Häromdagen fick jag kännedom om en ny lag – lag om förstörande av vissa hälsofarliga missbrukssubstanser, vilken trädde i kraft februari 2011. Den ger tull och polis ett redskap ytterligare i kriget mot narkotika. För att, som förstörandelagens portalparagraf stadgar, ”förebygga att människor missbrukar vissa hälsofarliga substanser” kan tulltjänstemän (givetvis efter en prövning som bär rättssäkerhetens prägel) konfiskera och förstöra missbrukssubstanser även om dessa inte genom lag definierats som olagliga. Kravet är att regeringen kan antas komma att förklara dem som narkotika eller hälsofarlig vara i framtiden. På detta sätt vill man undvika att nya substanser kommer i omlopp och brukas under den tid det tar att analysera substansen och narkotikaklassa den. Detta är tydligen ett effektivt vapen mot narkotika, och EU visar nu intresse för det svenska greppet. Som en följd av tillämpningen av förstörandelagen har många internetsajter som salufört olika sorters substanser fått släcka ner. Och det anses stå i allmänhetens intresse.
Efter att ha översiktligt och punktvis studerat propositionen (prop. 2010/11:4) har jag fått nytt vatten på min kvarn vad avser ogillande av staten, dess metoder, syften och existens som vi idag känner den.
Staten är vår fiende, och den är också en hycklare. Att hyckla definieras av Svenska akademien som att ”låtsas vara bättre än man är. Staten och dess välfärds- och rättsapparat utger sig för att vilja skydda oss, dels mot yttre hot men också mot oss själva. För den som vågar se kejsarens nya kläder som oskyld nakenhet, så framstår statens ”beskydd” som en dålig kopia ingen skulle köpa om den erbjöds på en öppen marknad. Den kan endast säljas med tvång.
Missbruket av narkotika förstör mångas liv. Så är det. Men, missbruket av alkolhol förstör än fler. Antalet dödsfall hänförliga till alkohol torde vara långt fler än de som har sin grund i bruk av narkotika. Så, om staten verkligen hade varit konsekvent i sin självpåtagna uppgift att skydda medborgarna mot missbrukets hemska följder skulle man inte svälja den fulla kamelen och sila de påtända myggen, utan ta båda flugorna med en smäll. Men, jag undrar när vi får se en politiker motionera om ett förbud mot innehav, bruk och försäljning av alkohol.
Kriget mot skadliga substanser haltar betänkligt, och inte bara i Sverige, utan även i övriga världen där statstjänstemän och politiker dragit ut på korståg mot narkotika för att vinna politiska poänger. För, det är vad det handlar om. Ingen politiker vill riskera nästa mandatperiod genom att visa sig radikal och ”obekväm.” I logikens, konsekvensens, trovärdighetens och den spelade humanismens namn borde alkoholen föräras samma behandling som ovan nämnda hälsofarliga missbrukssubstanser. Men inte, för det har ingen någonsin gjort politiska poäng på. De vill tjäna allmänheten, men bara om det blir en positiv synergieffekt för den (parasit-)politiska karriär de vill göra.
I sammanhanget ska det noteras att hemtillverkad spritdryck är redan förbjudet, men knappast av hänsyn till folket. Alkoholmonopolet är till för att skydda statskassan mot det ekonomiska hot hembränningen utgör om den får ordentlig folklig förankring. Staten är vår frihets fiende, men är så inkompetent att den inte lyckas med det fullt ut. Patetiskt. Med tanke på EU:s förkärlek för interventionism och kränkande av frihet är intresset för förstörandelagen inte förvånande.
En annan aspekt av frågan är äganderättskränkningen som lagen ger ”rätt” till. I propositionen redogörs för äganderättens skyddsvärn – några bestämmelser i regeringsformen samt i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen (kort och gott ”artikel 1”) och EU-domstolens praxis som likställer lagar som denna med kvantitativa importrestriktioner. I propositionen tas denna fråga upp – kanske tack vare Hovrätten för Västra Sverige som i remissförfarandet ”avstyrkt utredningens förslag med motiveringen att det föreslagna omhändertagandet innebär en inskränkning i äganderätten av konfiskatorisk natur.” (avsnitt 5.4.2.) All heder åt Hovrätten för Västra Sverige (nota bene att fler remissinstanser kan ha haft samma inställning utan att det framgår).
Regeringen tar sig runt Hovrättens argument på följande sätt: eftersom den beslagtagna egendomen, om lagens krav är uppfyllda, förstörs, då sker det ingen äganderättsöverföring till staten som kan liknas vid expropriation, dvs. det allmänna får ingen vinning av ingreppet. Detta gör att tvångsomhändertagandet vi har att göra med inte faller under 2 kap. 18 § regeringsformen. Ett hinder ur vägen, ”two to go.” Artikel 1 redogörs för på följande sätt:
Enligt första stycket andra meningen i artikel l i första tilläggsprotokollet gäller som villkor för egendomsberövande att åtgärden vidtas i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser. När det gäller kravet på att egendomsberövandet ska ske i det allmännas intresse är det i första hand de nationella organen – regering, parlament, domstolar osv. – som har att göra denna bedömning, men Europadomstolen kan överpröva om det har skett på ett rimligt och proportionerligt sätt.
Behändigt, att både ställa frågan och få ge svaret. (Ett frågesportsprogram i tv med samma upplägg skulle inte överleva länge.) Regeringen anser att lagförslaget är förenligt med kraven i artikel 1 eftersom lagen är klar och tydlig, tjänar ett allmänt intresse, och att ingreppet är proportionerligt. Innan man till slut konstaterar detta framhåller man att den enskilde givetvis kan väcka talan mot staten, på skadeståndsrättslig grund. Det känns som en chimär.
Inte heller utgjorde EU-domstolens praxis om kvantitativa importrestriktioner något hinder för aktuell lag. ”Den föreslagna lagen syftar till att förbättra skyddet för liv och hälsa, särskilt när det gäller unga människor. Mot detta ska ställas intresset av skydd för enskilds egendom. Sistnämnda intresse väger enligt regeringens mening inte särskilt tungt i fråga om sådana farliga substanser som är på väg att klassificeras som narkotika eller hälsofarlig vara.” (avsnitt 5.4.2.)
Sammanfattningsvis kan konstateras att lag om förstörande av vissa hälsofarliga missbrukssubstanser är gällande rätt i Sverige. Många ungdomar kommer kanske på grund av detta att hålla sig utanför drogträsket, men på bekostnad av mindre frihet. Men det har för många aldrig varit ett problem, eller ens något de har reflekterat över. Regeringen behandlar visserligen frågan, antagligen för att den måste och inte för att det är en fråga de allvarligt reflekterar kring. De har en gång valt att föra ett krig mot narkotikan, och inte kan man då lämna några stenar ovända. Dock, alkoholen står där som en helig ko och vittnar om hyckleriet. Att vara hycklare är socialt förkastligt, men att vara drogliberal är värre. Men vad är alternativet till att vara hycklare? Antingen förbjuder man alkoholen och får ett helt folk emot sig, eller så avkriminaliserar man (tidigare fullt lagliga) substanser av alla de slag. Hur man än gör blir det fel, men det finns bara en väg för den som accepterar icke-våldsaxiomet.
(Denna artikel är på intet sätt ett ställningstagande för bruk av varken alkohol eller narkotiska preparat.)
