Många är de varor som genom historien agerat betalningsmedel. Snäckor, får och till och med cigaretter är några av de föremål som använts. Men det är ädelmetallerna, guld och silver, som framför andra alltid föredragits av människan. På grund av deras fysiska, kemiska och estetiska särdrag har de varit, och är, universellt åtråvärda som värdebevarare och bytesmedel. Dessa vackra, relativt sällsynta metaller stöps lätt i enhetliga och identifierbara former, såsom mynt och tackor. Tillsammans utgör dessa skäl grunden för den ställning ädelmetallerna erhållit, som det perfekta betalningsmedlet.

Guld och guldmyntfot har haft en symbolisk betydelse, förutom sin praktiska användning för att underlätta handel. De har alltid representerat ett verkligt värde, oberoende, ansvar, produktivitet och en ständigt ökad levnadsstandard. Guldmyntfot var under 1800-talets era av snabbt växande välstånd och frihet normen på världens marknader. Det var guld som brukades för internationell handel och på de internationella penning- och kapitalmarknaderna.

Guld användes för det utbyte av varor och tjänster som spred kapitalism, industrialism, och en ständigt ökad levnadsstandard till fjärran delar av världen. Det krossade uråldriga fördomar och vidskepelse, sådde frön till ett nytt liv och välmående, vidgade vyer, skapade incitament och genererade en aldrig tidigare skådad tillväxtökning.

Sålunda är guldmyntfot både medlet och symbolen för den största och mest välgörande av alla historiens utvecklingar.

Guldmyntfoten optimal
Guldmyntfoten är ett marknadsgenererat fenomen. Det utvecklas och fungerar spontant och oberoende av staten. Dess bevarande och effektivitet är inte beroende av existensen av implementerade lagar eller statligt övervakande. Det enda som krävs är att staten avhåller sig från att medvetet sabotera. Och detta resulterar i det optimala samarbetet mellan produktiva människor på alla världens marknader.

Det är av avgörande vikt att förstå guldmyntfotens grundläggande premisser. När vi förstår hur guldmyntfoten verkar kommer vi också att förstå varför den optimerar produktion, handel och levnadsstandard.

Låt oss börja med en ekonomi som är i jämviktsläge. Plötsligt uppstår en ökning i tillgången av guld, till exempel upptäckten av guld i Kalifornien, Yukon, Sydafrika, Ryssland eller på någon annan plats. En ökad tillgång av guld leder till en ökad tillgång på pengar, men det leder inte till en ökad tillgång på de varor eller tjänster som ska utbytas mot dessa pengar. Konsekvensen av detta, allt annat lika, blir ökade priser på varor och tjänster på marknaden.

Dock, om inhemska priser ökar, så kommer billigare produkter att produceras i och importeras från utlandet. Vidare, om inhemska priser ökar kommer andra länder att efterfråga färre produkter och exporten kommer således att minska. Alltså blir effekten av mer guld i omlopp en ökad import och en minskad export. Denna obalans i handel måste kompenseras genom exporterandet av guld.

Och då guld exporteras minskar den inhemska tillgången och därmed sänks åter de inhemska priserna. Det som rubbade det ursprungliga jämviktsläget, det vill säga guld, visar sig vara självreglerande.

En uppsummering av processen ser ut som följer:

1. Tillgången på guld ökar
2. Priser av varor och tjänster ökar
3. Import av varor och tjänster ökar
4. Export på varor och tjänster minskar
5. Detta ger en ökad guldexport och en minskad guldimport
6. Tillgången på guld minskar (korrigerar 1)
7. Priser på varor och tjänster minskar (korrigerar 2)

Motsatsförhållandet, om tillgången på guld av någon anledning skulle minska:

1. Tillgången på guld minskar
2. Priser på varor och tjänster minskar
3. Import av varor och tjänster minskar
4. Export av varor och tjänster ökar
5. Detta ger en minskad guldexport och en ökad guldimport
6. Tillgången på guld ökar (korrigerar 1)
7. Priser på varor och tjänster ökar (korrigerar 2)

Eftersom guld är universellt önskvärt som bytesmedel och värdelagrare fungerar det självreglerande, både vid minskad och ökad tillgång. Denna ekonomiska negativa återkopplingsmekanism fungerar på en fri marknad genom att hålla produktion, handel och konsumtion i en optimal balans i förhållande till andra varor och tjänster.

