Statens paradoxer: Rättvisa

De så kallade liberala demokratierna i västerlandet verkar alla utvecklas till välfärdsstater av olika storlek och omfång. Vissa stater, likt den svenska, blir byråkratier av enorma mått, som under skepnad av begrepp som “solidaritet” och “rättvisa” tar kontrollen över medborgarnas liv. Andra stater, som till exempel de anglosaxiska, använder samma begrepp för att både kontrollera sina egna och med våld sprida sin doktrin till andra folk. Redan Cicero uttalade att statens centrala uppgift är “rättvisan”. Rättvisans idé verkar också vara central för den liberal-demokratiska staten, oavsett om den i det enskilda fallet är belägen i västerlandet eller ej.

I samtliga dessa stater ser vi hur folkets demokrati blivit en “folkets diktatur”, som lett socialfascistiska partier till makten. Det gäller såväl i den gamla som nya världen, i såväl öst som väst och norr som söder. Oavsett om dessa politiska grupperingar kallar sig socialister, socialdemokrater, liberaler eller konservativa står samma “rättvisa” på programmet. De svenska riksdagspartierna, tyska SDP och CDU, brittiska Tories och New Labour, amerikanska republikaner och demokrater – de har alla samma mål och lever av samma sak: den väldiga och enväldiga staten.

Staten har i dessa och andra länder kommit att i allmänt tal bli garanten för rättvisan, en garanti för att samhället inte ska delas upp i rik och fattig, svart och vit, man och kvinna, arbetande och arbetslös. Men denna rättvisa bygger på en grundläggande felaktighet: att våld kan skapa frihet och välstånd. Den enorma staten garanterar inte rättvisa, den skapar och lever av orättvisa.

Den enorma staten, välfärdsstaten, legitimeras genom tesen att människor inte är förmögna att ta hand om sig själva, att de inte kan se sitt och samhällets bästa, att en spontan och frivillig samhällsordning måste sluta i våld och kaos. Staten, styrd av ett fåtal ur mängden, ska skapa det medborgarna själva inte är förmögna att frambringa eller förstå. För detta högre mål kräver staten makt och insyn, tvångsmakt och kontroll.

Staten och dess uppgift, att skapa fred, frihet och välstånd för sina medborgare, står därmed över medborgarnas väl och förstånd. Folkets insyn och kontroll av makten kan alltså inte vara annat än ett spel för gallerierna, en bluff. Den politiska, makthavande klassen skapar sitt välstånd på medborgarnas bekostnad, med makt över folket. Samtidigt beläggs och cementeras idén om allas väl genom allmosor som “fri” skolgång (indoktrinerings- eller skolplikt) och “fri” sjukvård (kvalitetsunderstödjande åtgärder för statens byggmaterial).

Rättvisans idé förvandlas i staten till varje medborgares rätt till intrång i privatliv och kontroll av intressen och tankar. Den politiska klassen, som har och upprätthåller makten, utser sig själva till rättmätiga rättviseskapare: staten tar “rättvist” från många och ger till få – och de som sitter som fördelande tar sig både ära och rikedom.

Rättvisan är det begrepp som upprätthåller statens makt. Staten skapar en arena där starka viljor kan tävla om makten över andra och varandra, där grupper formas och omformas för att med kraft kräva upprättelse. Intressegrupper och särintressen blir statens nyttiga idioter, som förfördelade kräver en ökning av statens makt för att därigenom nå upprättelse. Det goda livet tvingas av den som inte är stark nog att höras, och fördelas till den som kan spela det politiska spelet bäst. Makten förskjuts från medborgare till stat, från enskild till kollektiv, från svag till stark, från frivillighet till tvång.

Ju större statens makt är, med desto större tryck kan den politiska kraften kräva befogenhet och stöd. Med en större stat kommer minskat utrymme för medborgaren att skapa sitt liv – och därmed ökar behovet av den starka staten. Vi sitter alla i samma ekorrhjul: hur många gånger har vi inte tänkt eller yppat “det borde finnas en lag…” eller “någon borde göra något” och därmed böjt oss för statens diktat? Och hur många gånger har vi i stället sett till att själv faktiskt göra något åt saken?

Den statliga rättvisan är en överklassens rättvisa, som knappast är medborgarna till gagn. Den politiska överklassens makt symboliserar den rättvisa som staten upprätthåller, den klyvning av medborgarna i styrande och styrda som den innebär. Den omfördelning av resurser och makt som staten syftar till är en omfördelning av den orättvisa fördelning som i sig är ett resultat av staten.

Statens makt innebär i alla former ett omyndigförklarande av medborgarna och är därmed ett övergrepp på det folk den säger sig representera. Rättvisa är makt till självförverkligande snarare än makt att kräva förverkligande genom andra. Statens rättvisa innebär alltid att någon medborgare är förlorare.

Kommentera på bloggen