Joel Dahlberg skrev nyligen på SvD om hur ”Tryggheten gick upp i rök”, och om hur 50- och 60-talisterna har blivit lurade på den pension som de blev utlovade*. Det är en läsvärd artikel, som tar upp mycket av problematiken med det svenska pensionssystemet, och hur reformen på 90-talet har urholkat den framtida pensionen för de som går i pension de närmaste 10-20 åren. Vad artikeln däremot inte tar upp är hur detta endast är en del av ett mycket större lurendrejeri, nämligen hur vi har blåst upp en finansbubbla av episka proportioner som när den spricker kommer ta med sig vad som är kvar av pensionspengarna ned i ett svart hål.

De senaste 30 åren har varit en behaglig tid i västvärlden. Välståndsnivåerna har överlag gått upp nästan varje år, och vi har kunnat glädjas åt bättre och bättre ekonomi. Samtidigt har större delen av befolkningen, inte bara i Sverige utan i större delen av västvärlden, kunnat leva i den trygga vetskapen att när de blir äldre, så kommer välfärdsstaten att ta hand om den. Problemet är att verkligheten är inte lika betryggande som många vill få det till. Det är om vi skall förenkla lite nämligen så att de pengar som vi skulle gå i pension för har redan slösats upp! Innan vi går in på vart pengarna faktiskt tagit vägen tänker jag förklara varför pensionssystemet, som i nuläget ser ut att ändå innehålla ganska mycket tillgångar, riskerar att gå upp i rök.

I min förra artikel diskuterade jag hur hela pensionssystemet är upplagt som ett stort pyramidspel. De demografiska förändringarna påverkar dock främst statens finanser och pensionsutbetalningar. I denna artikel tänkte jag gå igenom hur det ser ut för de delar av pensionskapitalet som faktiskt är investerat i reella tillgångar, och inte bara tomma löften från staten, d.v.s. PPM, ITP samt privat pensionssparande. Dessa tillgångar är till största del investerad i två typer av värdepapper – obligationer och aktier. Obligationer anses säkrare, med statsobligationer som den ”säkraste” investeringen (vilket dock börjar ifrågasättas tack vare skuldkrisen i Europa – Sverige har dock än så länge ”sunda statsfinanser” vilket gör att det för tillfället kan antas att staten kommer kunna betala tillbaka sina lån under överskådlig framtid). Statslåneräntan brukar antas vara den ”riskfria” räntan, d.v.s. den ränta som folk är villiga att låna ut till om det är näst-intill riskfritt.

Problemet med obligationer är att de är helt och hållet beroende av det generella ränteläget, vilket ”styrs” (eller manipuleras om man så vill) av Riksbanken. Om styrräntan sänks innebär det inte bara att nya obligationer som ges ut generellt kommer ge lägre avkastning – det gör också att redan utgivna obligationer med högre avkastning stiger i värde. Om vi applicerar detta faktum på räntor som i Sverige konstant har sjunkit i 15 år (och i stora delar av västvärlden i 30 år) inser vi snart att detta har inneburit en konstant, enorm värdeökning för alla obligationer som har utgivits. Tack vare en sjunkande ränta har obligationer varit en enastående investering, inte bara p.g.a. den årliga räntan, utan även för att värdet av obligationerna har stigit när räntan sjunkit.

Samma resonemang kan appliceras på aktier. Aktier är en investering som kan ge avkastning på två sätt – dels genom årliga utdelningar till ägarna, och dels genom att företaget ökar i värde genom vidareutveckling av verksamhet, försäljning o.s.v. Om ränteläget är högt krävs det hög avkastning, och hög tillväxt för att investerare skall välja att investera i aktier, och inte bara köpa obligationer för pengarna istället. Om ränteläget är lägre, så krävs inte lika hög avkastning för att aktier skall vara en attraktiv investering. Följaktligen ser vi att en konstant sjunkande ränta även kommer leda till relativa värdeökningar för aktier.

