Moralitetsargumentet är det mest kraftfulla verktyget i varje frihetsälskande individs arsenal – men också det mest personligt kostsamma, eftersom det drar linjer i relationer som aldrig kan suddas ut. Moralitetsargumentet kan kosta dig vänner, familj och gemenskap, så närma dig det med mod och förstå att när du väl valt att börja använda det kommer ditt liv aldrig att vara detsamma.

Enkelt uttryckt är moralitetsargumentet det mest kraftfulla sättet att förändra samhället, eftersom alla stora sociala beslut fattas på grundval av etik. Om en befolkning anser att ett visst program är moraliskt – exempelvis krig, välfärdsprogram, social trygghet och så vidare – kanske de muttrar, men de kommer också att rulla upp ärmarna, ta sig till arbetet och stödja det oavsett personliga kostnader. Män kommer att gå ut i krig, mammor kommer lämna ifrån sina barn till barnflickor, människor kommer att ge upp stora delar av sina inkomster och frihet med knappt några protester – allt i godhetens namn.

Att omdefiniera ”det goda” är väldigt, väldigt svårt. Under hela sitt liv tar människor tusentals beslut utifrån vissa moraliska principer och om det visar sig att dessa principer var  fel, då kommer de att tvingas medge att hela deras liv har spenderats i falskhetens, korruptionens eller ondskans tjänst. Det är mer än de flesta människor kan smälta. För att bevara sina illusioner om godhet, kommer de att värja sig mot någon närmare granskning av moraliska principer nästan till döden!

Moral är naturligtvis ett tämligen komplicerat ämne, men det räcker här att säga att moral måste bygga på en universell och logisk konsekvent uppsättning av principer. Om det bara är frågan om en åsikt, kan inget agerande vara ”bättre” än något annat agerande mer än man kan tycka att färgen blå är ”bättre” än rött.

De flesta människor tror att deras beslut grundas på en konsekvent uppsättning av moraliska principer, men de moraliska principerna – som Sokrates upptäckte – rasar efter några minuter av rigorös logisk undersökning. Jag har funnit att det mest effektiva angreppssättet är att vara nyfiken och ihållande – men att inte vara rädd för att kalla en spade för en spade.

Till att börja med finns det egentligen bara tre principer att komma ihåg när man använder moralitetsargumentet:

1. Ingenting existerar föutom människor.
Det finns inget sådant som ”staten”, ”landet” eller ”samhället”. Alla dessa namn på sociala grupperingar är bara konceptuella etiketter för individer. ”Staten” gör aldrig något – bara personer inom staten agerar. Således har ”staten”, eftersom det är ett koncept, ingen verklighet, etiska rättigheter eller moraliska ståndpunkter. Moraliska regler gäller för människor, inte begrepp. Om någon argumenterar med dig om detta, be dem att visa dig sin ”familj” utan att visa dig några enskilda människor.  De kommer att förstå poängen.

2. Det som är bra för en måste vara bra för alla.
Moraliska föreställningar, för att vara mer än blott en åsikt, måste gälla för alla. Det finns inget logiskt konsekvent sätt att säga att person A måste göra X, men Person Y får aldrig göra X. Om en handling kallas ”bra”, då måste den vara bra för alla människor. Om jag klassificerar konceptet ”däggdjur” som ”varmblodiga”, då måste det omfatta alla varmblodiga organismer – annars är konceptet meningslöst. Konceptet ”bra” måste därför innefatta det beteendet som är att föredra för alla människor inte bara ”asiater” eller ”poliser” eller ”amerikaner”. Om det inte gör det är det bara en estetisk eller kulturell böjelse, som att föredra hockey framför fotboll, och det förlorar all makt för universellt hävdande. Alltså, om det är ”bra” för en politiker att använda våld för att ta pengar från dig och ge det till mig, då är det också ”bra” för någon annan att göra det.

