Orden ”stat” och ”samhälle” används ofta synonymt, inte minst inom politik och politisk debatt. Men syftar egentligen på två distinkt olika saker, som inte nödvändigtvis är överlappande.

Två av de viktigaste begrepp som används i diskussioner om frihet är ”staten” och ”samhället”, men det är ofta långt ifrån självklart vad som menas med dem. Delar av denna begreppsförvirring härstammar från att definitionerna kan variera dramatiskt med talarens teoretiska uppfattning. Nästan alla individualister är överens om att det finns en åtskillnad mellan stat och samhälle. Men exakt var denna gräns ska dras debatteras flitigt, åtminstone sedan den engelske klassiske liberalen John Lockes verk på 1600-talet.

Den tyska 1800- och 1900-talssociologen Franz Oppenheimer förde fram sin analys av dessa nyckelbegrepp i sitt klassiska verk The State. Oppenheimer definierade staten som följer:

”Med staten menar jag den summering av privilegier och dominerande positioner som skapas av extra-ekonomisk makt. […] Med samhälle menar jag totaliteten av koncepten av alla rent naturliga relationer och institutioner människor emellan”. [1]

Han kontrasterade vad han nämner som ”de politiska medlen” med ”de ekonomiska medlen” att skaffa rikedom eller makt. Staten använder de politiska medlen – med andra ord, våld – att plundra och exploatera samhället, som använder de ekonomiska medlen – med andra ord, samverkan. Alltså blir staten samhällets fiende.

Den amerikanske 1900-talsindividualisten Albert Jay Nock var en av många amerikanska efterföljare till Oppenheimers lära. Han fångade sin mentors inställning i boken Our Enemy the State. Nock skrev:

”Om vi tar staten varän vi hittar den, och tittar på dess historia vid en given tidpunkt, är det inte möjligt att skilja de aktiviteter som företas av dess grundare, administratörer och förmånstagare från de som företas av en professionell kriminell klass”. [2]

Här introducerar dock Nock ett tredje begrepp i frihetsdiskussionen; ”regeringen” [från engelskans government, reds anm]. Nocks regering är en förrättning som skyddar individuella rättigheter inom samhället företrädesvis i utbyte mot en ”avgift”, som till exempel upptas genom överkomlig grad av beskattning. Nock kunde dock inte helt särskilja mellan regeringen och staten: den icke-etatistiska filosofen Ayn Rand anammade också tanken om en begränsad regering som skulle fungera som en nattväktare, som inte alltför påfluget skyddar kundernas person och egendom. Oppenheimer lämnade faktiskt dörren öppen för en specifik funktion som regering, när han i slutet på introduktionen till The State deklarerade:

”Andra kanske kallar all form av ledarskap och regerande eller något annat ideal för ‘Staten’. Det är en fråga om personlig smak”.

Den nutida filosofen Tibor Machanerbjöd en definitionsmässig åtskillnad mellan staten och en funktion kallad regering. Staten är en över tid fortlöpande instans med lagmässigt anspråk på territoriell suveränitet. Regeringen är den makt som utför statens dekret. Alltså kan regeringen förändras från republikansk till demokratisk, men staten är densamma.

Oavsett om Reagan eller Clinton innehar positionen i Vita huset skulle de båda representera samma stat, som får sin legitimitet från den amerikanska revolutionen och ratificeringen av konstitutionen.

Mer radikala röster inom den individualistiska traditionen, sådana som till exempel Murray Rothbard, gjorde inte en sådan åtskillnad mellan stat och regering. Eller, i den utsträckning de såg begreppen som tekniskt separata entiteter, så skulle dessa individualistiska anarkister symboliskt avfärda båda som allomfattande. De ställde en efterhängsen fråga: hur kan någon förrättning eller institution rättmätigen göra anspråk på monopol på att leverera ”en tjänst” till kunder som inte önskar prenumerera på den? Om regeringen ordnar med en tjänst, som en nattväktare, kan du välja en annan leverantör?

