Libertarianer vill minska statens storlek till en mycket mindre förtryckande storlek. I detta mål står libertarianska minarkister och anarkister ofta enade i en strävan mot samma mål, i alla fall på kort sikt. På ett begränsat sätt kanske inte detta är en sådan dum idé. Trots allt är det ju bra att vi trycker tillbaka staten, eller hur?

Men hur är det med de libertarianer som förkastar anarkismen eftersom de tror att staten, av en eller annan anledning, är oundviklig? Även med dessa kan vi stå enade sida vid sida mot politik, makt och förtryck. Trots allt strävar vi alla i samma riktning: att trycka tillbaka och begränsa statens makt.

Dessutom finns det människor som Robert Nozick, som har hävdat att det är möjligt att en stat framträder utan att den bryter mot någon individs rättigheter. Även om det låter som ren fiktion så är vi tvungna att acceptera det om argumentet är korrekt. Men om det är sant, borde vi då inte gå tillsammans med dessa minarkistiska libertarianer, övertygas av deras argument medan vi ser sanningen vecklas ut framför våra ögon, och omfamna den begränsade stat som skapats utan att någons rätt vare sig kränkts eller begränsats?

Svaret är nej. Oavsett om rättigheter kränkts eller inte spelar ingen roll i vår syn på vad som måste vara.

Det finns gott om skäl att förkasta staten i alla dess former, nästan oavsett vilken definition som används. Men även om många anarkistiska libertarianer håller med om detta, går de samman med minarkistiska libertarianer i kampen för att begränsa och trycka tillbaka de konstanta försöken efter mer politisk makt. Det verkar finnas många anledningar till att göra detta, om inte annat för att det ökar vårt antal i kampen för vad som är rätt och rättvist.

Men det finns ett problem med att gå samman med minarkister; det finns en grundläggande skillnad som gör en minarkist-anarkistisk förening fullständigt omöjlig. Denna skillnad är principen om våld och makt – den statliga principen. Det är vår innersta övertygelse som anarkister att våld och makt är fel; att all ofrivillig underkastelse alltid är att jämföras med världens undergång. Vi har en sann passion för rättvisa medan minarkister inte har det.

Låt mig omformulera detta uttalande: Det som skiljer libertarianska anarkister från libertarianska minarkister är precis samma sak som skiljer libertarianska anarkister från statssocialister: de har en grundläggande tro på staten som ett medel och mål, en tro som vi inte har och inte heller kan dela. Minarkistiska libertarianer kanske inte håller med all politik som staten för och de kan till och med förkasta nästan allt det som staten handlar om. Men problemet är att de stöder den grundläggande statsprincipen, och i den här frågan kan vi inte finna någon gemensam grund.

”Staten är inte en teknisk fråga om storlek; den är en fråga om principer.”

Jag har många gånger blivit attackerad (i alla fall verbalt) av både anarkistiska och minarkistiska libertarianer för mitt principiella avfärdande av minarkister som allierade i kampen mot staten. Jag är dock övertygad om att de båda har väldigt fel i sina ställningstaganden även om deras retorik ibland är attraktiv. Ja, det är sant att det verkligen låter underbart om vi kunde gå samman med de som på det stora hela delar vår tro för att upphäva nästan all statlig verksamhet och sen kämpa mot varandra när det verkligen spelar roll – när vi redan har etablerat den mycket begränsade minarkistiska staten. Men detta argument missar helt och hållet poängen. Staten är inte en teknisk fråga om storlek; den är en fråga om principer.

Ur en principiell synvinkel spelar det ingen roll om staten kontrollerar en bråkdel eller allt förutom en bråkdel av samhället. På detta sätt skiljer sig inte minarkistiska libertarianer från de statskramare som vill ha en stor stat (oavsett vilken sort de tillhör). Att vilja upphäva politiska beslut och försöka minska staten är en smaksak, men det är inte en principfråga. Vissa vill att staten ska vara mindre, andra vill att den ska vara större – och ytterligare andra vill att den ska förbli densamma. Ingen av dem är villiga att diskutera huruvida staten bör existera alls – det är endast storleken som har betydelse. Tvärtom behandlas statens existens som en självklarhet, kanske rentav en nödvändighet.

På detta sätt är minarkistiska libertarianer ingenting annat än fega uslingar; de är statskramande socialister med en fetisch för en mindre stat. Medan de storstatliga statskramarna åtminstone tenderar att ha tillräckligt med anständighet för att argumentera för sin principiella ståndpunkt (att staten är ”bra”), gömmer sig minarkister bakom myten om en fungerande stat för att skydda sig från argument som är svåra att bemöta. De flesta av oss har mött motståndare som kräver att vi levererar svar som är bortom alla rimliga tvivel, vilket är något som vi inte kan göra: vem tar hand om individen som föds utan föräldrar eller släktingar, som är psykiskt funktionshindrad och inte har några vänner, som inte kan röra på sig, tänka, äta eller andas utan hjälp – och som saknar alla medel för att upprätthålla sitt eget liv? Vem kommer att se efter den här personens välbefinnande i ett ”fritt” samhälle?

Frågan, oavsett om den ställs på detta extrema sätt eller inte, har oftast bara ett enda syfte: att få motståndaren att framstå som en kall känslolös jävel som man inte ska ta på allvar. Anarkisten kan givetvis inte leverera ett kort och övertygande svar, medan minarkisten klarar sig bättre om han (vilket han oftast gör) sträcker sig efter sitt trumfkort: ”Staten kommer att lösa det”. Staten är den slutliga skiljedomaren, den sista utvägen, och den slutliga garantin för godhet. Dessutom är staten, när det väl kommer till kritan, en förkämpe för frihet och hälsa och allt annat som är bra, nödvändigt och önskat.

Sanningen är naturligtvis att staten knappast är en lösning, vare sig i fallet med den fattige individen ovan eller i något annat fall. Vem skulle meddela ”myndigheterna” om denna stackars person inte har någon alls, inte ens sig själv? Ärligt talat, skulle han eller hon få det bättre i ett statligt styrt samhälle, där människor ofrånkomligen är beroende av sitt nätverk av människor med politiskt inflytande, eller i ett decentraliserat samhälle med ett starkt civilsamhälle där alla individers agerande faktiskt gör skillnad? Svaret är uppenbart, men för de flesta människor skulle det krävas den typ av förklaringar som aldrig ryms i TV-vänliga one-liners.

Poängen är inte att det är svårt att försvara frihet – det är det verkligen inte. Poängen är att minarkister tenderar att undvika de svåra frågorna; det slutar alltid med att de förlitar sig på staten som en garanti när de utmanas av en skicklig retoriker. De är inte principiella motståndare till staten och i den meningen är de statskramare precis lika mycket som alla andra. Från en principiell synvinkel är alla statskramare desamma. Som principiell anarkist kan jag inte stå sida vid sida med en minarkist mot staten. I själva verket vägrar jag – eftersom jag vet att när det väl kommer till kritan är minarkisten precis som alla andra statskramare. Han tvekar inte att trycka på avtryckaren mot vem som helst som principiellt motsätter sig staten.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen.

Läs även vår tidigare intervju av Per Bylund

Kommentarer (2)