Problemet är att räntan nu är i princip noll i stora delar av världen. Vi har alltså nått vägs ände. Med en skuldsättning som både privat och publikt är gigantisk kommer det även vara mycket svårt för centralbanker att höja räntan utan att välta hela korthuset. Samtidigt vet vi att långa perioder av låg ränta riskerar att leda till galopperande inflation och tillgångsbubblor. Vad detta rent krasst innebär är otrevligt på fler sätt än ett :
1. Om priserna börjar öka i en takt högre än önskvärt (Riksbanken har f.n. ett inflationsmål på runt 2%) måste räntan höjas, vilket utan tvivel kommer skicka ekonomin tillbaka i recession.
2. Effekten av stigande räntor för en skuldsatt befolkning kommer leda till lägre disponibel inkomst, vilket ger en sjunkande levnadsstandard och dessutom mindre möjligheter till privata besparingar.
3. Pensionssystemet vars tillgångar i 15 år förlitat sig på en konstant sjunkande ränta för att ge stigande tillgångspriser, kommer så länge räntan ligger still inte kunna växa i förväntad takt. När räntan stiger kommer motsatsen hända, d.v.s. trenden kommer överlag vara sjunkande tillgångspriser, d.v.s. tillgångarna i pensionssystemet sjunker i värde.
4. Det låga ränteläget har redan nu resulterat i stora svårigheter för pensionsbolagen att kunna garantera någon avkastning på pensionstillgångar överhuvudtaget – när den riskfria räntan är nära noll så kommer den genomsnittliga avkastningen på investeringar vara mycket låg, och dessutom kommer inga värdeökningar ske p.g.a. sjunkande ränta – för räntan kan inte sjunka mer.

Summan av resonemanget torde vara ganska uppenbar – vi har ett pensionssystem som redan nu vid extremt lågt ränteläge inte kan ge avkastning i närheten av vad som har utlovats. Därtill kommer det faktum att när räntan förr eller senare stiger (och historien visar att räntahöjningar efter långa perioder av nedpressade räntor kan bli våldsamma), så kommer pensionssystemet gå på knäna totalt. Inte nog med att garantipensionssystemet kommer belasta statens budget i allt större utsträckning, utbetalningarn från ITP-pension, PPM-fonder och privata pensionsbesparingar kommer också krympa. Realistiskt så kommer pensionen, som i dagsläget kanske utgör hälften till två tredjedelar av tidigare lön när man går i pension, att sjunka dramatiskt. Framtida pensionärer kommer få lära sig att klara sig på en inkomst som är lägre än hälften av deras lön, och dessutom kommer sjunka för varje år som går under en överskådlig framtid.

Detta är dock inte ens det värsta scenariot. Det värsta scenariot uppstår om Riksbanken, antingen p.g.a. politiska påtryckningar eller ekonomisk okunskap fortsätter att bedriva sin vansinniga lågräntepolitik. I en sådan situation kommer inflationen krypa högre och högre, och vi riskerar en total kollaps av tillgångsvärden i pensionssystemet när en våldsam räntehöjning slutligen krävs för att rädda valutan (som på 90-talet). Ett sådant scenario skulle sända två generationer pensionärer rakt till fattighuset, och staten kommer i bästa fall kunna bidra högst marginellt till att lindra deras plågor. Skulle vi få en upprepning av 90-talets krasch kommer naturligtvis skatteintäkterna att sjunka, arbetslösheten stiga, och därtill kommer omvärlden denna gång vara i exakt samma situation. Följaktligen befinner vi oss just nu i en nedräkning mot pensionssystemets haveri, och det enda som kan rädda systemet till någon grad är att återställande av normalt ränteläge. Det finns inga tecken på att så kommer ske i närtid.

