Onsdagens lektion i Public Policy med Gabriel Calzada gick igenom det så kallade ”free rider” – problemet, som är ett välkänt problem inom ekonomi och som ofta används för att rättfärdiga allehanda statliga marknadsinterventioner, allt från ”ekonomiska styrmedel” (den så kallade piskan och moroten) till regelrätt monopolistisk produktion. Begreppet i sig vilar tungt på existensen av så kallade ”kollektiva nyttigheter”, som är varor eller tjänster som kännetecknas av egenskaperna icke-rivalitet och icke exkluderbarhet.
Icke-rivalitet innebär att då en vara konsumeras av en person påverkas varken kvaliteten eller kvantiteten hos varan i fråga för andra personer. Det vill säga, lika mycket, av lika bra kvalitet, finns kvar för andra att konsumera. Icke exkluderbarhet innebär kort och gott att det inte är möjligt att utesluta någon som exempelvis inte har betalat från att konsumera varan i fråga. Om varan eller tjänsten i fråga innehar båda dessa egenskaper anses den vara en genuint kollektiv vara, och om den endast innehar en av egenskaperna anses den vara en semikollektiv vara. En ”fripassagerare” är någon som tar del av dessa kollektiva nyttigheter utan att betala för dem (alls eller tillräckligt mycket) eftersom det är omöjligt att exkludera honom.
Men begreppet ”kollektiva nyttigheter” är ett tämligen tomt och icke teoretiskt hållbart begrepp.
Först och främst bör vi svara på följande fråga: Vad är den ekonomiskt korrekta benämningen av varor som
1) kommer alla till nytta (icke-exkluderbarhet) och
2) vars konsumtion inte begränsar eller förminskar någon annans komsumtion (icke-rivalitet)?
Dessa varor är inte ”kollektiva nyttigheter” eller ”kollektiva varor”. Istället passar de perfekt in på den ekonomiska definitionen av fria varor eftersom de inte behöver hushållas. Som Mises skriver, (Human Action, Kapitel 4, Ends and Means):
[Man] skiljer på fria varor och ekonomiska varor. [Man] kallar de varor som existerar i överflöd och som inte behöver hushållas för fria varor. Men sådana varor är inte relevanta för handlingar. De är en del av den mänskliga välfärdens generella tillstånd; de är delar av den naturliga omgivningen som människan lever och agerar i. Endast ekonomiska varor är relevanta för handlingar.
Fria varor är icke-ekonomiska varor, en del av de allmänna levnadsvilkoren, och som sådana gäller de inte under ekonomiska lagar. Vidare följer det absolut inte från ovanstående definition att staten skall producera varan eller reglera den. Om en vara kommer alla tillgodo, och dess konsumtion inte minskar någon annans möjlighet till konsumtion, kort sagt om det är en fri vara, då följer inte slutsatsen att staten skall tillhandahålla varan.
På grund av den icke-teoretiskt hållbara naturen hos distinktionen mellan privata och kollektiva varor är exemplen på saker som har klassificerats, och skulle kunna klassificeras, som ”kollektiva nyttigheter” många. De innefattar inte bara de klassiska exemplen nationellt försvar och fyrhus (som faktiskt är ett perfekt exempel på en privat tillhandahållen vara), utan även saker som trädgårdar, gatumusikanter, och deodorantanvändning. Till och med färgen på min kalsonger skulle kunna klassificeras som en ”kollektiva nyttighet” bara folk brydde sig om det.
Ytterligare ett argument som används för att försvara statliga interventioner och statlig monopolistisk produktion är att ”om vi lämnade det till marknaden skulle vara A inte produceras alls eller i otillräcklig mängd, på grund av problemet med icke-rivalitet och icke-exkluderbarhet. Uppenbarligen får vi det ju bättre med vara A än utan vara A, eller hur?”.
Och visst stämmer det att vi får det bättre med vara A än utan vara A. Problemet med detta argument är dock att det fundamentalt missuppfattar vad ekonomiska val handlar om. Ekonomiska val handlar aldrig om att välja mellan att ha något eller att inte ha något, utan de handlar alltid om att välja mellan att ha något eller att ha något annat.
