Den 30 januari uppmärksammade Per Bylund Den kränkta nationen. Men kränkningar i svensk mening handlar inte om några banala förolämpningar. Här döljer sig en makalös ideologi, utvecklad av den Nietzscheaniserade vänstern. Med utgångspunkt i ”postkolonial teori” härleds dagens kränkningar  till teoretiska maktförhållanden, såsom de ter sig från Södertörns horisont, och målet är inte att bekämpa utan att befästa fördomar. Detta mynnar ut i ett raffinerat sten-sax-påse-spel, som går ut på att dra personlig nytta av hackordningar som är lika hårdbevakade som tennisens rankinglistor.

Känkningar är numera inte en fråga om verkliga eller inbillade oförrätter, utan om makt, och särskilt om de fall där man misslyckats utöva makt, eller helt enkelt känner vanmakt. Den som inte lyckas genomdriva sin vilja anser sig ha rätt till upprättelse och kännbara straffsanktioner mot antagonisten. Men man kan inte utan vidare lyckas med detta reptrick. Det gäller — åtminstone i Sverige — att hävda att kränkningen är ”strukturell”.

Det svenska kränkningsindustriella komplexet grundas på den dialektisk-materialistiska föreställningen att all oenighet beror på klasskonflikter och intressemotsättningar. Den andra grundläggande föreställningen är att kränkningar inte nödvändigtvis handlar om hur individen blir behandlad, utan är uttryck för strukturellt förtryck av och mellan grupper. Ingen behöver egentligen ha behandlats illa; det räcker med att avgöra grupptillhörighet och åberopa samtida eller historiska sociala skillnader.

För att nå framgång som kränkt måste man därför kunna göra gällande att man är ringaktad på grund av ”klass” eller helt enkelt på grund av att man tillhör någon relativ minoritet. Sådana markörer är vanligen permanenta, och kan därför med fördel åberopas i ny och nedan. Marxismens solidaritetsklausuler träder omedelbart i kraft, eftersom det gäller att ta ”den svages” parti, oavsett om denne har rätt eller inte.

Denna inställning är allmänt utbredd och institutionaliserad i Sverige, och därför bedrivs numera en uttalad grupp- och identitetspolitik. Vem som är kränkt avgörs utifrån parternas relativa ställning enligt den s.k. intersektionalitetsteorins förtrycksmatris. Såväl den radikala feminismen som Masoud Kamalis ”strukturella rasism” är exempel på dessa föreställningar, omsatta i praktisk, politisk handling.

Kränkningar väcker stort allmänt intresse. Många får chansen att uttrycka sin indigantion och visa sig rättfärdiga — de får utlopp för sina aggressioner genom att fördöma alla som avviker från den tvingande, normativa ortodoxin. För säkerhets skull kallar man detta beteende för ”tolerans”. Därmed kan man låta adrenalinet flöda samtidigt som man tillhör ”de goda”. Aggression och hämndlystnad förkläs till en berättigad straffsanktion, som syftar till att bekräfta den ideologiska renheten.

Eftersom individens enskilda rättigheter inte gärna erkänns i Sverige, föreställer vi oss istället att individens rättigheter är kollektivets, och kollektivets rättigheter är individens. Det är således staten som ”ger” oss rättigheterna, och istället för att ansvarsfullt individualisera möjligheterna att komma tillrätta med oförrätter väljer vi att institutionalisera processen. JämO, DO och KränkO är myndigheter som ska se till att rättvisa skipas i de dialektiska striderna, och att det ideologiskt konstruerade strukturella förtrycket bekämpas.

Rent tekniskt är det lätt. Det är bara att läsa av kontrahenternas positioner i den intersektionella förtrycksmatrisen. Den som har ”lägre rang” vinner. Till exempel slår självklart kvinna man, medan muslim slår sekulär, som i sin tur slår kristen. Även homosexuell slår kristen. Homosexuell är ungefär som sekulär, dock inte heterosexuell. Katolik är jämställd med pedofil och slås därför av allt.

Men detta intersektionella sten-sax-påse-spel saknar inte komplikationer. Problemen börjar  när man kombinerar kategorier, eftersom man samtidigt kan tillhöra mer än en kategori. Trots att sekulär utan vidare slår biskop, och Birgitta Ohlsson till och med slår Påven, så slår lesbisk biskop självklart sekulär man, i synnerhet om denne är humanist. Och muslimsk man slår sekulär kvinna, vilket sätter oförutsedda gränser för feminismen. Mer otippat är att uzbekisk skärmvägg slår nicaraguansk kvinna, en riktig högoddsare.

Enligt intersektionalismen råder dock dött lopp i frågan om hedersvåld, som det är rasistiskt att kritisera och inte feministiskt att inte kritisera. Man tvingas således välja mellan rasism eller antifeminism, vilket är ett ogiltigt drag. Då får hedersvåldet fortsätta utan att passera fängelse, och det blir omspel.

Detta numera institutionaliserade vanvett är en postmodern relativistisk generalisering av den marxistiska klasskampen. Staten godkänner såväl de facto som de jure fördomar och diskriminering, eftersom staten och myndigheterna öppet erkänner att de omfattar den etablerade intersektionalitetsteorin – en av den Nietzscheaniserade vänsterns favoritteorier.

Och den som kan anses tillhöra en majoritet förlorar, ty i det postmoderna politiska klasstänkandet misstänker man att majoriteten är roten till allt ont, och hävdar att varje minoritet därför har särskilda rättigheter i kraft av sin relativa klassposition.

Det hade varit mycket enklare att erkänna den fria individens rättigheter och personliga ansvar, men den tanken anses i dagens Sverige vara kättersk.

Kommentarer (4)

  • HQ

    3 år sedan

    utomordentligt välanalyserat och intressant.

    Thumb up 2

  • HQ

    3 år sedan

    Om man ska vara generös så kan man ju faktiskt tycka att denna mistänksamhet mot en majoritet är ytterst hälsosam och vår uppgift kan därmed ‘förenklas’ till att upplysa om existensen av den minsta möjliga minoriteten, individen. :)

    Thumb up 1

  • Frostmakaren

    9 månader sedan

    Jag är mållös…fenomenalt

    Thumb up 1

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>