Denna vecka började som vanligt med en klass i metodologi med Philipp Bagus, där han började med att beskriva det tal han höll i Europaparlamentet om hur man bäst lämnar euron. Lektionen i sig var inte jätteintressant, och en av de artiklar vi var tvungna att läsa, Barry Smith om apriorism, var i min ögon inte särskilt bra. I en speciell ”underbar” paragraf skrev Smith, i något som han menade var ett motbevis av Hoppe, att han rakt av förkastade tanken på att bland annat preferens och knapphet kan härledas från handlingsaxiomet. Vad var argumentet han förde fram för sitt förkastande? Du läste det precis.
Tisdag
Tisdagen började med en lektion av Maria Blanco som behandlade de spanska skolastikerna, och det som kallas ”The School of Salamanca”, som anses vara grunden till den österrikiska teorin. Det var också på konferensen i Salamanca, med titeln ”The Birthplace of Economic Theory”, 2009, som jag och Joakim Fagerström bestämde oss för att starta det svenska Mises institutet. Mer om detta finns att läsa här och här. Mycket av denna lektion var med andra ord sådant som jag hade hört förut, men jag tycker fortfarande att fallet med Juan de Mariana är intressant.
Juan de Mariana skrev en bok där han talade om var mans rätt till ”tyrannicide”, dvs. att avrätta ”sin” kung när denne har blivit en tyrann. Jag håller förvisso inte med om detta, men denna bok skapade en enorm uppståndelse då den publicerades. Det ordnades bokbål och liknande, men Mariana blev inte anklagad för något och inte heller fängslad.
Däremot skrev han senare en bok som handlade om hur kungen systematiskt minskade värdet på mynten, genom att ta in mynten, mynta om dem med mindre metallvärde, men låta dem cirkulera med samma denominering. Detta var den gamla tidens sätt att skapa inflation på, och Mariana menade att detta var fel, det var en sorts dold skatt, och kungen hade ingen rätt att ta ut skatt om inte alla hans ”undersåtar” gick med på det. Detta blev Mariana slängd i fängelse för (och han skulle avrättas), och inte den boken där han uppmanade folk att avrätta sina kungar om de blev tyranner!
I ett desperat försök att försöka rädda sin fina lilla verksamhet spärrade kungen in Mariana och hotade honom med avrättning om han inte talade inför en församling och försäkrade dem om att det han egentligen skrev i boken skulle tolkas tvärtom, dvs. att det inte var fel utan det var helt ok och ingen stöld eller dold skatt. Mariana tackade ja, blev eskorterad till församlingen, och uppmanades att tala. Han öppnade munnen och sa något i stil med, ”Allt det som ni läst i min bok, om inflation som en dold skatt och liknande… det jag egentligen menade var exakt det som ni trodde att jag menade. Ni har inte missförstått någonting”. Denna människa var knappast ryggradslös! En underbar förebild.
Hur slutade historian? Jo, på den tiden var kyrkan, och speciellt påven, långt mer mäktig än den är idag. Innan kungen fick göra något måste han rådslå med påven, och denne sade att det faktiskt var ok att fängsla och avrätta Mariana, om kungen kunde visa att det Mariana sade var fel. Det kunde han givetvis inte, och han var således tvungen att släppa honom.
Lektionen efter blev vi förda till en föreläsningssal där vi fick bevittna 3-4 politiker från försvarsdepartementet tala om hur nödvändigt det är med försvar, insatser utomlands, och spenderande på militärforskning etc. Vi satt längst fram och tanken var att vi skulle ställa obehagliga frågor, men tiden rann tyvärr ut innan de Sotos lektion, så vi var tvungna att lämna. Det var förvisso ok för min del, då jag inte riktigt förstod så mycket. Sluddrig byråkratspanska är inte min starka sida.
De Sotos lektion denna vecka behandlade metodologi och var riktigt, riktigt, bra. Återigen slet han isär en 10 – eurosedel, och berättade om att han hade blivit utamanad när han var i Polen att han minsann inte skulle göra samma sak med en 500-eurosedel, varpå han tog upp en 500-eurosedel, oooooch var så när på att riva sönder den. ”Man jag är inte galen”, sade han och fortsatte lektionen, som förklarade metodologisk dualism och skillnaden mellan teori och historia.
Onsdag
Onsdagens lektion med Gabriel Calzada handlade om en, hemskt, artikel av en biolog som heter Hardin, som ”upptäckt” idén om allmänningens tragedi någon gång på 60-talet. På den tiden var det en allmän hysteri, och stoppa mig om detta låter bekant, om den så kallade överbefolkningen. Någon hade publicerat en bästsäljande bok, kommer inte ihåg namnet, som förklarade att allt skulle gå åt helvete, och att det var matematiskt! omöjligt för USA att ha mer än 75 miljoner invånare. Är inget fan av empiri inom samhällsvetenskapen, men empirin här är uppenbarligen inte på denna persons sida.
Artikeln behandlade allmänningens tragedi, och kopplade den till befolkningsfrågan. Även om författaren i början lyckas greppa delar av vad allmänningens tragedi handlar om har han en helt obefintlig uppfattning om vad privat egendom egentligen är. Exempelvis säger han att moral är systemspecifikt, eftersom det i den gamla tiden var ok att spotta ut avlopp i floden, eftersom population var mindre, men nu är det ett problem, eftersom population är större. Han förstår således inte att problemet har att göra att det var ok tidigare, men inte ok nu, eftersom avloppet drabbar någon annans privata egendom. Enkelt kan tänkas, men tydligen inte för en biolog.