Diskussionen om individuell frihet återkommer ofrånkomligen till hur nyckelbegreppen stat, samhälle och regering definieras. Och om man fullfölja definitionerna av dessa begrepp är det en sak som snart blir uppenbar. De är mer än beroende på personlig uppfattning, som Oppenheimer föreslog: de involverar djupa ideologiska och historiska meningsskiljaktigheter med lika grundläggande svårigheter.

Vilken är statens natur?
När man talar om ”staten” talar man om en abstraktion och man bör inte göra något alltför konkret av den. Det analytiska angreppssätt som traditionellt använts av klassiska liberaler kallas metodologisk individualism. Detta angreppssätt hävdar att endast individer existerar och att de samhälleliga institutionerna – som familjen, kyrkan och staten – alla kommer från och kan analyseras i form av individer som interagerar med varandra inom dessa specifika institutionella ramar. Alltså består staten av en grupp (eller flera grupper) av individer som arbetar enligt specifika regler inom detta specifika institutionella ramverk.

Man kan kort säga att staten inte är en fysisk enhet som existerar oberoende av omvärlden. Det är en abstraktion som har framträtt många gånger och i många former genom den mänskliga historien. Ibland har den blivit framförd som idealuttryck för samhället, som i Platons Republiken. I andra fall har den blivit utdömd som en brutal parasit som rider på samhällets rygg, som i Rothbards For a New Liberty. Med en spridning i attityder är utmaningen för politiska tänkare att urskilja minsta gemensamma nämnare för alla stater för att få fram en definition av staten.

Historiskt har politiska tänkare, när de har försökt finna statens grundläggande natur och om den har legitimitet, alltid sökt svaren i ursprunget för denna institution. I allmänhet finns fyra grundläggande men ganska överlappande teorier till statens ursprung. Varje teori för med sig olika dilemman för statens relation till samhället. Den första teorin är den övernaturliga, som hävdar att staten, eller åtminstone en specifik herre, finns av Guds vilja. Denna teori leder till teokrati och kungars gudomliga rätt. Enligt denna är samhällets medlemmar – som företrädesvis fått sin roll av Gud – skyldiga till ett visst mått av lydnad även till en förtryckande stat.

En annan teori försöker finna grund till staten i mer naturalistiska termer. Den hävdar att staten – liksom familjen – är en näst intill spontan institution som naturligt framkommit av gemensam handling. Eftersom individer och deras egendom kräver skydd, skapas en övergripande institution att agera polis och sista förhandlingspart vid tvister. Enligt denna teori finns inte nödvändigtvis en klar skiljelinje mellan stat och samhälle, vilka är ett gemensamt företag.

De tredje och fjärde teorierna står i konflikt till varandra.

Den tredje hävdar att staten uppträder till följd av stridigheter inom samhället. Karl Marx populariserade detta synsätt genom att analysera staten som en förrättning bestående av klasskrigföring, genom vilken kapitalisterna kontrollerar arbetarna.

För Marx och hans tro på oundviklig klasskonflikt, är staten ett uttryck för och beskyddare av ett segment av samhället på bekostnad av ett annat segment. [3]

Den fjärde teorin fokuserar på externa konflikter och hävdar att staten uppkom genom att en stam erövrade en annan stam.

Inom den klassiska liberalismen har två teorier om statens uppkomst varit dominerande: den naturalistisa teorin enligt vilken staten utvecklas ur samhället; och teorin om extern konflikt, där staten kan anses vara ett ständigt pågående krig mot samhället fört av en viss grupp. Den senare kallas statens samtyckesteori. Den senare är känd som den statliga erövringsteorin.

Dessa är inte endast historiska antaganden. De är analytiska angreppssätt avsedda att ifrågasätta eller bekräfta om staten kan hävdas ha legitimitet. Om staten i grund och botten kräver masskränkning av mänskliga rättigheter är det mycket svårare att etiskt rättfärdiga staten som institution än om den uppkom genom massamtycke.