Argumentet blir på så sätt också självförgörande. Om vara A, på en fri marknad, inte skulle produceras är detta i själva verket det bästa argumentet mot att producera varan alls. Detta eftersom att valet att inte producera vara A endast kan betyda att det finns någon annan vara som värderas högre. Med vilken rätt kan vi då säga att ”vi måste producera den vara som värderas lägre istället för den vara som värderas högre”?
Således ser vi att begreppet ”kollektiva nyttigheter” ter sig som ett teoretiskt tomt begrepp.
Hur står står det då till med begreppet ”free rider”?
Titeln på detta inlägg påstår ju att problemet existerar. Vi vänder oss till engelska Wikipedia, som beskriver en ”free rider” som någon som ”konsumerar en resurs utan att betala för den, eller som betalar mindre än dess fulla kostnad”.
Sett ur detta perspektiv med denna definition finns det garanterat en sak som skulle passa in på epitet ”free rider”: staten och dess byråkrater. Och ja, de är ett problem.
Det påminner mig om en observation jag läste på reddit.com/r/Anarcho_Capitalism för ett par dagar sedan: Det faktum att staten ofta upptar nära 50% av västerländska länders ekonomier är ett bra tecken på att free rider-problemet är väldigt hanterbart.
Men man kan väl tänka sig fall där statlig intervention skulle öka den totala välfärden genom att tillhandahålla en tjänst som inte skulle produceras på en marknad enbart på grund av transaktionskostnader? Om det i en hypotetisk situation finns en miljon människor med en betalningsvilja om fem kronor var för en vara som skulle kosta tre miljoner att uppföra, men att transaktionskostnaden skulle uppgå till tre miljoner för att kunna tillverka denna vara, skulle den inte tillverkas även om den totala betalningsviljan med råge översteg produktionskostnaden. Om, i ett sådant fall, staten skulle beskatta alla med fyra kronor var, ha transaktionskostnader i form av byråkrati om en miljon kronor, och sedan skapade varan – skulle inte samhället tjäna på detta?
Rent empiriskt är staten förstås sämre på att hantera människors preferenser än i detta idealiserade exempel, men i teorin kan väl ändå staten öka välfärden genom att tillhandahålla denna typ av varor?
Ja, först och främst får man väl säga att det är rejält idealiserat 🙂
Sen om vi lämnar det etiska, dvs. huruvida det är ok att hota och tvinga till sig pengar med våld (dvs. skatt), så antar exemplet att man (och vilka är egentligen ”man”, en liten elitgrupp eller hela samhället?)
1) vet om att varan kostar x miljoner kronor,
2) att den kommer att komma alla till nytta,
3) att det kostar x kronor per person i administration (och varför skulle statens administration vara överlägsen ett företag?)
4) och att alla vill ha den
Det är rätt många antaganden för det första. Dessutom, om man nu vet allt detta, varför skulle man då behöva hota och tvinga folk att bidra? Om de verkligen ville ha varan vore detta en utmärkt affärsmöjlighet, och alla som ville ha varan skulle ju bidra frivilligt, av egen vilja. Och om de trots övertygande argument valde att avstå, då innebär det ju helt enkelt att de föredrar något annat. På vilket sätt ökar man nyttan genom att tvinga dem?
Vilket för mig till den sista invändningen: det existerar inte något som heter ”samhällsnytta”. Det finns inget som heter ”totalnytta” eller ”total utility”, som är summan av individers ”nytta”. Det är endast på agerande individer som man kan applicera begreppet ”utility”. Användandet av ”utility” eller ”nytta” för kollektiva entiteter, som samhället, är ett resultat av den felaktiga (neoklassiska?) uppfattningen att ”nytta” är kardinalt och således går att mäta och matematisera. Men det finns varken något mätbart eller matematiserbart med ”nytta”, och således blir begreppet ”samhällsnytta” även det ett tomt begrepp.
”varför skulle man då behöva hota och tvinga folk att bidra?”