3. Det som är dåligt för en måste vara dåligt för alla.
Omvänt, om det är fel av mig att gå och stjäla pengar från någon annan, då är det fel för alla att gå och stjäla pengar från någon annan. Om skjutandet av en man som inte hotar dig är ondskefullt i Atlanta, då är det också ondskefullt i Irak. Om det är fel för en torped att få betalt för att gå och skjuta någon, då är det också fel för en soldat. Om det är fel för dig och mig att bryta sig in i en fredlig medborgares hus, kidnappa honom och hålla honom fången, är det också fel för DEAs agenter (reds. anm. Drug Enforcement Administration – amerikanska narkotikapolisen.)

Så långt är moralitetsargumentet mycket likt konsekvensargumentet.  Moralitetsargumentet hävdar att om det är fel eller ondskefullt för mig att råna Peter för att betala Paul, då är det fel eller ondskefullt för alla, inklusive politiker. Således kan en person som till exempel försvarar statens välfärdsprogram bara göra det på basis av personliga preferenser, men han kan inte påstå att det är moraliskt. I själva verket måste han erkänna att välfärdsstaten, på grundval av universella principer, är omoralisk, eftersom om det är fel för någon att stjäla, då är det också fel för alla att stjäla – inklusive politiker!

Med hjälp av ovanstående principer kommer här några exempel på moralitetsargumentet.

Vapenkontroll
Om det är dåligt att äga vapen, då är det dåligt för alla. Vapen bör då förbjudas. Således måste poliser och militärer ge upp sina vapen. Om poliser och soldater behöver vapen för att skydda sig mot farliga brottslingar, varför inte vanliga medborgare? Betyder det att innehavet av vapen ibland är bra och ibland dåligt? Vad är skillnaden? Kom ihåg att det inte finns något sådant som ”en polis” eller ”soldat” de är bara begrepp. Bara människor finns, och om vapeninnehav är en bra idé för en soldat, men en dålig idé för en privatperson, vad händer med soldaten när han tar semester? Har hans natur förändrats på något sätt, så att han nu inte längre har rätt att äga ett vapen? Hur är det när en polis tar av sig sin uniform? Ändras han på något grundläggande sätt, och förlorar då rätten att vara beväpnad? Är det bara hans uniform som har rätt att bära en pistol? Vad händer om någon annan tar på sig den uniformen? Naturligtvis kan dessa frågor inte besvaras, och så blir hela argumentet för vapenkontroll logiskt dumt. Människor kommer då att vända sig till argumentet från effekt – det vill säga allmännt vapeninnehav leder till ökat våld – som också lätt kan bemötas. Om vapeninnehav leder till ökat våld, säkerligen är det så att poliserna och soldaterna kommer att bli alltmer våldsamma om bara de har vapen. Eftersom diktaturer och krig är värre än brott (eftersom du kan försvara dig mot brottslingar, men inte stater), så är det väl ändå ett argument mot att endast tillåta människor som arbetar för staten att bära vapen. Alltså kan en person bara argumentera emot vapeninnehav från ett subjektivt ”jag gillar inte”- perspektiv – och då är det en perfekt tid att förklara hur den statslösa fria marknad kan ge honom hans önskan!

Krig
Förmågan att föra krig kräver att politikerna behåller rätten att stjäla från vissa medborgare för att betala andra medborgare för att mörda människor. Med andra ord måste George Bush kunna stjäla från en del amerikaner för att betala andra amerikaner för att gå och mörda irakier.  Om Bush har tillåtelse att göra detta, varför får endast Bush göra detta? Varför får jag inte göra detta? Varför gör staten det olagligt för någon annan (dvs maffian) att göra detta? Varför är det bara bra för människor som bär vissa kläder att hyras in som mördare? Även om staten kan stjäla från medborgarna för att betala soldater att skjuta irakier eftersom irakier är ett hot, hur är det med stölden som betalar för allt? Är inte staten själv det största hotet mot mig, eftersom det berövar mig under pistolhot för att betala för ett krig som uppmuntrar till terrorism? Om det är moraliskt att råna mig för att betala människor för att döda de som hotar mig, är jag inte då moraliskt skyldig att anställa legosoldater för att skjuta de som kommer för att råna mig i första hand? Om det är dåligt för mig att göra det, varför är det inte dåligt för Bush att göra det? Vad är skillnaden mellan mig och Bush? Är vi någon form av olika arter? Om inte, varför har vi så diametralt motsatta moraliska bud? (Här kommer personer ofta prata om vår ”frivillig överföring” av moralisk auktoritet till staten, men då skulle inte statens våld vara nödvändigt, och så kan beskattning elimineras utan effekt.)