Med andra ord handlar den följande diskussionen inte bara om statens historiska ursprung, utan också om dess möjliga etiska grunder. Samtyckesteorin John Lockes Två avhandlingar om styrelseskicket är av historisk vikt i individualismens historia. [4] I hans Andra avhandlingen om styrelseskicket, som Karen Vaugh påpekar,

”argumenterar Locke för individens naturliga rättigheter, begränsad regering uppburen av de styrdas samtycke, delad makt inom regeringen, och på ett radikalt sätt, rätten att avsätta en härskare som inte håller sin del av samhällskontraktet”. [5]

Andra avhandlingen om styrelseskicket, som starkt påverkat både de franska och amerikanska revolutionerna, är fortfarande hörnstenen i samtyckesteorin inom den klassiska liberalismen.

Locke ansåg att Gud gett världen till människorna till deras eget nyttjande och han rättfärdigade privat egendom – tillägnandet av allmän egendom för personligt nyttjande – genom att hävda att varje människa har rätten till sin egen person. Baserat på självägande, argumenterade Locke:

”Hans kroppsarbete, och hans manuella arbete kan vi säga tillhör honom. Således, det som han avlägsnar från det tillstånd som naturen har tillhandahållit och lämnat det i, har han blandat sitt arbete med, och förenat det med något som är hans eget, vilket således gör det till hans egendom”. [6]

Behovet att skydda ägande av ”liv, frihet och egendom” fick människan att skapa en sorts regering. [7] Med andra ord uppkom institutionen som ett skydd mot de konflikter som naturligt uppkommer när individer samlar egendom i en värld av knappa resurser. Den uppkom genom ett uttryckligt kontrakt genom vilket människor till staten avsade sig rätten att döma i dispyter. Som sin del av samhällskontraktet garanterade staten eller regeringen att styra för att skydda och säkra människors anspråk på sin egendom. Till exempel var den förpliktigad att reglera egendom för att skydda den, exempelvis genom lagstiftad arvsrätt. Alltså kan förekomsten av privat egendom sägas vara orsak till den lockeanska staten, eller regeringen.

I Andra avhandlingen om styrelseskicket försökte Locke gå till angrepp mot den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes argument för att staten, eller samväldet, uppkom genom så kallade ”ömsesidiga avtal” [från engelskans mutual covenants, reds anm] för att stävja människans naturliga benägenhet till konstant krigsföring. Locke kritiserade speciellt Hobbes påstående att de fria människornas initiala samtycke till staten kunde binda även deras barn och kommande generationer till denna stat. Istället utvecklade Locke en doktrin om tyst medgivande, vilken binder även de som inte direkt givit sitt samtycke till regeringen. Detta innebär att varje person som lever i en gemenskap eller ett samhälle och accepterar dess fördelar anses tyst samtycka till de regler samhället styrs av.

Att ta tillbaka ett sådant tyst medgivande var alltid möjligt.

En människa kunde avstå ifrån sin egendom (härmed menas den egendom som inte innebär liv eller frihet) och lämna samhället, alltså att återgå till en naturtillståndsrelation till sin egendom. Men så länge du bor på mark över vilken regeringens rättsskipning råder tolkas detta som att du tyst samtycker till jurisdiktionen. När allt kommer kring, skulle Locke hävda, det värde varje egendom du ärvt har, kommer från den regering som har skyddat rikedomen och reglerat överföringen av den till dig. Ett liknande argument kan anslås gällande ackumulerad rikedom genom kontrakt: dina kontrakt är giltiga endast tack vare de regleringar regeringen efterser.

Locke ansåg att ett civiliserat och tillfredsställande samhälle inte kan existera utan en regering att döma i konflikter och sörja för egendomens legala kontext. Endast när regeringen slutat fullgöra sin del av samhällskontraktet får medborgarna göra uppror mot den. Annars är regeringen (eller staten) och samhället förbundna i ett samarbetsprojekt.