Etatister brukar säga nåt i stil med -jo, men folk vill inte betala om de inte är helt säkra på att alla andra också betalar. Alla vill ju t.ex. ha polis men om finansieringen är frivillig skulle i själva verket få faktiskt betala. Därför behövs det en stat som ser till att pengarna kommer in till det som alla vill ha och är beredda att betala till. Marknaden har misslyckats, folk ligger döda på gatorna bla bla bla…
Är det inte så att detta freerider problem endast uppstår i offentlig verksamhet?
Men fundera nu ett slag över nedladdning av filmer, musik, etc..
På den gamla dåliga tiden kännetecknades filmtittande av icke-rivalitet, och exkluderbarhet. Mitt tittande begränsade ingen annans och det var ganska lätt att exkludera icke-betalande. Semikollektivitet, således.
Idag kvarstår icke-rivaliteten, men numera går det inte längre att exkludera icke-betalande, i och med att det kan laddas ned så enkelt. Således har film, med mera, blivit en kollektiv vara.
Ergo: Staten bör ta över produktion av film, musik, böcker etc.
Milda makter, rädda oss från denna slutsats!
Caspian,
Internets relativt försumbara transaktionskostnader (Kickstarter ~ 5%) har tydligen redan börjat göra ” free rider-statens” påtvingade och oerhört kostnadskrävande ”kollektiva nyttobidrag” överflödigt!
http://en.wikipedia.org/wiki/Kickstarter
http://news.cnet.com/8301-1023_3-57374433-93/kickstarter-racks-up-over-$2-million-for-two-projects/
“From an investment perspective, VCs are looking to make money, but that only happens with very few things. Ninety-nine percent of products fail, so very few things should exist. But if the question is, ‘Do I want this to exist?’, a lot more things become possible. That’s the disruption of Kickstarter, changing the question from ‘Can this make money?’ to ‘Should this exist?’”
http://gigaom.com/2012/02/10/kickstarter-comes-of-age-as-a-big-time-funding-platform/
“… But wait – isn’t that the point of democracy? We pay taxes, we vote, and the person we vote into office directs our tax money into the projects we want to see. Involving Kickstarter, a for-profit business, just privatizes that process. Speaker Quinn is encouraging citizens to act as agents of change through consumption of Kickstarter’s services. This makes democracy just another product in what SlavojŽižek calls cultural capitalism — buying into a progressive identity through purchased goods… When politicians encourage participation in the products of cultural capitalism over the available public solutions, government is not performing as it should…”
http://www.policyshop.net/home/2012/2/10/kickstarter-cant-solve-public-
problems.html
”Double Fine managed to avoid about 57 meetings with publishing execs who would have told them that no one wants an adventure game anymore.”
— Jeff Green (PopCap’s director of editorial and social media) @greenspeak
http://www.kickstarter.com/projects/66710809/double-fine-adventure
Here’s what McGonigal tweeted yesterday to Double Fine’s creator, Tim Schafer:
”You’re making us all feel like we’re a part of something historic ^_^”
It doesn’t hurt that the creator’s twitter handle is ”TimOfLegend.”
http://whatsnext.blogs.cnn.com/
Enligt min åsikt och som jag under mer än tio år mer eller mindre har försökt att hävda på min blogg:
http://www.access-till.blogspot.com
så håller riskkapitalisterna på att få konkurrens från ”brukskapitalter” som utnyttjar Internets låga transaktions- och koperingskostnader och globalt spridda sociala nät.
Och nu ännu enklare med Kickstarter m.fl.
rättelse:
”brukskapitalister”…
Det ser ut som om din jämförelse mellan ”fria varor” och ”kollektiva varor” haltar något. De senare definieras för att de är:
1) Icke-rivaliserande
2) Icke-exkluserande
Här menar du att fria varor också har dessa två egenskaper, och att det annars inte finns några skillnader mellan de två. Men det verkar finnas en annan skillnad mellan de två, och det är att kollektiva varor kan man göra något med. Om man inte kan hushålla med eller på annat sätt förhålla sig till fria varor genom ens agerande, så är det annorlunda med kollektiva varor. En fyr går att stänga av, en ekonomisk handling, vilket man inte skall kunna göra med fria varor. Och folk skulle vara beredda att göra något för att få igång den här kollektiva varan, vilket du även säger i ditt svar till Caspian. Detta innebär att en kollektiv varas egenskaper inte gör det till en fri vara, utan det är något annat.
