Jag håller för närvarande på att skriva en uppsats om socialism för Jesus Huerta de Soto. Uppsatsen skall dels summera hans bok ”Socialism, Economic Calculation and Entrepreneurship”, kapitel för kapitel (inte jättekul men delvis givande), och dels kompletteras med en kritisk analys av innehållet. En del av boken tar upp de olika typer av socialism som existerar, och följer helt och hållet det som Hoppe tidigare skrivit i ”A Theory of Socialism and Capitalism”. En invändning jag har är att även om Huerta de Soto och Hoppe pratar om socialism, menar jag att ett bättre namn skulle vara etatism (eng. statism). Socialism, av den klassiska varianten där produktionsmedlen är offentliga ägda, visar sig dock vara blott en variant av etatism. För att följa Huerta de Sotos definition kommer jag dock att använda ordet socialism, som skall förstås som ”all institutionell aggression mot människor och mänskliga handlingar”.

Vilka är då de varianterna av socialism som finns enligt Huerta de Soto.

Den första typen som Huerta de Soto tar upp är den klassiska varianten nämnd ovan: sovjetisk, eller ”verklig”, socialism. Det var specifikt detta system som Mises argumenterade emot i sin uppsats om omöjligheten att kalkylera under socialism, där han visade att en ekonomi där produktionsmedlen var offentlig ägda i själva verket inte var en ekonomi alls eftersom den inte kunde fungera. Att denna typ av etatism har varit en total katastrof, och orsakat ett enormt lidande, överallt där det har prövats är obestridligt. Men varken vi, eller Mises för den delen, behövde studera de empiriska bevisen för att veta detta. Resultatet borde ha varit lika uppenbara som de är tragiska. Mises förutsåg kollapsen av de socialistiska ekonomierna 70 år innan Sovjetunionen kollapsade. Med andra ord, precis som den övertygade socialisten Robert Heilbroner erkände, visade det sig givetvis att Mises hade rätt.

Den andra typen av socialism är den socialism som är mest spridd idag, nämligen socialdemokrati eller demokratisk socialism. Huerta de Soto poängterar att denna typ av socialism är ett resultat av ett taktiskt avsteg från den ”verkliga” socialismen som jag nyss beskrev. Tanken är istället att målen skall uppnås via de traditionella demokratiska mekanismerna. Denna typ har dock sedan starten skiftat fokus från att försöka ”socialisera produktionsmedlen” till andra, främst ekonomiska, mål som ”omfördelning av välstånd” enligt mer egalitära standarder. Det är uppenbart att givet denna målformulering, det vill säga egalitarianism, har staten ett evigt mandat att intervenera i den ekonomiska sfären, eftersom total och evig ekonomisk och samhällelig jämlikhet aldrig kan uppnås utanför ett imaginärt jämviktstillstånd. Dessutom finns det, vilket jag tidigare påpekat, allvarliga problem med själva begreppet ”jämlikhet”.

Den tredje typen av socialism är den konservativa varianten, vars mål är att bevara status quo och vissa människors eller gruppers privilegier. Genom att aktivt hindra eller blockera entreprenörsandan hoppas man att folks placering i hierarkin bibehålls och den sociala rörligheten hålls till ett minimum. I denna kategori hittar vi också militär socialism, som är en socialism där, i Mises ord, ”alla institutioner är skapade med ett syfte att kriga, och den värdeskala genom vilken medborgarnas samhällsstatus och inkomst bestäms primärt eller exklusivt beror på den position som varje person har i förhållande till militärmakten”.

Den fjärde typen är samhällsplanering (social ingenjörskonst) eller vetenskaplig socialism. Huerta de Soto påpekar att denna typ av socialism är den allra farligaste eftersom den legitimerar alla andra typer av socialism och den följer generellt sett med demokratiskt och konservativ socialism. Grunden till denna socialism står att finna i tron att naturvetenskapens framgångar innebär att samma metoder kan appliceras på samhällsvetenskapen. Kort sagt att människor, och i förlängningen samhället, kan ”konstrueras” och planeras, precis som en maskin eller en del av en maskin. Denna tro leder den övertygade socialisten till att tro att han kan och faktiskt måste placeras på toppen av den socialistiska planeringsbyrån, eftersom han har en överlägsen kunskap och ett överlägset intellekt. Vi kan även tilläga det som Ludwig von Mises sade, och som jag tror i stort kan förklara den sorts tänkande som ligger bakom socialismens stöd. Det är inte bara det att individer tror att de måste placeras högst upp i den socialistiska planeringsbyrån utan det är även så att,

”socialisten förespråkar socialism eftersom han är fullkomligt övertygad om att det socialistiska samväldets diktator kommer att vara resonlig sett hur hans – den individuella socialistens – synsätt, att diktatorn kommer att söka de mål som han – den individuella socialisten – helt och hållet håller med om, och att diktatorn kommer att försöka uppnå de mål genom att välja de medel som han – den individuella socialisten – också skulle välja. Socialister kallar endast ett system för ett genuint socialistiskt system om dessa saker helt och hållet uppfylls; alla andra typer av socialism som gör anspråk på termen socialism är falska system som är helt och hållet annorlunda från verklig eller sann socialism. Alla socialister är förtäckta diktatorer”.

