Lätt som en plätt
Biblioteksbyggnaden var i två våningar med imponerande stenfasader. En samling välklädda människor hade samlats vid entrén och väntade på att få gå in. De låtsades att de var ovetande om grälet som hade blossat upp på torget. Jonatan anslöt sig till gruppen och läste nyfiket de tunga bokstäverna i brons ovan dörrarna, ”LADY BESS TWEEDS FOLKBIBLIOTEK”.
Besökarna längst bak sträckte på nacken för att kunna se över huvudena på dem som stod framför. De kommenterade högt vad de såg. ”Fantastiskt,” viskade några. ”Häpnadsväckande,” sade andra. Men Jonatan kunde inte se vad det var som väckte all denna beundran.
Jonatan, som var smal och smidig, trängde sig förbi de andra och tog sig fram till informationsdisken innanför ingången. ”Vad är det som de är så fantastiskt och häpnadsväckande?” frågade han mannen som satt bakom disken.
”Sh!” tillrättavisade bibliotekarien skarpt. ”Var vänlig och sänk rösten.” Mannen samlade ihop en hög med registerkort och placerade dem ordentlig framför sig. Han böjde sig framåt och tittade på Jonatan över sina halvbågade glasögon. ”De är tjänstemän från Rådets konstkommission. De har precis öppnat en utställning för allmänheten med det senaste tillskottet till vår fina konstsamling.”
”Vad trevligt,” sade Jonatan med dämpad röst. Han sträckte på sig för att få en glimt av konstverket men kunde inte se något. ”Jag älskar bra konst, men var är den? Tavlan måste vara riktigt liten.”
”Det beror på,” svarade bibliotekarien förnärmad. ”Vissa skulle säga att den är väldigt utsträckt. Däri finns tavlans skönhet. Den heter ’Tomhet i flykt’.”
”Men jag kan inte se någonting,” sade Jonatan förvirrat när han tittade på den vita väggen ovanför ingången.
”Det är poängen. Imponerande, eller hur?” Bibliotekarien stirrade på väggen med en tom, drömmande blick. ”Ingenting fångar den sanna innebörden av människans kamp för det hänryckta tillstånd man upplever när man kontrasterar den fulla värmen av de finare färgerna med reaktionen hos vårt inre medvetandes natur. Ingenting låter alla fullständigt uppleva det bästa hos deras kollektiva fantasi.”
Jonatan skakade vilset på huvudet och frågade, ”Så det är alltså ingenting? Hur kan ingenting vara konst?”
”Det är ju precis vad som gör det här verket till det mest jämlika konstnärliga uttrycket. Rådets konstkommission ordnar ett smakfullt lotteri för att bestämma nya inköp,” sade bibliotekarien.
”Ett lotteri för att välja konst?” frågade Jonatan förvånat. ”Varför ett lotteri?”
”Förr, i en mer konservativ tid, tillsattes en grupp, Styrelsen för finare konst, att välja vilken konst som skulle införskaffas,” svarade mannen. ”I början kritiserades styrelsen för att välja efter styrelsemedlemmarnas egen smak. Sedan följde anklagelser om censur av konst de ogillade. Eftersom vanligt folk betalade för styrelsens preferenser via skattsedeln började människor protestera mot elitismen.”
”Varför försökte man inte med en ny styrelse?” föreslog Jonatan.
”O ja, vi försökte många gånger. Men de som inte satt i styrelsen höll aldrig med dem som gjorde det. Slutligen skrotades hela idén med en styrelse. Alla kom överens om att ett lotteri var den enda objektivt subjektiva metoden. Alla kunde delta i tävlingen – och nästan all gjorde det! Lordernas Råd instiftade ett mycket generöst pris och alla inlämnade objekt accepterades. ’Tomhet i flykt’ vann dragningen i morse.”
Jonatan avbröt, ”Men varför inte låta alla köpa sin egen konst i stället för att beskatta dem och på så sätt betala för ett lotteri? Då skulle alla kunna välja vad de ville.”
”Va!” utbrast bibliotekarien. ”Några själviska typer skulle kanske inte köpa någonting alls och andra kan ha dålig smak. Nej, vet du vad, lorderna måste stödja konsten!” Åter med blicken mot ”Tomhet i flykt” lade bibliotekarien sina armar i kors över bröstet och ett vagt uttryck spred sig över hans ansikte. ”Fin samling, tycker du inte? Tomhet har den fördelen att ingången till biblioteket hålls fri från smörja samtidigt som vi spar på miljön. Dessutom,” han fortsatte lyckligt, ”ingen kan klaga på mästerverkets artistiska kvalité eller på den estetiska stilen. Det kan inte förolämpa någon, eller hur?”
