frihandel till förmån för en centralt kontrollerad ekonomi kommer förlora livsviktig information; de kommer att begränsas till specialiserade statliga myndigheters godtyckliga råd, eftersom den objektiva referenspunkten i form av konsumentpreferenser och tillgänglighet på naturresurser har skymts.14

Vi protesterar, på goda grunder, när en statlig myndighet försöker censurera en tidning. Priskontroll är av likartat slag eftersom det censurerar information och, som varje form av censur, förtjänar det att avfärdas. Priskontroll har emellertid allvarligare konsekvenser än att endast åstadkomma desinformation. Som vi har sett är  priser fasta när människor utbyter varor som är oundgängliga för sina liv, och därmed försöker stater kontrollera sina medborgare genom att kontrollera priser.

Ersättning för arbete

Är att bli ersatt för arbete ett fall där individuellt samtycke inte gäller? Vissa anser det. Många stater har faktiskt infört lagar som förbjuder människor att ta anställningar som inte har någon minimilön eller som förbinder dem att arbeta mer än ett visst fastställt antal timmar. Det spelar ingen roll huruvida arbetsgivaren och ansökanden har kommit överens om andra villkor.

Priset på arbete är dock, som alla priser, information. Rika människors pengar är på liknande sätt en signal. Många människor, men inte alla, förväntar sig materiellt välstånd från sin sysselsättning. De iakttar andra som har lyckats skapa välstånd för att kunna följa dessas exempel.

Denna strävan efter personlig vinning, fokuserad på de höga priser deras arbete kan generera, är gynnsam för alla producenter.15 Konkurrensen från dessa nykomlingar kommer småningom att sänka försäljningspriset på produkter, höja produktprestanda och -pålitlighet och möjliggöra största möjliga antal konsumenter att införskaffa åstundade varor.

På samma vis lär sociala gruppers relativa rikedom och fattigdom oss vilken sorts beteende vi skall välja för att kunna nå våra mål. Om ekonomiskt välstånd värderas högre än andra värden, som exempelvis traditionellt byliv, står den relevanta informationen att finna i beteenden hos de människor som bor på sådana ställen som Hongkong eller Silicon Valley. Konkurrens är en upptäcktsprocess, som inte bara informerar oss om våra konsumtionsval utan också om konsekvenserna av ett stöd för sådana värden.

Det antas ofta att människor bör få ersättning för att de arbetar, vilket nämndes ovan som ”arbetsvärde”. Men arbete i sig självt utgör inte något värde. När människor är fria är det aldrig arbete utan en vara eller tjänst som de lämnar ersättning för. Det råkar dock falla sig så att denna vara eller tjänst i de flesta fall inte kan levereras utan arbete, men det är endast slumpartat. (Om någon kunde klippa min gräsmata i sömnen skulle jag betala den personen för att sova.)

Vad som skänker arbete ett värde är således inte att det har utförts utan att det resulterar i en efterfrågad produkt så mycket att någon annan kommer att använda sina resurser för att – bland alla andra val han har – köpa just den produkten.

Eftersom ersättning för arbete är ett pris, som liksom alla andra priser är rättvist om det accepteras av alla parter, är inte arbetsgivaren orättvis när han betalar lika mycket till de arbetare som kommit under arbetsdagens sista timme som till dem som arbetat sedan morgonen. (Risken arbetsgivaren tar är bara att han inte kommer få tag i någon som är villig att börja arbeta nästa morgon.)

Dessutom följer att – eftersom det egentligen inte är arbetaren utan tjänsten eller varan som erhåller ersättning – ersättningen inte tar hänsyn till arbetarens hudfärg, kön, religion, politiska sympatier och så vidare. Marknaden fungerar, i likhet med den tidigare nämnda duktiga domaren, ”utan hänsyn till personer”. Det är stater som, utöver varorna och tjänsterna, dessutom beaktar producenternas rasmässiga och nationella identiteter för att kunna exkludera vissa och skänka privilegier åt andra.

Tyska medborgare i Tredje riket och sydafrikaner under apartheid hade, om de fått bedriva sina affärer fritt, sannerligen kunnat göra affärer med kompetenta och affärsmässiga judar och svarta och kunnat bli rika tillsammans med dem. De som, med hänvisning till sina övertygelser, vägrat sådan handel med medlemmarna av en annan ras skulle ha funnit sig uteslutna från denna rikedom.