Minimilön
Om person A kan skjuta person B för att inte ha betalat person C tillräckligt, varför kan person C inte också göra det? Varför kan jag inte det, om jag tycker min lön borde vara högre? Varför har vissa människor rättigheten att komplettera sin inkomst med våld och andra inte?

Dessutom, vad exakt är den moraliska skillnaden mellan $5 och $5,15 per timme? Varför är den ena en ondska som måste bestraffas och den andra inte? Förvandlar de extra femton centen de första fem dollarna från en ondska till en godhet?  Ändrar de karaktären på de första fem dollarna på något sätt? Också; om det är moraliskt att använda våld för att öka ens inkomster, kan personer som får statsvälgörenhet skjuta sina statstjänstemän om de vill ha mer pengar? Hur är det med folk som har socialförsäkring? Om inte, varför inte?

Statens parker
Om en person (säg, Bill Clinton), kan rita på en karta och överföra ägandet för all framtid av fastigheten han utformar, varför endast Clinton? Varför kan inte jag göra det? Om Clinton kan betala statliga trupper för att skjuta de som inkränktar på egendom han aldrig har besökt, kan vem som helst göra det?

Droger
Kriget mot droger bygger på principen att Bob kan bestämma vad Sally kan göra med sin egen kropp i avskildheten i sitt eget hem. Varför bara Bob då? Varför kan inte Sally också bestämma vad Bob kan göra i avskildhet i sitt eget hem? Och är droger olagliga eftersom de alltid är dåliga? Men de är inte alltid dåliga – inte mer än alkohol.  Har du någonsin lyssnat på Sergeant Pepper? Pink Floyd? Bohemian Rhapsody? Chet Baker? Ray Charles?  Alla skrevs under inflytandet av tunga droger. Är det det självdestruktiva överanvändandet som är dåligt? Men det är inte överanvändandet som är dåligt, utan även enstaka rekreationellt använande. Det måste betyda att alla beteenden som kan leda till självdestruktiva överanvändanden måste förbjudas.  Att arbeta kan leda till arbetsnarkomani. Att gå på gymmet kan leda till tvångsmässigt motionerande. Desserter kan leda till fetma. Kreditkort kan leda till överskuldsättning. Alla dessa saker måste då förbjudas vilket leder till en logisk motsägelse. Om alla aktiviteter som kan leda till missbruk måste förbjudas, hur är det med staten själv? Är det inte ett överdrivet missbruk att ha en stat med den fruktansvärda makten att övervaka och straffa nästan alla aspekter av medborgarnas liv? Och slutligen, hur är det med budgeten för DEA själv? Hundratals miljarder dollar har slösats bort i kriget mot droger, bara för att höja vinsten för kriminella och myndigheterna, och för att kedja fast miljontals människor i droggulagerna – är inte det ett skolexempel på ett ”överdrivet missbruk”? Hur är det med statliga underskott och skulder i allmänhet? Hur är det med statens utmärkta utrikespolitiska äventyr? Dess vana att beväpna och finansiera utländska diktatorer? Utbilda och stödja Bin Laden? Ge bistånd och militära helikoptrar till Saddam Hussein? Invadera Irak? Är de inte det största och mest flagranta exemplen på en överdrift av självdestruktivt beteende? Är inte statsmaktens oundvikliga brutalitet, som verkligen skadar de oskyldiga, långt mer destruktiv än att röka en joint? Om inte, varför inte?

Staten
Vissa människor som kallar sig själva ”staten” gör anspråk på den moraliska rätten att använda våld mot andra människor – en moralisk rättighet, hävdar de, som bygger på röstning. Gott – allt vi behöver göra är att fråga vilken moralisk princip som motiverar denna ganska skrämmande rättighet. Svaret vi kommer få är: när majoriteten av människor väljer en ledare, då måste alla underkasta sig den ledaren. Utmärkt! Då måste vi fråga om senatorer och kongressledamöter någonsin trotsar sina partiledare. Om de gör det, agerar de då inte omoraliskt? Deras parti har valt en ledare – måste de då inte lyda denne?