Som avslutning kanske det kan vara på sin plats med några få råd till de som ännu inte gått i pension, men även för de som just gått i pension (d.v.s. nästan hela befolkningen). Förutsatt att det jag skrivit ovan stämmer går de flesta av oss en dyster ålderdom till mötes. Det finns inga knep staten kan ta till, inget sätt pensionssystemet kan rädda oss. Det finns återigen bara en enda sak vi kan göra för att försöka få en dräglig tillvaro som pensionärer : Börja spara själva. Detta måste vi göra TROTS att staten kommer fortsätta kräva höga skatter för att pumpa in pengar i ett pensionssystem som kommer självförstöras. Att spara ihop till sin egen pension kräver stora uppoffringar – all konsumtion utöver den mest nödvändiga måste upphöra. Troligen kommer nästan ingen att göra detta, inte så länge som det fortfarande finns förtroende för staten och pensionssystemet. Själv tar jag inga risker. Om jag får en enda krona utbetalat i pension så får det anses som en bonus, utöver vad jag själv lyckats skrapa ihop.

Välfärdsepoken är, tack vare vår naiva tro på statens välvilja och politiker och ekonomers oförmåga att förstå ekonomiska samband, snart över. Vis är den som förbereder sig.

Kommentera på bloggen.

Etiketter:

Kommentarer (25)

  • Hans Palmstierna

    2 år sedan

    Författaren ber om ursäkt för tvetydig felstavning i titeln, ”pensionssveket” borde det ju rimligen stå.

    Thumb up 0

  • Anonymus

    2 år sedan

    Sedan när korrelerar räntan med inflation? Låg ränta betyder inte hög inflation och hög ränta betyder inte låg inflation. Förstår inte denna fixering kring räntan. Ja Riksbanken manipulerar räntan, men vem bryr sig, det påverkar knappt penningmängden eller inflationen.

    Riksbanken styr inte penningmängden längre, den styrs av privata banker. Om ni inte håller med, visa att räntan påverkar inflationen.

    Thumb up 0

  • Hans Palmstierna

    2 år sedan

    Anon : Riksbanken styr den monetära basen. Hur mycket kreditexpansion som privata banker väljer att göra ovanpå denna monetära bas varierar. Riksbanken styr penningmängden enl. följande : Om Riksbanken höjer reporäntan så blir det mer lönsamt för privata banker att stoppa pengarna hos Riksbanken istället för att låna ut dem till marknadsränta. Följaktligen minskar kreditexpansionen, då privata banker lånar ut pengarna till Riksbanken istället för till privata aktörer. Eftersom mängden pengar tillgängliga för lån till marknaden då minskar, så stiger även marknadsräntan.

    Och eftersom inflation per definition är en ökning av penningmängden så styr Riksbanken alltså inflationen. Om Riksbanken drar upp räntan kommer privata banker att minska kreditskapandet och penningmängden minskar (eller ökar långsammare). Om Riksbanken drar ned räntan så kommer privata banker att ta eventuella pengar som de håller hos Riksbanken och använda till att öka kreditgivningen. Lätt som en plätt.

    Därmed inte sagt att det finns något direkt linjärt samband mellan en exakt repo-ränta och en given kreditexpansion från privata banker, det har nämligen att göra med vart olika marknadsaktörer väljer att placera sina pengar, m.m.

    Thumb up 0

  • Anonymus

    2 år sedan

    De styr den monetära basen, som bara utgör ca 3-4% av penningmängden. Bankerna tillsammans håller oftast mindre än 5% av den monetära basen för att skapa kredit.

    Riksbanken styr inte penningmängden, de styr bara 3-4% av penningmängden varav bankernas bara håller max 5% och det finns inga bevis på att din teori kring reporäntan har någon påverkan alls på penningmängden.

    ”Följaktligen minskar kreditexpansionen”

    Det stämmer inte, förändringar i räntan sker efter förändringar i penningmängden, inte före.

    ”Och eftersom inflation per definition är en ökning av penningmängden så styr Riksbanken alltså inflationen”

    Det är just därför Riksbanken inte styr över inflationen, då de bara kontrollerar 3-4% av penningmängden.

    ”Om Riksbanken drar ned räntan så kommer privata banker att ta eventuella pengar som de håller hos Riksbanken och använda till att öka kreditgivningen. Lätt som en plätt.”