Det är omtvistat huruvida Locke verkligen ansåg att en ursprunglig regering skapats genom uttryckligt medgivande av varje människa inom det område den gör rättsskipningsanspråk på. Det är dock klart att Locke använde samhällskontraktet som ett analytiskt verktyg för att utröna under vilka omständigheter en civil regering kan rättfärdigas. Hans teori kan kritiseras eller biträdas på endera nivå.

Erövringsteorin
Erövringsteorin står i skarp kontrast mot den lockeanska modellen och försöker grunda staten i historiska fakta snarare än politiska hypoteser. Ett vanligt antagande inom erövringsteorin är: ursprungligen fanns jordbrukande stammar som etablerade sig i vissa specifika områden, där de blev beroende av marken. Kringströvande nomader, som kanske var herdar, förde krig mot de mer stillasittande stammarna för att kunna dra ekonomiska fördelar av dem. Först mördade och skövlade nomaderna, men de kom sedan underfund med att det var i deras långsiktigt ekonomiska intresse att istället förslava och ta ut skatt av den erövrade populationen. Detta används som den fundamentala modellen för hur staten uppkom.

De mer extrema versionerna av erövringsteorin drar slutsatsen att alla stater – det vill säga staten – uppkommit genom konflikt, inte samtycke. Mer moderata inriktningar av teorin hävdar att krigsföring spelar en grundläggande roll i statens uppkomst och fortsatta styrka. Men krig är inte den enda faktorn.

Det är en nödvändig men inte tillräcklig omständighet för uppkomsten av staten. Andra villkor – som till exempel varför erövrade folk inte kunnat fly – måste specificeras.

Albert Jay Nock försvarar i sin bok Our Enemy the State erövringsteorin på historisk grund. Murray Rothbard för i For a New Liberty fram en vidareutvecklad version av teorin, vilken hävdar att vissa stater kan ha uppkommit på ett annat sätt, men att erövringsteorin visar på normalfallet för statens uppkomst. Alltså är staten, i grunden, aldrig tänkt att upprätthålla rättvisa, äganderätt eller fred. Motivet bakom staten var och är önskan att etablera en suveränitet och ernå rikedom genom våld. Varje fördel en stat tillhandahåller är perifer och ovidkommande – och ligger inte i dess natur.

Både Nock och Rothbard litade till stor del till Franz Oppenheimer när de argumenterade för erövringsteorin. Oppenheimer argumenterade för vad han kallade ”människans ekonomiska impuls”. Han ansåg att materiella behov är människans huvudsakliga drivkraft och att framsteg vinns genom ekonomiska medel, inte politiska. Oppenheimer fann statens ursprung i ”människans ekonomiska impuls” – eller snarare, inom de människor som önskar tillfredsställa denna impuls genom politiska medel.

Han ställde upp sex stadier genom vilka en erövrande grupp typiskt passerar för att bli en stat. Först plundrar en krigförande grupp en annan, mer sårbar, grupp. Därefter slutar den erövrade gruppen att göra aktivt motstånd. Som en följd av detta tillförskansar sig plundrarna endast överskottet och låter roven leva och ha tillräckligt med föda för att produktionen av rikedom ska kunna upprätthållas. De två grupperna tillstår här gemensamma intressen, som till exempel att skydda skörden från en tredje stam. I tredje stadiet erbjuder den erövrade stammen skatt till plundrarna och avlägsnar därmed behovet av direkt våld. Det fjärde stadiet innebär att de två grupperna förenas på samma territorium. I det femte stadiet antar sig den erövrande gruppen rätten att döma tvister.

Oppenheimer beskrev det sista stadiet, i vilket båda grupperna anammar en ”vana av styre”:

”De två grupperna, som var separerade från början, och som sedan enades inom ett territorium, befann sig till att börja med enbart bredvid varandra, men efter ett tag fördelade de sig mellan varandra […] och snart förenades relationerna mellan de övre och mellan de undre samhällsskikten”.