Man skulle kanske kunna säga att en kollektiv vara är en fri vara medan den fungerar, men även då kan människors handlingar formas för att göra något med den; de kan vara relevanta för handlingar. Just eftersom fria varor är något som man inte gör något med, medan det går med kollektiva varor, innebär det att de två sakerna är olika.
Dessutom, även ifall du har rätt visar det inte att det finns en konceptuell svårighet i att skilja privata varor och kollektiva/fria varor. Du utgår ju själv för att det finns en skillnad däremellan.
Carl,
Jag har inte sagt att kollektiva varor är fria varor. Det jag har sagt är att begreppet är för brett och således kan appliceras på allt, från fyrhus till grannens trädgård, din deo och färgen på mina underkläder. Således blir det också ett rätt meningslöst begrepp.
Vidare passar de två egenskaperna, att en persons konsumtion inte minskar möjligheten att konsumera samma sak för någon annan, samt att de automatiskt kommer alla till nytta, in på en fri vara. Detta innebär väl i så fall att definitionen av kollektiva varor är bristfällig och borde innefatta någon ytterligare egenskap (vilket dock ändå skulle göra distinktionen mellan privat och kollektiv tämligen flytande och teoretiskt menlös).
Hm…det såg inte så ut i texten, när du först frågar vad definitionen av kollektiva varor innebär, säger att det inte är ”kollektiva varor”, utan att detta koncept stämmer in perfekt på fria varor. Men, okej.
Konceptet för kollektiva varor kan inte appliceras på allt, så som läget är. Det går inte att applicera på min deo då vissa ogillar den. Att den skulle kunnat applicerats på min deo, ifall läget vore annorlunda, säger bara något om saker inom hypotetiska tillfällen. Att säga att något skulle kunna definieras som en kollektiv vara, om läget vore annorlunda, och att därmed allt kan klassificeras som det, och att konceptet därmed blir meningslöst, skulle lika väl kunna sägas om vanliga varor. Allting skulle kunna vara en vara för en, om saker vore annorlunda. Om jag hade uppskattat det hade riktigt starka kryddor varit en vara för mig, exempelvis.
Man skulle behöva utöka definitionen, ja. Eller så är det så att neoklassikernas definition av ”fria varor” inte är efter mönstret ”vara” utan att det bara är ”bakgrundsfakta”. Isf skulle det finnas en implicit definition av kollektiva varor iom att de är ”varor”. Men, hur det är vet jag inte.
Carl,
Jag trodde det framgick då jag skrev:
Men ok, det är möjligt att det är luddigt formulerat.
Ang definition av kollektiva varor blir det oavsett alltid problem, vilket du också visar med ditt deo-exempel. Ok, alla gillar inte deon, således är den inte en kollektiv vara. Men killen som ogillar ljuset från fyren då? En enda person som inte uppskattar en vara gör att denna vara inte kan anses vara ”kollektiv”. Detta eftersom en klar definition som är användbar i verkligheten inte kan ges. Istället säger det bara saker om ”hypotetiska tillfällen”. Angående ”varor” är definitionen tydlig, individuellt subjektivt rotad, baserad i äganderätt och relevant för handlingar. Jag tror helt enkelt inte att man kan göra en teoretiskt hållbar och reellt meningsfull beskrivning av ”kollektiva varor”, men det är möjligt att jag har fel.
Det kanske inte behöver vara att alla inte ogillar den, eller gillar den, som gör det till en kollektiv vara, utan att det är ett visst kollektiv som gillar varan, som gör den till det (samt de andra vanliga beskrivningarna av den). I en by funderar man på att bygga en staty på ett torg, vilket är en kollektiv vara för alla som gillar statyn, men inte för dem som inte vill ha den. Men är det därmed så att om jag säger till dig att ”För de flesta människorna i byn är statyn en kollektiv vara” så har jag inte sagt något vettigt till dig, något som inte ger dig någon information alls? Och är det inte så att de som bor i byn troligtvis agerar annorlunda gällande en privat staty och en kollektiv?