    De håller knappt några pengar hos Riksbanken, trots det har de lyckats skapa kredit till ett värde av 2300 miljarder kr. Det borde väl räcka som bevis på att förändringar i monetär bas inte påverkar bankernas kreditskapande?

    ”Därmed inte sagt att det finns något direkt linjärt samband mellan en exakt repo-ränta och en given kreditexpansion från privata banker”

    Det finns inget samband alls, det är det som är problemet för er som tror att repo-räntan styr penningmängden.

    Privata banker styr penningmängden inte Riksbanken.

    Thumb up 0

  • Anonymus

    2 år sedan

    Intressant artikel, men vad jag kunde se tog den inte upp huruvida Riksbanken kan kontrollera penningmängden genom repo-ränta.

    Thumb up 0

  • Ola

    2 år sedan

    Visst är reporäntan ett verktyg för att styra inflationen, även om det sker indirekt… Då denna har ett stort inflytande på bankernas finansieringkostnader påverkar den också marknadsräntorna och därmed kreditgivningen.

    Thumb up 0

  • Anonymus

    2 år sedan

    ”Då denna har ett stort inflytande på bankernas finansieringkostnader”

    Den har knappt något inflytande på bankernas kreditskapande. Banker skapar kredit oavsett repo-ränta, det finns inget som tyder på att repo-räntan styr penningmängden.

    Däremot ser det ut som att repo-räntan styrs av bankernas kreditskapande eftersom repo-räntan förändras EFTER förändringar i penningmängden. Repo-räntan följer penningmängnden med fördröjning.

    Sedan har vi massa bevis på att repo-räntan inte har någon effekt alls, ta t.ex Japan som haft nollränta i 20 år utan att banker skapat kredit. Eller ta USA som nu har haft nollränta i 4 år utan effekt.

    Återigen, privata banker styr penningmängden, inte centralbanker.

    Thumb up 0

  • Ola

    2 år sedan

    Du verkar ha bestämt dig Anonymous… Om riksbanken chockhöjer reporäntan till 10% imorgon skulle det alltså inte ha någon effekt på kreditgivningen? Om du lyckas visa att styrräntan är irrelevant för inflationen så ligger du nog rätt bra till för ett nobelpris i ekonomi, skulle jag tro. :)

    Slutsatsen från dina exempel (Japan, USA) följer inte, i och med att du vet hur kreditgivningen hade sett ut vid andra räntesatser.

    Reporäntan är givetvis inte den enda faktorn som påverkar penningmängden (och därigenom prisnivåer), men att den är viktig i detta avseende är trots allt grundläggande för penningpolitiken.

    Thumb up 0

  • Ola

    2 år sedan

    [...] i och med att du INTE vet hur kreditgivningen hade sett ut vid andra räntesatser, ska det naturligtvis vara.

    Thumb up 0

  • Christian Strandh

    2 år sedan

    Man bör inte basera en teori för vad som ligger bakom kreditexpansion enbart genom att titta på korrelationer mellan penningmängd och reporänta eller några andra parvisa korrelationer för den delen heller. Även om dessa inte är ointressanta och har sin plats så kan de inte ersätta en gedigen kausal teori vilken visar att centralbankens ränta är en viktig faktor, även om den förstås inte är den enda.

    En annan viktig sak att ta hänsyn till är att bankerna vågar utföra sin expansion med bakgrund av att centralbanken i regel är lender of last reserve, och att staten kommer göra bail outs som räddar banker och gör att de vågar expandera sin kredit.

    Tidigare har kreditexpansionen i Usa följt feds ränta, men nu har bankerna i ett märkligt tillfälle av förnuft, kanske beroende på att iaf lehman fick gå omkull, inte vågat expandera så mycket.

    Japan är jag ganska oinsatt i, men har inget tvivel på att man kommer se Mises/Hayeks teorier bekräftade där också när man nystar i det.