Det är därför förståeligt att rasister och nationalister är så kritiska till en frihandelsekonomi, primärt därför att marknaden inte  anpassar sig särskilt väl till de godtyckliga gränser och fördomar människor skapar i sina huvuden.

Att påstå att arbetaren inte får någon ersättning betyder att man värderar hans arbete – kvaliteten på hans produktion – inte hans person. Lönen belönar varken den anställdas meriter eller dygder.16

Det finns rörmokare som är goda makar och fäder men som är yrkesmässigt inkompetenta; när köket översvämmas lär dock de flesta människor ringa den skicklige rörmokare som, fastän han måhända är otrogen mot sin fru, vet hur man skall reparera läckor.17

Arbete är långt ifrån en automatisk välståndsskapare, tvärtom uppvisar det en destruktiv tendens genom att uttömma mänsklig energi och naturresurser. Denna destruktivitet får sitt enda rättfärdigande i produktionen av varor och tjänster som är tillräckligt attraktiva för att konsumenterna, genom sin beredvillighet att betala, skall visa det värde de tillskriver dem.

Slutsats

Vi har definierat rättvist pris som det som blir överenskommet under en frivillig transaktions förlopp. Frivillig får inte förstås så att det implicerar ett fantasifoster, varmed avses en värld där allting skulle vara gratis för köparna och dyrt betalat för till säljarna. En transaktion är frivillig när den ena parten inte använder eller hotar att använda fysiskt våld mot den andra. Alla andra definitioner som skulle försöka uppskatta exempelvis det ”inflytande” en part utövar mot en annan eller ”informationen” tillgänglig för var och en, skulle tendera att vara godtyckliga.

Priser utgör, när de inte påtvingas av myndigheter, den mest tillförlitliga informationen tillgänglig för att vägleda oss i produktiva förhållanden med andra och med naturresurser. Priser etableras därför att människor byter sitt arbetes produkter mot de varor de behöver för att leva. Att kontrollera priser är därför ett sätt för staten att kontrollera våra liv.

Rättvisa består av att ge var och en vad som honom tillkommer, därför betalar vi det överenskomna priset för en tjänst eller som kompensation för våra självförvållade orättvisor. Det vore inte rättvist att tvinga någon att betala för varor han inte har köpt eller för att rätta till en orättvisa som han inte är skyldig till. Emellertid finns det situationer där människor inte är förmögna att erbjuda någon tjänst som skulle erhålla betalning helt enkelt på grund av ålder, handikapp, sjukdom eller en oturlig olycka.

Självfallet kan en hel del av sådana situationers finansiella konsekvenser lösas genom frivilliga försäkringsavtal. Icke desto mindre kan vi tänka oss en person som befinner sig vara fullkomligt utblottad, utan att någon direkt orsakat det och därmed kan krävas på ersättning, samt att personen ifråga på grund av bristande framsynthet eller av någon annan anledning inte är försäkrad.

I detta fall är det inte rättvisan som bör ifrågasättas; däremot måste vi söka oss till andra värden som inte upprätthåller rättvisans objektivitet, men som vittnar om vårt personliga engagemang för andra i form av solidaritet, välgörenhet och så vidare. Det är därför som, om en säljare ger rabatt eller en köpare betalar högre priser för att hjälpa de fattiga – som i fallet Max Havelaar – priserna inte bara är rättvisa utan också berömvärda gärningar av moralisk solidaritet.18

Om å andra sidan samma rabatter eller högre priser införs av staten – oaktat om de gynnar de fattiga eller ej – kan de inte vara i enlighet med rättvisan eftersom de som samtycker till dem inte kompenserar för någon orätt de personligen skulle ha åsamkat förmånstagarna. Sådana finansiella uppoffringar är dessutom av tveksamt moraliskt värde eftersom de genomdrivs med våld.

Noter
1 Det är inte min avsikt att kommentera Max Havelaars verksamhet, som jag inte är förtrogen med. Publiciteten kring lanserandet av detta nya sortiment av tropiska produkter ger endast tillfälle att reflektera kring det gamla problemet rörande rättvis prissättning.

2 Se Friedrich von Hayek, Law, Legislation and Liberty, vol. 2, The Mirage of Social Justice (Chicago: University of Chicago Press, 1973), kap. 8.

3 Ludwig von Mises, Theory and History (New Haven: Yale University Press, 1957); Murray Rothbard, Economic Thought Before Adam Smith: An Austrian Perspective on the History of Economic Thought, vol. 1 (Hants, U.K.: Edward Elgar Publishing Company, 1995).