På vilket sätt har detta att göra med principerna icke-rivalitet och icke-exkluderbarhet?
Skillnaden är inte heller mellan kollektivt ägande eller privat ägande. Privat ägda saker kan också uppskattas av vissa och inte uppskattas av andra, så nej, jag ser inte nyttan i påståendet mer än jag ser nyttan i påståendet att vissa gillar min deo och andra gör det inte.
Kejsarens nya kläder – kollektiv vara ???
🙂
Din invändning var att det svårt att definiera kollektiva varor för att en vara skulle kunna sluta vara kollektiv ifall någon ogillade den eller inte. Jag tog upp att kollektiva varor kan vara kollektiva i förhållande till enbart dem som uppskattar det, och tog upp ett exempel på det. Statyn är en kollektiv vara för dessa eftersom man inte kan hindra någon att se statyn och alla som vill kan se den, utan att störa någon annan. (Bara vetskapen att ens lilla by har en staty skulle kunna vara en vara i sig.)
Jag har inte skrivit något om privat eller kollektivt ägande; de i byn skulle kunna bestämma sig för att statyn ägs av en person eller alla.
Jag ser inte hur detta skulle vara teoretiskt meningsfullt, eftersom man kan klassa allt som kollektiva varor, som min deo eller färgen på mina underkläder, förutsatt att någon bryr sig om dem. Och detta visar också begreppets tomhet.
Det argumentet bemötte jag ovan: med det sättet att resonera skulle alla kategorier bli meningslösa. Exempelvis, att teoretiskt prata om varor skulle bli meningslöst, eftersom vad som är en vara bestäms av vissa omständigheter, och om dessa ändras kan det som inte är varor bli varor och vice versa. Samma sak gäller i andra områden. Eller ta kapitalvaror. En forntida hammare var en kapitalvara förr, men är inte det nu. Så, vid olika förutsättningar, förändras människans uppfattning av den, men innebär det att kapitalvara som begrepp tappar sitt teoretiska betydelse? Nej.
Ursäkta det sena svaret; jag skriver och ägnar min största tid till det, så jag undviker diskussioner och dylikt på nätet.
@ Caspian Rehbinder
En fri marknad utesluter ju inte frivilliga kollektiva lösningar. Exemplet ovan löses ju enkelt med en sådan frivillig lösning av de som tycker att varan ifråga är tillräckligt attraktiv. Ekonomisk förening är väl en mycket lämpliga lösning. Alla gör en frivillig insats på beloppet i fråga och för eventuellt underhåll m.m. tas en årlig medlemsavgift ut. Självorganisering kan ersätta allt som staten idag gör med den skillnaden att det sker frivilligt och utan våld eller hot.
I Sverige hade vi en hög grad av självorganisering innan socialismen tog över i den utsträckning som skett idag. Allt från jordbrukskassor, brandkassor, inköpsföreningar, konsumentföreningar m.m. Vad som lever kvar på gräsrotsnivå idag även om de statliga inslagen i form av bidrag och regleringar förekommer är ju bl.a vägföreningar och de allt vanliga fiberföreningarna som dyker upp på lands och glesbygd. Vi bygger ett nät i den formen i vår by just nu. Det största bekymret är faktiskt skattelagstiftningen och regleringar precis som inom all entreprenöriell verksamhet. Utan dessa inslag hade vi kunnat bygga väldigt mycket här ute i skogen också. 🙂 Speciellt om vi inte vore så sönderskattade.
Den ekonomiska föreningen är i sin struktur lämplig organisationsform i ovan nämnda exempel där AB får för små vinstmarginaler pga tex transaktionskostnader. Denna organisationsform glöms allt för ofta bort.
Jag ser absolut ingen konflikt mellan frivilliga kollektiva lösningar och en fri marknad enligt libertariansk modell. Snarare tror jag att det skulle vara en mycket vanlig och viktig lösning i det samhället.
Carl,
Jag tror att distinktionen har att göra om skillnaden mellan kvalitativ och kvantitativ, och ekonomi i den österrikiska skolan är en kvalitativ, inte kvantitativ, vetenskap.