Viktigt att förstå är att det inte finns något övernaturligt med guld per se. Samma ekonomiska mekanismer hade fungerat med vilken vara som helst som var tilltrodd i samma utsträckning. Den fundamentala faktorn är universellt önskvärt som medium för byteshandel och värdelagrare. Detta är dock en sanning om guld, och enbart guld. Det är denna universella sanning, frivilligt etablerad och bekräftad av sekler av generationer, som möjliggör och legitimerar guldmyntfoten.

Ett marknadsinstrument
Guldmyntfoten fastställer valutaområdets köpkraft oberoende av staten, politiska partier eller intressegrupperingar; den för bort möjligheten att reglera valutan från den politiska sfären. Det primära argumentet mot guldmyntfot är att statens kontroll över prisreglering försvinner. Den avgörande faktorn vid beslutandet av priser, räntabiliteten vid guldproduktion, står utanför statens makt.

Vidare, räntabiliteten av guldproduktion är i sig själv i dynamisk jämvikt med räntabiliteten av alla andra varor på marknaden. Den fungerar alltså som en automatisk marknadsgenererad faktor, som tillintetgör statens möjlighet att blåsa upp tillgången på pengar och manipulera dess köpkraft.

Guldmyntfotens fiender anför som ett skäl mot en valuta helt styrkt i guld, det som är dess huvudsakliga dygd, nämligen dess oförenlighet med en inflationistisk politik och obegränsad kreditexpansion.

Det är en fundamental ekonomisk sanning att ingen kan bli rikare genom att trycka upp mera pengar. Myten om staters möjlighet att skapa rikedom av små papperslappar är grunden till den utspridda avskyn mot guldmyntfoten.

Guldets köpkraft är inte perfekt stabil, men själva föreställningen om en stabil köpkraft är absurd. I en kontinuerligt föränderlig värld kan det inte finnas ett sådant begrepp som stabil köpkraft. Guldmyntfotens motståndare önskar inte att köpkraften ska vara stabil, de vill snarare att stater ska ha möjligheten att manipulera köpkraften utan att vara tillbakahållen av den disciplinering som guldmyntfot innebär.

Under 1800-talets guldrush föranledde den snabbt ökade tillgången på guld en attack mot guldmyntfoten, som då sades vara inflationistisk. När tillgången på varor och tjänster senare ökade snabbare än guldtillgången, blev anklagelserna istället motsatta och guldmyntfoten sades vara deflationistisk. Guldmyntfotens fiender krävde kraftåtgärder för att öka den rådande uppåtgående trenden på priser och löner: de ville, i ständigt ökande takt, sänka valutans köpkraft.

En sådan inflationspolitik är alltid populär eftersom den förefaller öka lönerna. Men dess popularitet beror på bristande förståelse för effekterna. Det människorna efterfrågar är höjda priser på varorna de säljer, medan priserna på det de köper ska förbli konstanta. Detta är naturligtvis i det långa loppet en omöjlig situation.

Jag citerar den store österrikiske ekonomen Ludwig von Mises:

”För det naiva sinnet är det något fullkomligt mirakulöst med utgivandet av statliga papperspengar. Ett magiskt ord som uttalas av staten skapar ur tomma intet något som kan bytas mot alla de varor som en person kan tänkas efterfråga. Hur bleka ter sig inte trollkarlars och häxors förmågor då de jämförs med statens finansdepartement! Professorer berättar för oss att staten kan få tag på alla pengar den kan tänkas vilja ha genom att helt enkelt trycka upp dem; inflation kan tydligen lösa alla problem”.

Inflation må framstå som ofarlig så länge som hemmafrun tänker: ”Jag behöver en ny stekpanna idag, men priserna är för höga så jag väntar tills det blir billigare.” Det kritiska stadiet av inflation börjar då hon övergår till att tänka: ”Jag behöver inte en ny stekpanna idag, men jag kommer säkert att behöva en inom de närmsta åren, så jag köper den nu innan priserna gått upp alltför mycket.”