I ett annat avsnitt skriver han att privat egendom uppenbarligen är orättvist, eftersom han, i egenskap av biolog, menar att de som är bäst lämpade och mest intelligenta borde ha mest, men tyvärr med dagens arvslagar kan en idiot ärva sin familjs egendom. Vad säger man om detta argument? Suck, kanske.
Trots detta lyckas han i en passage i artikeln säga att lösningen med privat egendom, även om den är orättvis (enligt hans mindre begåvade tolkning ovan), är att föredra framför alternativet, som är total ödeläggelse. Ok, slutsatsen var ändå korrekt.
Så hur applicerar han allmänningens tragedi på befolkningsfrågan? Ja, ”givetvis” blir slutsatsen att vi måste se till att våra utbildningsinstitutioner ”lär oss” att vi inte längre kan ha friheten att fortplanta oss, och sen måste vi lagstifta ner fortplantningstakten. Kommentar överflödig.
Efter denna lektion hade vi en presentation av en ny klasskamrat. Den nya klasskamraten, och vi trodde alla att detta var ett skämt först, är ingen mindre än Toby Baxendale. Toby Baxendale driver Cobden Centre i England, och har talat bland annat i Salamanca och Wien på dessa två Mises-event i Europa. Han hade även en liten presentation av vad Cobden Centre gör i England. De kallar sig själva för en ”do-tank”, och är involverade i det politiska systemet. Jag håller förvisso inte med om deras metoder, men det var intressant att få en inblick. Tyvärr kommer Baxendale att göra kursen från distans, men han kommer att komma ner till Madrid en gång i kvartalet iaf, och jag ser fram emot ett diskutera mer med honom.
Torsdag
Torsdagens lektion med Howden var tyvärr inställd. Jag hade sett fram mycket emot lektionen, eftersom de delar vi var tvungna att läsa till hans lektion var mycket intressanta. De handlade om den ”heliga” treenigheten mellan ”information, kunskap och handling”, och han hade en lång förklaring om minne och liknande som var extremt intressant. Han hämtade mycket inspiration från Hayeks ”The Sensory Order” och Michael Polanyi (som jag helt enkelt måste läsa). Jag vet inte riktigt vad det har att göra med finans vid detta tillfälle, men det var oerhört intressant.
De Sotos lektion om dynamisk effektivitet avslutade veckan. I vanlig stil blandar de Soto i dessa privata lektioner intressanta ekonomiska koncept med unerbart roliga personliga anekdoter och historier. Denna lektion behandlade alla de personer som han hade inspirerats av i utvecklandet av teorin om dynamisk effektivitet, så som Kirzner, Rothbard, Leibenstein, Cordata, Coase, och Schumpeter. Och i förklaringen av alla dessa personers bidrag fick sig Schumpeter en rejäl känga, då de Soto kallade honom otroligt ful, men förklarade att han på något sätt ändå lyckades vara en don Juan, och det var inte ovanligt att man såg honom i Wien i en hästkärra, med två prostituerade på var sin sida.
Han förklarade också att Adam Smith var en ondskefull plagiatör, som enbart kopierade vad andra skrivit utan att citera dem, något som de Soto sade att han absolut inte ville göra eftersom han inte vill bli ihågkommen som en plagiatör. Han förklarade att det var viktigt att citera på grund av ge läsarna en möjlighet att se om hans tolkningar var korrekta, öppna upp för framtida forskning, samt för den yngre generationen att se varifrån traditionen kom.
Slutligen berättade han om att små handlingar kan ha stor efterverkan. Som exempel på detta tog han Hayek, som flydde till London och London School of Economics på 30-talet. Där blev han god vän med en viss Lionel Robbins, som var en av englands främsta förespråkare av österrikisk ekonomi. Innan Hayek flydde österrike hade han haft en ungdomskärlek där, som han övergav när han flydde. Väl i London gifte sig Hayek med en engelsk kvinna och de fick barn. Efter kriget återvände Hayek till österrike, och träffade sin ungdomskärlek som nu var änka då hennes man dött i kriget. Hayek åkte tillbaka till London och dumpade sin fru och gifte om sig med sin ungdomskärlek. Robbins tog tydligen så illa vid sig av detta, att hans ogillande för Hayek gjorde att han gick över till den Keynesianska ekonomiska sidan.
Jag vet inte riktigt sanningsvärdet i denna historia, men det var iaf väldigt underhållande. De Sotos privata intryck var att Hayek måste begått ett misstag, för hans nya fru som han hade träffat vid ett flertal tillfällen, disktuerade konstant, höll aldrig tyst, och hade ständigt en röst som låg på gränsen till att hon skrek.
Detta var återigen en oerhört underhållande och givande vecka, och jag börjar trivas mer och mer i Madrid, vilket kan ha att göra med att det inte är 40 grader här längre, utan temperaturen börjar närma sig svensk sensommar (dock med klarblå himmel).
Läsning till denna vecka var bland annat:
Smith – Apriorism
Fact and counter factuals in economic law – Hulsmann
Kapitel 4 i Austrian perspective on the History of Economic Thought – Rothbard
fram till sidan 369 i Human Action – Ludwig von Mises
Tragedy of the Commons – Hardin
Fantastiskt intressant, fortsätt rapportera.