En kapitalvara är en kapitalvara och inte en konsumtionsvara på grund av en kvalitetsskillnad, inte en kvantitetsskillnad. En kollektiv vara, enligt din definition, har att göra med antalet icke-betalande som uppskattar den (fler än noll). Jag ser fortfarande inte poängen. Det är precis lika menlöst som att klassa en vara som stor eller liten.
Att praxeologi endast underlåter sig till att säga kvalitativa påståenden innebär inte att den inte kan säga kvalitativa påståenden om saker av en viss kvantitativ magnitud. Ta lagen om (marginell) produktion, exempelvis, som kommer med det kvalitativa påståendet att av en viss (kvantitativ) mängd produktioner som en process är möjlig att göra, så finns det en viss optimal punkt där en extra kapitalvara i processen ger maximal output. På samma sätt kan man kvalitativt sätt säga att i valet mellan en offentlig vara och en privat så borde den som bryr sig om sin egen och andras välstånd vara något mer motiverad att köpa den offentliga (säg att den kostar 5 kr), allt annat lika.
Jag skrev inte att det är antalet icke-betalande som gör en vara kollektiv, utan enbart hur många det är som uppskattar den (fler än en). En staty som alla i byn betalar in för att få är kollektiv.
Om du verkligen inte ser någon mening i begreppet, betänk det scenario jag tog upp innan:
I en by funderar man på att bygga en staty på ett torg, vilket är en kollektiv vara för alla som gillar statyn, men inte för dem som inte vill ha den. Men är det därmed så att om jag säger till dig att ”För de flesta människorna i byn är statyn en kollektiv vara” så har jag inte sagt något vettigt till dig, något som inte ger dig någon information alls? Och är det inte så att de som bor i byn troligtvis agerar annorlunda gällande en privat staty och en kollektiv?
Ser fortfarande inte väsentligheten i begreppet då, återigen, allt kan klassas som kollektiva varor. Egentligen, enligt din definition, existerar inte privata varor alls, annat än under högst hypotetiska och overkliga tillfällen, eftersom allting egentligen kan sägas ha ”externa effekter”. Precis som jag sade tidigare skulle min deo och till och med färgen på mina underkläder vara kollektiva varor om bara en enda ytterligare person bryr sig om dem. Och det enda du säger angående statyn är detta, ”för de som tycker att den är stor är den stor, medan för de som inte tycker att den är stor är den inte stor”. Vad är den teoretiska behållningen i detta?
Exemplet med kanonerna är bokföring, historia och teknologi, inte ekonomisk teori. Dessutom, hur definierar du ”stor”? Det är ett relativt begrepp, och ett subjektivt omdöme, inte ett objektivt eller absolut begrepp.
Dessutom, en parentes, till skillnad från neoklassicism försöker inte österrikisk ekonomi ta reda på de psykologiska orsakerna bakom varför folk föredrar vissa mål men inte andra. Vi vet att en handling söker att uppnå ett mål, och att det krävs medel för att uppnå detta mål. Vilket specifikt mål som väljs är irrelevant för ekonomisk teori.
Det kan borde förresten vara av intresse att klassificera en vara efter dess storlek. Praxeologi är ju en teori som beskriver en agerande varelses nödvändiga konsekvenser av dennes agerande, och dess syfte är främst historiskt-förklarande (istället för förutsägande); den förklarar varför saker är på ett visst sätt. Ifall en historiker med en viss praxeologisk riktning såg på första världskriget och försökte besvara frågan ”Varför konsumerades så och så mycket stål av tyskarna” skulle denne säga att en del av förklaringen beror på att de producerade ”stora” kanoner. Man skulle också kunna säga att kanonerna var effektiva, och att storleken var nödvändig för det. Men i båda fallen går det bra att ha med storlek som en variabel i det praxeologiska perspektivet. Är det en viktig variabel? Kanske inte; gissningsvis är kollektiva varor av större intresse här.
”Ser fortfarande inte väsentligheten i begreppet då, återigen, allt kan klassas som kollektiva varor.”
Jag har bemött det här argumentet två gånger redan, och du har inte vederlagt det:
”Det argumentet bemötte jag ovan: med det sättet att resonera skulle alla kategorier bli meningslösa. Exempelvis, att teoretiskt prata om varor skulle bli meningslöst, eftersom vad som är en vara bestäms av vissa omständigheter, och om dessa ändras kan det som inte är varor bli varor och vice versa. Samma sak gäller i andra områden. Eller ta kapitalvaror. En forntida hammare var en kapitalvara förr, men är inte det nu. Så, vid olika förutsättningar, förändras människans uppfattning av den, men innebär det att kapitalvara som begrepp tappar sitt teoretiska betydelse? Nej.”
Och nej, det du skrev är inte vad jag sa om statyn.
Jag skulle lika väl kunna föra ett teoretiskt resonemang om vad som skulle hänt ifall A vill ha in en viss vara i sitt hus, men som är för stor för huvudingången, och måste tas in genom en annan ingång, där den är tillräckligt liten för att komma igenom. Alltså, givet vissa omständigheter i världen måste A ta vissa planer (föra in grejen via sido-ingången) för att uppnå sitt mål, på samma sätt som att en entreprenör också måste ta vissa planer (betala marknadspriset för kapitalvarorarna denne använder) för att uppnå sina mål.
Stor är ett relativt begrepp här i förhållande till något annat; kanonerna var stora i förhållande till andra vanliga kanoner.
Var sa jag något om psykologi?
Nej vi verkar inte komma någon vart med den här diskussionen. Som jag sagt vid upprepade tillfällen, den logiska konsekvensen av ditt argument är att allt kan klassas som kollektiva varor, inklusive din deo och färgen på mina underkläder om bara en ytterligare person ”gillar den” (och hur mycket gillande pratar vi om egentligen?). Detta innebär dessutom att det egentligen inte finns några privata varor alls annat än i högst hypotetiska och orimliga fall. En kapitalvara är en kapitalvara och inte en konsumtionsvara på grund av en kvalitetsskillnad, inte en kvantitetsskillnad. En kollektiv vara, enligt din definition (inte enligt ursprungsdefinitionen som jag tog upp i texten), har att göra med antalet som ”uppskattar” den (fler än en). Häri ligger distinktionen. Exemplet med statyn kan summeras som att ”de som uppskattar den, uppskattar den, men de som inte uppskattar den, uppskattar den inte”. Och nej, jag ser ingen teoretiskt behållning i detta. Ok, kanonerna är stora i relation till vanliga kanoner, så vad är ”vanliga” kanoner? Det är precis lika ointressant, för österrikisk ekonomi iaf., som utläggningar om vilken grön nyans en specifik tröja har.
”Och nej, det du skrev är inte vad jag sa om statyn.”
En förtydling: det som gör en vara kollektiv är folks preferenser, men det som gör något stort eller inte är ett förhållande till andra saker. En staty skulle kunna vara både stor och liten, i förhållande till något mindre eller större.
Nej, vi kommer väl ingenstans om du inte bemöter mitt argument.
”Som jag sagt vid upprepade tillfällen…”
Inte riktigt, du har sagt att det skulle leda till att konceptet blir meningslöst av den anledningen du tar upp. Och _det_ är vad jag bemött och du aldrig svarat på.
”En kollektiv vara, enligt din definition (inte enligt ursprungsdefinitionen som jag tog upp i texten), har att göra med antalet som ”uppskattar” den (fler än en).”
Bara för att förtydliga, ifall det behövs: Jag sade inte att detta var den enda aspekten, utan att de andra vanliga karaktärsdragen också var inkluderade.
Ingenting som följer utifrån människors agerande i olika situationer är ointressant för praxeologi. Det är endast av mindre eller större vikt för oss individer som är mer intresserade av vissa aspekter av teorin än andra. Vilket jag också skrivit några inlägg uppåt.
”Inte riktigt…”
Jag skrev lite fel här. Jag menar inte att du inte skrivit det, jag menar att du skrivit en annan sak som varit ditt främsta argument mot att kollektiva varor är ett korrekt teoretiskt begrepp. Att privata varor skulle kunna vara kollektiva, givet andra omständigheter, betvivlar jag inte. Att varor som man köper för egen del kan njutas av andra betvivlar jag inte heller.