    Thumb up 0

  • Jag gömmer här en liten länk till morgondagens artikel som behandlar dessa frågor. Det är första delen i en serie.

    http://www.mises.se/2012/03/22/ranta-och-penningmangd/

    Thumb up 0

  • Anonymus

    2 år sedan

    Ola

    Jag har insett att repo-räntan som styrinstrument är extremt överskattat. Du har bestämt dig (som många andra) för att repo-räntan är jätte viktig utan några bevis, det är dagen stora myt.

    Räntesatser kan vara låga och kredittillväxten mycket snabb, men kredittillväxten kan också vara mycket långsam, det avgörs helt av bankens beslut. När räntan går upp är det inte säkert att ekonomin bromsas in. Likaså är sjunkande räntor ingen indikation på att ekonomin kommer att ta fart. Den ekonomiska tillväxten bestäms av mängden kredit, inte av dess pris.

    Thumb up 0

  • Hans Palmstierna

    2 år sedan

    ”Riksbanken styr inte penningmängden, de styr bara 3-4% av penningmängden varav bankernas bara håller max 5% och det finns inga bevis på att din teori kring reporäntan har någon påverkan alls på penningmängden. ”

    Tydligen är ”det finns inga bevis för att din teori är rätt” ett argument för att möta de bevis man lägger fram för att en teori är rätt. Jag tror kanske att vi får välkomna penningsystems-haveristerna, låt mig gissa att ni har läst Web of Debt och liknande verk en eller tjugo gånger för mycket? Greenbackers….

    Thumb up 0

  • Patrick Sellman

    2 år sedan

    @Anonymus

    1. Banker vill låna ut pengar. Det är deras affärsmodell. Visst kan deras vilja variera över tid men låna ut det vill de. Det är liksom det som är grejen med bank.

    2. Precis som med andra varor förhåller det sig med pengar. Om priset ökar tycker fler och fler att det är för dyrt och låter bli. Priset för pengar är räntan. Desto högre ränta desto fler låter bli att låna. Lånar de så lånar de lägre belopp.

    3. Då reporäntan faktiskt påverkar kostnaden för bankerna så påverkar den indirekt räntan för slutkunden.

    Slutsats: Även om reporäntan inte är den enda faktorn så påverkar den absolut utlåningen och därmed kreditexpansionen.

    Thumb up 0

  • Anonymus

    2 år sedan

    @Patrick Sellman

    ”Visst kan deras vilja variera över tid”

    I Japan valde banker att inte låna ut under en 20 års period då repo-räntan som ni anser vara så viktig var noll. Sedan på det kan vi konstatera att förändringar i repo-räntan sker efter förändringar i penningmängden, inte före. Räcker inte detta för att motbevisa myten om att repo-räntan styr ekonomin och penninmägnden?

    Ingen av er repo-räntebelievers kan ge några exempel på att repo-räntan verkligen styr. ”Det bara är så, ifrågasätt inte!!”

    Påminner om religiösa som inte accepterar vetenskap.

    Thumb up 0

  • Christian Strandh

    2 år sedan

    Bäste Herr Anonym,

    Förutsägelsen är österrikisk ekonomi är inte att reporäntan som ensam faktor determinerar kreditexpansionen. Därför är ditt statistiska motexempel med japan poänglöst om det inte kommer en vidare motivering.

    Sen handlar det inte bara om en reporänta. Centralbanken gör fler saker som möjliggör och stärker möjligheten till kreditexpansion.

    Vilka grunder menar du bankerna baserar sina kreditbeslut på då? Ge en förklaring på varför reporäntan inte är relevant.

    Thumb up 0

  • Markus

    2 år sedan

    Hej Hans!

    Du säger att du sparar, men inte fiat då antar jag, med tanke på klåfingriga politiker och centralbanker?

    Mvh

    Markus

    Thumb up 0

  • Anonymus

    2 år sedan

    @Christian

    Om banker skapar kredit eller ej beror på vilka risker de är beredda att ta.

    Thumb up 0

  • Christian Strandh

    2 år sedan

    Och den riskviljan har centralbanken och staten ofantligt mycket inflytande på.

    Thumb up 0

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>