Med andra ord har varje socialist eller etatist i åtanke sin egen version av den perfekta socialismen eller den perfekta staten. Detta fantasifoster är dock precis lika verklig som jultomten, påskharen eller kejsarens kläder. Faktum är att vi skulle kunna se på socialism, eller statsdyrkan i stort, som inget annat än en sekulär religion. Vi kan vända oss till det som Carlton J. H. Hayes har skrivit om nationalism för att till viss del se kopplingen mellan statsdyrkan och religion:

”Nuförtiden föds individen in i staten, och den sekulära födelseregistreringen är den nationella dopriten. Med öm omsorg följer staten individen genom livet, utbildar honom i patriotiska skolor om den nationella katekesen, och hedrar hans viktiga livsögonblick genom formell registrering, inte bara hans födelse, utan likväl hans giftermål, födelsen av hans barn och hans död. Nationella hjältars död firas med patriotiskt pompa och ståt som gör att medeltida biskopars begravningshögtidligheter bleknar i jämförelse [...] Nationalismens främsta trossymbol och centrala moralobjekt är flaggan, och märkvärdigt liturgiska former har tagits fram för att ”ära” flaggan, för att ”hälsa” flaggan, för att hissa flaggan [...] Nationalismen har sina parader, processioner och pilgrimsresor. Vidare har den sina distinktivt heliga dagar, och precis som den kristna kyrkan anpassade vissa hedniska festivaler för egen nytta, har nationalstaten naturligtvis lånat från kristendomen [...] Varje nationalstat har en ”teologi”, en mer eller mindre systematisk samling officiella doktriner som har härletts från ”Fädernas” gudomliga bud och från de nationella skriftrullarnas förmaning, och som speglar ”folkets genialitet”, och utgör grunden för det nationella beteendet”. (från ”Memoirs of a superfluous man”, av Albert J. Nock, sid. 281-282)

Allt detta innebär att den religiösa personen, å ena sidan, borde förkasta staten helt och hållet eftersom den så uppenbart är en falsk idol. Å andra sidan borde den övertygade ateisten förkasta staten av precis samma anledning som han förkastar Gud, det vill säga, för att staten ”inte finns”. Det enda som finns är en idealiserad, individuell, och högst motsägelsefull version av den perfekta staten, spridd i sinnet hos alla individer i samhället, och som används av vissa individer för att få makt över de andra. Med andra ord exakt den typen av argument som ateister, eller i allmänhet anti-religiösa, för fram mot den organiserade religionen.

Och, för att avsluta, det anti-religiösa krigsropet att ”Gud är död!” besvaras bäst genom att säga att ”Ok, visst, men även om Gud skulle vara död betyder det inte att platsen är ledig”.

Kommentarer (6)

  • Marco Suijkerbuijk

    3 år sedan

    Snyggt!

    Thumb up 0

  • Christian Strandh

    3 år sedan

    Välskrivet!

    Thumb up 0

  • Joakim Kämpe

    3 år sedan

    Tackar!

    Thumb up 0

  • Per Bylund

    3 år sedan

    Joakim – du bör inte ha några problem att använda Mises mot Huerta de Soto här. Se till exempel Mises diskussion om ”etatism” i Theory of Money and Credit (sid 242- i LvMI-utgåvan) och hans diskussion om ”interventionism” i Human Action. Han säger i stort sett samma sak som du – att icke fullbordad eller icke fullskalig socialism inte borde kallas socialism, utan bör kallas något annat.

    Se förresten också diskussionen i Del 2 av Omnipotent Government.

    Thumb up 0

    • Joakim Kämpe

      3 år sedan

      Great, tack för det! Ska precis ta mig an ”critical remarks”, så det kom väldigt lägligt!

      (Förresten är Omnipotent Government en otroligt underskattat bok.)

      Thumb up 0

  • Christian Strandh

    3 år sedan

    Japp, den är kanonbra.

    Thumb up 0

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>