Nu närmar sig det katastrofala slutet för inflationsperioden. I det sista stadiet tänker hemmafrun: ”Jag behöver inga fler stekpannor. Jag kommer aldrig att behöva fler stekpannor, men det är smartare att köpa något påtagligt för papperslapparna, som staten kallar pengar, än att försöka hålla fast vid dem tills de är helt värdelösa.”

Dock upphör inflationen att fungera när befolkningen blir medveten om dess effekter på valutans köpkraft. I de tidigare stadierna av inflation är endast ett fåtal införstådda med vad som pågår och dessa handlar för att medvetet skörda frukterna av densamma. Den stora majoriteten är för trög för att begripa vad som händer. Fyllda med indignation angriper de ”profitörerna”, de få som är tillräckligt insatta för att agera och dra fördel av situationen. Allmänhetens ignorans är den nödvändiga grunden för staters inflationspolitik.

Men är det rationellt att basera ett monetärt system på bedragandet av majoriteten av invånarna? Uppenbarligen inte; sådan politik straffar sig själv. Förr eller senare förstår även dessa vad makthavarna gjort och planen för inflationisterna kollapsar. Inflation är inte ett alternativ till en sund penningpolitik. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att stoppa en inflationsspiral innan massorna genomskådar den.

Hotet mot marknadsvalutan
Personer med intentionen att behålla politisk makt, kontroll och nepotism har alltid önskat sabotera utvecklingen mot ökat välstånd, fred och frihet. De avskyr guldmyntfoten, inte enbart på grund av dess ekonomiska värde, utan även som symbol för alla de doktriner och normer som de vill förstöra. Nationalister och isolationister motsätter sig guldmyntfot eftersom de vill avskilja sina länder från världsmarknaden och skapa en nationell autarki. Interventionistiska stater och lobbygrupper kämpar mot guldmyntfoten emedan den utgör det största hotet mot deras önskan att manipulera priser och löner.

Men det mest fanatiska angreppet mot guld kommer från dem som tror att obegränsad kreditexpansion är universalmedlet för alla ekonomiska kriser. De är övertygade om att en kreditexpansion kan sänka eller till och med avskaffa räntan, höja löner och priser till fördel för alla, frigöra staten från behovet av en balanserad budget, kort sagt göra alla ärliga människor förmögna och lyckliga. De anser guldmyntfoten vara ett djävulens verktyg, designat av de galna och ointelligenta klassiska ekonomerna, som frånhåller mänskligheten ett evigt välstånd.

Konsekvent nog proklamerade John Maynard Keynes, den underbalanserade budgetens ideologiske fader, i det engelska överhuset den 23 maj 1944 att guldmyntfoten var en ”barbarisk relik”. Den som idag föreslår ett återinförande av guldmyntfot blir fortfarande snabbt avfärdad som en galning.

Kreditexpansion baserad på låtsaspengar kan producera en temporär boom, men endast på bekostnad av omöjliggörandet av ekonomiskt beräknande. Alla politiska försök att skapa pengar har genom historien oundvikligen resulterat i lågkonjunktur eller, i värsta fall, depression. För dessa konjunkturcykler har alltid kapitalismen stått syndabock.

Men dessa är inte en produkt av det kapitalistiska systemet, snarare är de en produkt av förbjudandet av en fundamental ingrediens i den kapitalistiska ekonomin: guldmyntfoten.

Nu försöker åter kollektivisterna, de politiska profeterna utan framtidssyner, att lura oss. Nu pratas det om elektroniska pengar, som dock inte är något annat än tecken på en dataskärm. En stabil och optimalt balanserad ekonomi måste fortfarande baseras på ett monetärt system som grundas på ett universellt accepterat medel för byteshandel och värdelagring. Varken statens låtsaspengar eller nutidens elektroniska dylika uppfyller dessa kriterier. Ett förkastandeav ädelmetallerna kommer åter att leda till hyperinflation, oerhört ekonomiskt kaos, förlorad tilltro, djup depression och förstörandet av världens samlade kapital. Detta är oundvikligt.