4 Ricardo insåg, liksom Marx, att arbetsteorin inte kunde appliceras på all produktion: “There are some commodities, the value of which is determined by their scarcity alone. No labour can increase the quantity of such goods, and therefore their value cannot be lowered by an increased supply. Some rare statues and pictures, scarce books and coins, wines of a peculiar quality which can be made only from grapes grown on a particular soil, of which there is a limited quantity, are all of this description. Their value is wholly independent of the quantity of labour originally necessary to produce them and varies with the varying wealth and inclination of those who are desirous to possess them.” David Ricardo, The Principles of Political Economy and Taxation (citerad i George Reisman, Capitalism (Ottawa, Ill.: Jameson Books, 1996)). På ett förbluffande sätt konstaterar Ricardo korrekt att priset på dessa specifika varor kommer variera med “rikedomen och inklinationen” hos potentiella köpare, utan att inse att detta gäller alla varor, inte endast sällsynta konstverk och årgångsviner.

5 Marx omarbetade sin arbetsvärdeteori åtskilliga gånger under sitt liv, och utvecklade den som mest i Capital, vol. 1 (New York: Charles Kerr, 1906), del 2, kap. 4. Litteraturen är full av avvisanden av denna teori. Se exempelvis Reisman, Capitalism; samt Thomas Sowell, Marxism (New York, Quill Williams Morrow, 1986). James A. Sadowsky har följande att säga om Marx arbetsvärdeteori: “… it relies on a totally false supposition: that by transforming an object we can increase its value. There is no such thing as value in the object. Objects are valued by people; what is valued by people is the physical reality. People do not value values! The only way to increase another’s valuation of what I have is by hypnotism.”, “Private Property and Collective Ownership”, i Property in a Humane Economy, ed. Blumenfeld et al. (LaSalle, Ill.: Open Court, 1974), s. 89.

6 Tanken att arbete nödvändigtvis förlänar saker värde strider mot sunt förnuft och allmän erfarenhet. Arbete kan förvisso förstöra värde. Det har till och med hävdats att ryssarna skulle varit rikare om de under Sovjettiden begränsat sig till att sälja råvaror utan att bearbeta dem, istället för att omvandla högkvalitativ koppar eller olja till oanvändbara elkablar och undermåliga plastprodukter.

7 Aristoteles, Ethique de Nicomaque, (fransk översättning Jean Voilquin, Paris Flammarion, 1965 [publicerad på engelska som Nicomachean Ethics]), vol. IX, kapitel II.

8 Redan Thomas ab Aquino observerade att den mängd arbete som krävs av en jordbrukare för att producera en skäppa vete var mer eller mindre densamma år ut och år in; däremot kunde priset på en skäppa vete variera dramatiskt, beroende på skörden. En fullständig teori för att förklara detta fenomen fanns inte tillgänglig förrän mot slutet av 1800-talet I och med Carl Mengers forskning, som tog med relationen mellan kostnad, pris och värde i beräkningen. Icke desto mindre tillhandahöll de jesuitlärde i Salamanca på 1500-talet ett preliminärt men konsekvent svar på denna fråga. Jämför Alejandro A. Chaufen Christians for Freedom: Late-Scholastic Economics (San Francisco: Ignatius Press, 1986). De kunde konstatera att priser berodde på både det värde människor tillmätte vissa varor och produktionskostnaden för desamma. Med andra ord förstod de jesuitiska teologerna mycket väl att ett utbyte är ett sammanträffande mellan å ena sidan efterfrågan och å andra sidan kreativitet och arbete som har format naturtillgångar. Dessa teologers – Francisco de Vitoria, Domingo de Soto, Tomas de Mercado och Luis Molina – arbete inom sådana ämnen som penningteori, enskild egendom, värde, priser och handelns och bankväsendets roll har nästan glömts bort. Och likväl menar H. M. Robertson, i motsats till Webers tes, att det är jesuiternas och inte kalvinisternas religion som gynnat kapitalismens anda. Aspects on the Rise of Economic Individualism (Cambridge: Cambridge University Press, 1933).

9 Ludwig von Mises, Human Action, 3rd ed., rev. (Chicago: Regnery, 1966), kap. 16.

10 Denna grundregel för fastställandet av ett rättvist pris har uttryckts på en mängd sätt. Exempelvisskriver Clarence B. Carson: “A price in a free market is the amount that a willing seller will take and a willing buyer will pay.” Basic Economics (Wadley: American Textbook Committee, 1988), s. 118.

11 Samma felaktiga skuldkänsla genomsyrar förhållandet mellan rika och fattiga länder. Se exempelvis Peter T. Bauer, Equality, the Third World and Economic Delusion (London: Weidenfeld Nicolson & Co., 1981); och Michael Novak, Une Ethique économique, (Paris: Editions du Chef et Institut de la Boëtie, 1987 [The Spirit of Democratic Capitalism, New York: Simon & Schuster, 1982]). Jämför även Pascal Bruckner, Le sanglot de l’homme blanc [The Tears of the White Man, Compassion as Contempt] (Paris: Editions du Seuil, 1983).

12 För en diskussion kring monopol, se Isabel Paterson, The God in the Machine (Palo Alto, Calif.: Palo Alto Book Service, 1943), i synnerhet kapitel XVI, där författaren analyserar det första införandet av antitrustlagstiftning i USA. Se även Murray Rothbard, Power and Market (Kansas City, Kans.: Sheed Andrews and McMeel, Inc., 1977), s. 59; samt Man, Economy and State (Los Angeles: Nash Publishing, 1962), vol. 2, kap. X.

13 Detta anspråk är den “ödesdigra inbillning” som Friedrich von Hayek avfärdade genom de flesta av sina publicerade arbeten. Se i synnerhet The Fatal Conceit (Chicago: University of Chicago Press, 1988); och “The Errors of Constructivism” i New Studies (London: Routledge and Kegan Paul, 1978). Jämför även Doug Bandow Beyond Good Intentions (Wheaton, Ill.: Crossway Books, 1988), s. 58, som hävdar att “Man is not perfectible through human means.”

14 För teorin om marknaden som en upptäcktsprocess, se Friedrich von Hayek, Law, Legislation and Liberty, vol. 3, Political Order of a Free People (Chicago: University of Chicago Press, 1979), kap. 15.

15 Beträffande de rikas betydelse för att uppnå det gemensamma bästa, se Novak, Une Ethique économique [The Spirit of Democratic Capitalism], del 2, kap. 2, IV: “De l’utilité des riches”.

16 Den frihet människor utövar när de endast betalar för arbete som renderar en värdfull tjänst är stötande för dem som värderar sin förmåga högt, men inte vet hur de skall använda dem för att vara till nytta för andra. Sådana människor föredrar att vara på de politiska myndigheternas sida, där de inte behöver tillföra något för att få betalt. Allt som behövs är utförandet av en “offentlig tjänst”, det vill säga tillhandahållandet av en tjänst som allmänheten tvingas betala för, därför att den skulle välja att inte göra det om den hade något val.

17 Det skall medges att, fastän marknadsekonomin skapar en benägenhet hos människor att värdera kompetens och effektivitet, kommer inte alla värdera dessa egenskaper i samma utsträckning. Vissa kommer frivilligt betala ett högre pris eller godta en lägre kvalitet därför att de föredrar att göra affärer med människor av samma ras, tro, nationalitet och så vidare. Det finns inget att invända mot ett sådant tillvägagångssätt, förutsatt att dessa konsumenter är de enda som betalar för sina preferenser.

18 Andra initiativ påstår sig vara baserade på personlig interaktion snarare än på vad som betraktas som ett avhumaniserande penningbaserat system. Sådana initiativ brukar vanligtvis omfatta någon sorts byteshandel: “Du lär mig ryska, så målar jag ditt hus”. Ett sådant nätverk finns i Storbritannien (“Local Exchange Trading System”, LETS) med efterföljare i Canada, Schweiz med mera. Den franska skattemyndigheten bekämpar en liknande lokal organisation (“Système d’Echanges Locaux”, SEL) eftersom man naturligtvis inte betalar moms och inkomstskatt när man byter personliga tjänster. Som en del av denna allmänna trend borde vi också nämna “etiska fonder” eller “etiska banker” som kan tänkas ge lägre avkastning men som endast investerar i sådana företag som ledningen bedömer är berömvärd. Paradoxen här ligger i att ledarna för dessa rörelser generellt brukar uttrycka sin motvilja mot “den kapitalistiska marknaden”, samtidigt som det de och deras anhängare gör – deltar i frivilliga transaktioner utan kontroll eller subventioner från staten – är kapitalismens kärna.

Ursprungligen publicerad i Libertarianskt Forum, nummer 3-4, Maj 2003

Kommentera på bloggen