Med andra ord har staten, som har sitt ursprung i externa erövringar, utvecklats till att bli en evig intern kamp om vilken grupp – eller samling grupper – som använder de politiska medlen för att tillförskansa sig rikedom och makt på bekostnad av dem som arbetar. Staten uppstår och upprätthåller sig själv som samhällets fiende.

Även om erövringsteorin har långt större historisk giltighet än samtyckesteorin, fortgår debatten om vilken påverkan statens ursprung har på dagens staters legitimitet.

Slutsats
I den minst begränsade betydelsen upprätthåller den klassiska liberalismen individens rätt att agera på ett sätt som bibehåller liv och lycka. Den klassiska liberalismens huvudsakliga fokus har varit dess motstånd mot att staten eller regeringen kontrollerar människors fredliga och frivilliga sysselsättningar.

Libertariansk teori – som kan ses som en underkategori eller medresenär till klassisk liberalism – ser det politiska tänkandets historia som en kamp mellan individuella rättigheter och statlig kontroll. Självfallet innebär individens samtycke ett slut på kampen.

Frågan blir då: vad gör staten med en fredlig individ som motsätter sig dess anspråk på rättsskipning över hans eller hennes egendom eller person? Locke skulle be individen flytta. Andra skulle hävda att genom att ge staten sådan territoriell jurisdiktion ger man den egentligen ägandet av marken. Individen som givits äganderätten av regeringen får gratis hyra i utbyte mot lydnad. De ifrågasätter hur staten kan få sådan monopoljurisdiktion endast i utbyte mot tjänsten att skydda egendom. När allt kommer kring får en läkare inte monopolanspråk på din kropp om han räddar ditt liv.

Svaren kan mycket väl ligga i hur frågan ställs. Men å andra sidan är en stor del av att uttrycka sig rätt, att använda ord som stat och samhälle på ett klart definierat och precist sätt.

Noter
[1] Franz Oppenheimer, The State, New York: Free Life Editions, 1975. Alla citat av Oppenheimer kommer från detta verk.

[2] Citerad i C Hamiltons introduktion till Oppenheimers The State. New York: Free Life Editions, 1975, sidan xii.

[3] Oppenheimers åsikt kan likna Marx’, men det finns åtminstone två stora skillnader. 1) Han slår fast att, oavsett hur staten må förändras, är dess ursprung i extern konflikt, inte en intern dito. 2) Han definierar de två klasserna helt och hållet som två separata entiteter – de som använder politiska medel (staten) och de som använder ekonomiska medel (samhället) och alltså undanröjer grunderna för konflikt inom samhället. Staten är en påtvingad kostnad på Samhället, inte ett ofrånkomligt resultat av intern konflikt.

[4] Den exakta rubriken varierar delvis beroende på utgåva, till exempel Two Treatises of Government (1960, red Peter Laslett). Jag har använt den rubrik som används av elfte utgåvan av Encyclopedia Britannica. Lockes ”Första avhandling” bortser man vanligen ifrån. Detta verk är ett svar till Sir Robert Filmers Patriarchia, ett försvar för kungens gudomliga rätt.

[5] Karen I Vaugh, ”John Locke’s Theory of Property: Problems of Interpretation” i Literature of Liberty, Vol III, No I, våren 1980, sidan 5.

[6] Peter Laslett, red Two Treatises of Government. Cambridge: Cambridge University Press, 1960, sidan 305-306. Lockes teori om självägande villkorades av Guds överordnade anspråk till en människas kropp. Han avfärdade alltså rätten till självmord som orättmätigt tillskansande av Guds egendom.

[7] Med ”regering” [från engelskans government, reds anm] verkar Locke mena en stat överensstämmande med Machans definition. Trots att Locke kräver att varje generation ”skriver under”, behåller regeringen den mark som lämnas av dem som inte ”skriver under ”.

Denna artikel publicerades ursprunligen i Libertarianskt Forum, nummer 6, maj 2004.

Kommentera på bloggen.

Etiketter: ,