Om de inte gör det, varför gör vi det? Också, om principen är att de flesta kan påtvinga ledarens beslut på minoriteten, varför är så bara fallet för staten? Hur är det med kvinnor, som är fler än män? Hur är det med anställda, som är fler än chefer? Och sist men inte minst, hur är det med väljare, som är fler än politiker? Om majoriteten med våld borde tvinga sin vilja på minoriteten, borde inte vi alla ha förmågan att kasta politiker i fängelse om de inte gör vad vi vill? Vad händer om ateister är fler än kristna i en viss stad? Kan de förbjuda kyrkor? Kan mormonfruar ”rösta ner” sina män? Studenter vid universitet är fler än professorer – kan de då hota med fängelse för dåliga betyg?Patienter är fler än läkare, fångar fler än fångvaktare – listan kan göras lång. Om den moraliska teorin om ”majoritetsstyre” är giltig, då måste den gälla för alla situationer. Om inte, då är den en ren ondska, eftersom det stöder användningen av statens alla hemska fasor – stöld, kidnappning, fängelse och ibland, som vi alla vet, tortyr och avrättningar. Således borde den moraliska teori som motiverar och kräver utövandet av sådan fruktansvärd makt vara jäkligt vattentät – men som du kan se är den full av nonsens.

När du presenterar ovan motsägelser, och om din lyssnare inte kan lösa dem – och tro mig, det kommer han inte kunna – så måste han erkänna att, tills de är lösta, har han ingen moralisk grund för sina övertygelser. Han kan fortfarande behålla sina övertygelser, naturligtvis, men han kan inte hävda att de representerar några universella principer – de är bara små personliga preferenser – som om han sa att han gillade muffins mer än munkar. Han har ingen rätt att påtvinga sådana personliga preferenser på andra och definitivt inte att kämpa för införandet av dem i form av statlig politik. Fråga honom om han kommer att avstå från att förespråka sina preferenser tills han löser problemet med universell applikation. Om han säger ja, fråga honom då om han också kommer att motsätta sig en sådan statlig politik tills han löser problemet. Om ja, grattis! Döp honom till anarkist och skicka ut honom för att sprida ordet! Om inte, berätta för honom att om han fortsätter att förespråka det som han vet är falskt, eller i bästa fall tveksamt, då är han en hycklare.

Jag vet att det inte låter särskilt trevligt, men egentligen – vi möter människor som förespråkar statens totala makt – är skonandet av deras känslor, de känslor som beväpnar våra fiender, vårt största bekymmer? Frihetens ideal förtjänar försvarare gjorda av ett hårdare virke.

Jag är säker på att grunden för moralitetsargumentet är ganska tydlig nu – så nu, med lite övning i den sokratiska metoden är du redo att bli en expert i förstörelsen av falsk moral.

Ett varningens ord dock. Som Sokrates själv fann bör beslutet att använda moralitetsargumentet inte tas lättvindigt. Att fråga grundläggande moraliska frågor gör många människor rädda, hånfulla eller direkt fientliga. Det är dock, i min syn, det enda sättet vi kan vinna kampen för frihet. Eftersom samhället tar alla sina grundläggande beslut baserade på moraliska premisser är vår enda chans till framgång att underminera och förändra de moraliska premisserna – detta kräver det skickliga, ihållande och konsekventa tillämpandet av moralitetsargumentet. Alltför länge har vi varit på defensiven, vi har ropat våra sanningar från ensamma toppar – och alltför ofta bara till varandra. Det är på tiden att vi tog offensiven och började ifrågasätta dem som är så säkra på sin rättighet att använda våld för att uppnå sina mål. Det kommer inte att bli lätt – och här talar jag från egen erfarenhet – men det är väsentligt.

Det är rätt och bra att ställa sådana frågor – och om du bestämmer dig för att du är modig och tillräckligt stark att börja använda moralitetsargumentet, kommer du redan ha sällat dig till den lilla grupp ärliga tänkare som för alltid har räddat mänskligheten.

Originalartikeln har översatts till svenska av Bradley Rimbleus.

Kommentera på bloggen.