Kultomten
Väl tillbaka på karnevalen visade det sig att Jonatan hade tjänat mer än femtio moints. Kvinnan var så nöjd över att ha funnit någon som tog arbetet på allvar att hon bad honom återvända nästa kväll. Efter att ha lovat att försöka begav sig Jonatan iväg för att finna någonstans att sova. Eftersom han inte hade en aning om vart han skulle bege sig vandrade Jonatan på måfå genom staden. När han vilade sig i det dämpade ljuset från en gatlampa kom en kort, gammal man i nattskjorta ut från ett hus och ställde sig på verandan. Den gamla mannen kisade och spanade över hustaken längs gatan.
Jonatan frågade nyfiket, ”Vad tittar du på?”
”Hustaket där borta,” viskade mannen och pekade ut i mörkret. ”Ser du den fete mannen klädd i rött, vitt och blått? Hans väska med byte växer för varje hus han besöker.”
Jonatan tittade åt det håll mannen pekade. En otydlig, skugglik figur klättrade över tegelplattorna på ett hustak längre bort. ”Javisst, jag ser honom! Varför larmar du inte och varnar folket som bor där?”
”Åh, det skulle jag aldrig göra,” ryste mannen. ”Kultomten har ett otäckt humör och går hårt åt alla som kommer i hans väg.”
”Känner du honom?” protesterade Jonatan. ”Men …”
”Shhh! Inte så högt,” sade den gamle mannen och höll ett finger för munnen. ”Kultomten kommer på extrabesök hos dem som gör för mycket väsen. De flesta låtsas sova genom denna fruktansvärda natt – trots att det är omöjligt att inte beröras av en sådan kränkning av privatlivet.”
Jonatan försökte tala tyst och lutade sig intill mannens öra. ”Jag förstår inte. Varför låtsas ingen se när de blir rånade?”
”Människor håller tyst denna speciella kväll i april,” förklarade den gamle mannen. ”Annars förstörs kanske spänningen de upplever på julafton då Kultomten återkommer för att dela ut leksaker och krimskrams till alla hus.”
”Jaha,” sade Jonatan lättad. ”Så Kultomten ger tillbaka allt igen?”
”Knappast! Men folk tycker om att inbilla sig att han gör det. Jag försöker hålla mig vaken för att hålla reda på vad han tar och vad han lämnar tillbaka. Det har blivit lite av en hobby. Enligt mina uträkningar behåller Kultomten det mesta för sig själv och för ett litet fåtal gynnade familjer i staden. Men,” sade den gamle mannen med nävar knutna i ilska, ”Kultomten ser till att alla blir lyckliga genom att varje hus får något litet. På så sätt sover folk följande april då han kommer tillbaka för att ta vad han vill ha.”
”Jag förstår inte,” sade Jonatan. ”Varför håller sig inte människor vakna, rapporterar tjuven och behåller sina ägodelar! Då skulle de kunna köpa allt krimskrams de vill ha och ge det till vem de önskar.”
Den gamle mannen drog på munnen och skakade på huvudet åt Jonatans naivitet. ”Kultomten är egentligen allas barndomsfantasi. Föräldrar har alltid lärt sina barn att Kultomtens leksaker och grannlåt på något magiskt sätt kommer från himlen utan kostnad för någon.”
När mannen såg Jonatans bedrövade ansiktsuttryck sade han, ”Du ser ut som du haft en hård dag, unge man.”
”Jag letade efter någonstans att tillbringa natten,” sade Jonatan blygt.
”Tja, du ser ut som en trevlig pojke,” sade mannen, ”Du kan bo hos oss, Greta och jag har hela huset för oss själva.”
Jonatan tog tacksamt emot mannens erbjudande. När de kom in träffade Jonatan Greta, den gamle mannens runda fru, som glatt bjöd på en kopp varm choklad och ett fat med kakor. Efter att ha satt i sig den sista smulan sträckte Jonatan ut sig på en soffa som det gamla paret bäddat med filtar och en kudde. Mannen tände en lång pipa och satte sig tillrätta bland gungstolens kuddar.
Deras hus var varken stort eller överdådigt möblerat och definitivt inte nytt, men för en trött främling var huset det perfekta tillhållet. In liten brasa sprakade i öppna spisen och värmde och lös upp rummet sina träbeklädda väggar. Över spishyllan hängde två tavelramar, den ena med ett familjefoto och den andra med ett familjeträd. På det enkla trägolvet låg en nött, oval matta. Bekvämt nerbäddad frågade Jonatan, ”Hur startade denna apriltradition?”
”Vi brukade ha en högtid som kallades ’Julafton’, en underbar tid på året. Det var en religiös högtid som utmärktes av givmildhet och glädje. Ja, alla uppskattade högtiden så mycket att Lordernas Råd beslöt att den var för viktig för att lämnas åt ohämmad spontanitet och kaotiskt firande. De tog över arrangemanget så att det skulle skötas ’ordentligt’.” Den sarkastiska tonen avslöjade ett illa dolt ogillande. ”Först avskaffades all olämplig religiös symbolik. Lorderna ändrade det officiella namnet till ’Kulafton’. Och den populära och mytiska gåvoutdelaren bytte namn till ’Kultomten’ när skattmasen drog på sig kostymen.”
Den gamle mannen avbröt sig för att pressa samman tobaken och dra några djupa bloss. Han fortsatte, ”Nu måste skatteblanketter för Kulafton lämnas in, i tre exemplar, till Departementet för den goda viljan. Departementet avgör sedan, enligt ett system utarbetat av lorderna, vilken generositet som krävs av varje enskild skattebetalare. Du har just bevittnat den årliga insamlingen.”
”Sedan kommer Byrån för elaka och snälla. Med hjälp av en moralrevisor måste blanketter som i detalj förklarar varje individs bra och dåliga uppförande under året fyllas i. Byrån för elaka och snälla har anställt en arme av skrivbiträden och kontrollanter som gör en vandelsprövning av alla som ansökt om gåvor till Kulafton.”
”Slutligen har vi Kommissionen för korrekt smak som standardiserar storlekar, färger och stilar för alla tillåtna gåvor och som delar ut kontrakt till de förutbestämda tillverkare som har de rätta politiska kontakterna. Alla, utan åtskillnad, får exakt samma officiella helgpynt att dekorera sina hem med. På Kulafton kallas militären ut för att sjunga passande sånger.”
Vid det här laget hade den trötte äventyraren redan somnat. När den gamle mannen drog upp filten över Jonatans axlar hördes en katt jama utanför fönstret. Greta viskade, ”God Kul!”