Säkert är att statlig intervention för att dämpa marknaden utan undantag misslyckats med att uppnå sina mål. En diskussion rörande detta ämne är dock utanför denna artikels ramar. Det räcker med att konstatera att när en stat försöker bota de negativa effekterna av sina föregående ingrepp genom att ytterligare intervenera, gör den enbart situationen värre. Det leder till att den inhemska marknaden avskaffas, och med den också pengar. Även om vissa beståndsdelar av marknadsekonomin lyckas fortleva, blir konsekvensen oundvikligen en övergång till en socialistisk ekonomi. Guldmyntfoten, och enbart denna, förhindrar politiska auktoriteter att genomdriva sina kontradiktoriska planer.

Den odugliga staten
Vi måste förstå att även om guldmyntfoten flera gånger förbjudits, så har den aldrig misslyckats. Stater har alltid försökt att avskaffa den för att bana väg för inflation, för att expandera krediten och förbättra handelsbalansen. Det är uppenbart att guldmyntfoten inte kan fungera korrekt om försäljning, köp och ägande av guld är illegalt och statens hantlangare efterhåller lagen.

Statsapparaten har i sina hänsynslösa försök att tillintetgöra guldmyntfoten använt samtliga förtryckande och ingripande instanser – polis, domstol, fängelse och till och med avrättning.

Löften har brutits, retroaktiva lagar har kungjorts, konstitutionen och rättighetskatalogen har förbigåtts. Legioner av fjäskande skribenter har hyllat dessa statliga förbrytelser och välkomnat gryningstiden för låtsaspengarnas millennium.

Men denna påstådda ”nya” penningpolitik har varit ett totalt misslyckande. Den ersätter verkliga pengar med de utan faktiskt värde och favoriserar vissas intresse på bekostnad av andra. Det medverkar till försvårad integration av internationell arbetskraft.

Men de färgglada produkterna från all världens tryckpressar har aldrig lyckats avskaffa guld som världens allmänt erkända och föredragna handelsmedel. Guld har förtjänat sitt rykte, och kommer att behålla det, därför att miljoner agenter på världsmarknaderna frivilligt väljer det framför andra möjliga former av pengar.

Ingen stat är tillräckligt mäktlig för att avskaffa guldet, det är och förblir valutan vid internationell handel och ekonomisk interaktion mellan människor. Det kan inte påverkas av de stater vars aktioner och kontroll endast rör det egna territoriet. Det spelar ingen roll att stater och regeringar konfiskerat guldmynt och tackor, eller att de tillfångatar och straffar dem som innehar guld. Den som säljer eller köper på den internationella marknaden beräknar fördelar och nackdelar av transaktionerna i guld. Om en stat vill frånskilja sin inhemska prisstruktur från världens måste andra metoder till, såsom förbjudandet av import eller exportembargon och tullar. Socialisering av utländsk handel, oavsett om den bedrivs öppet eller indirekt, kommer inte att eliminera guld. Världens bytesvaluta är fortfarande guld.

Den fria marknadens överlägsenhet
Alla existerande staters försök att förringa guld är inte ett isolerat fenomen. Det är en välintegrerad del i en i stort sett universell process av förstörandet av vår tids varumärke; förkastandet av värden, oberoende, ansvarstagande, produktivitet och välstånd. Staterna vill ersätta frihandel med isolationism, produktion med plundring, välstånd med fattigdom, individuell frihet med politisk planering och fred med krig. De försöker förfalska verkligheten, men i det långa loppet kan verkligheten inte förfalskas.

Guldmyntfoten kommer alltid att förbli oantastlig både som medel och som symbol för de värden vi vidhåller. Det finns inga rationella alternativ till en fri marknad!

Originalartikeln publicerades ursprungligen i Libertarianskt Forum, nummer 3-4, maj 2003, och har översatts till svenska av Susanne Andersson.

Kommentera på bloggen.

Etiketter: