Förväntningar och den österrikiska konjunkturcykeln

Sedan introduktionen av Ludwig von Mises teori om konjunkturcykeln 1912 i boken The Theory of Money and Credit, har den varit mål för obeveklig kritik.

Enligt den österrikiska teorin om konjunkturcykeln leder centralbankens artificiella sänkning av räntan till en snedfördelning av resurser på grund av det faktum att företagen sätter igång olika kapitalprojekt, som innan sänkningen av räntan inte ansågs vara hållbara. Snedfördelningen av resurser beskrivs vanligtvis som en boom. Men processen stoppas dock när väl affärsmännen upptäcker att sänkningen av räntan inte överensstämmer med konsumenternas efterfrågan och tillgång på sparkapital, d.v.s. konsumenternas tidspreferens.

Som regel upptäcker affärsmän sina fel så fort centralbanken – som var involverad i den artificiella sänkningen av räntan – byter kurs, vilket i sin tur stoppar kapitalexpansionen och resulterar i en ekonomisk kollaps (eng. bust). Det följer från detta att den artificiella sänkningen av räntan lägger en fälla för affärsmännen genom att lura in dem till icke hållbara affärsaktiviteter som visar sig vara olönsamma när centralbanken stramar åt sin räntehållning.

Kritiker av den österrikiska teorin om konjunkturcykeln menar att det inte finns någon motivering till föreställningen att affärsmän skulle falla offer för den artificiella sänkningen av räntan om och om igen. Affärsmän lär sig sannolikt från erfarenhet, argumenterar kritikerna, och går inte i den fälla som producerats av den artificiella sänkningen av räntan. Som en konsekvens av detta kommer korrekta förväntningar göra ogjort eller neutralisera hela konjunkturcykeln som sätts igång av den artificiella sänkningen av räntan. Således menas det att den österrikiska teorin om konjunkturcykeln inte är en seriös utmanare till att förklara moderna konjunkturcykelfenomen.

Enligt en framstående kritiker av teorin, Gordon Tullock,

[skulle man] kunna tro att affärsfolk kan bli missledda de två första gångerna i Rothbard-cykeln och inte förutse att de låga räntorna senare kommer att höjas. Att de skulle fortsätta att vara oförmögna att inse detta verkar dock osannolikt. Normalt argumenterar Rothbard och andra ”Österrikare” att entreprenörer är välinformerade och gör korrekta bedömningar. Åtminstone skulle man anta att en välinformerad affärsman som är intresserad av viktiga saker gällande affärer skulle läsa Mises och Rothbard och såldes förutse det statliga agerandet. [1]

Även von Mises själv medgav att det är möjligt att affärsmän någon gång i framtiden kommer att sluta reagera på en slapp monetär hållning (eng. loose monetary policy) och således förhindra igångsättandet av konjunkturcykeln. I ett svar till Lachman skrev han,

Det må så vara att affärsmän i framtiden kommer att reagera på kreditexpansionen på ett annat sätt än de gjort i det förflutna. Det må vara så att de undviker att använda de lätta pengarna som finns tillgängliga för att expandera sin verksamhet, eftersom de kommer att ha i åtanke det oundvikliga slutet på boomen. Vissa tecken varslar om en sådan förändring. Men det är för tidigt för att göra ett positivt utlåtande. [2]

Spelar förväntningar någon roll?

Enligt kritikerna kan det således hindra konjunkturcyklerna om man tillåter möjligheten av förväntningar. Om affärsmännen skulle förutse att den artificiella sänkningen av räntan sannolikt kommer att följas någon gång i framtiden av en snävare räntehållning kommer deras beteende som svar på detta att neutralisera uppkomsten av konjunkturcykelfenomenet.

Detta sätt att tänka skulle stämma om frågan endast handlade om den tidigare artificiella sänkningen och den senare höjningen av räntan. Om detta var fallet skulle kritikerna av den österrikiska teorin om konjunkturcykler ha en poäng. Det finns inga tvivel att affärsmän snabbt skulle ha lärt sig att strunta i upp och nergången av räntan och skulle ha använt någon långsiktig medelränta i investeringsbeslutsprocessen.

Men den österrikiska teorin om konjunkturcykeln handlar inte om någon enkel räntevariation, utan om variationer i centralbankens penningpolitik, vilket resulterar i förändringar av penningmängden, och i sin tur av räntenivån. Vidare är det så att det som affärsmän huvudsakligen reagerar på är förändringar av marknadsförhållandena, som återspeglas av relativa förändringar i efterfrågan för olika varor och tjänster och inte bara räntenivån som sådan.

Här är orsaken.

I en fri, ostörd marknadsekonomi kommer det att finnas en harmonisk och ihållande förändring av konsumtionsmönstret med en höjning av konsumenternas verkliga välstånd. Denna harmoni blir dock splittrad när centralbanken pumpar in pengar i ekonomin. Dessa nya pengar visar sig genom en ökning av bankernas tillgodohavande på checkkonton, som bankerna använder då de lånar ut pengar. Nu är det så att expansionen av bankernas kredit, d.v.s. kredit som skapas ”ur tomma intet”, börjar med en specifik individ eller en grupp individer – med andra ord finns det alltid en första mottagare av pengarna som skapats ”ur tomma intet”.

De första låntagarna är de största förmånstagarna av den nya krediten eftersom de är de första mottagarna av de pengar som nyligen skapats ”ur tomma intet” – deras köpkraft har ökat. De tidiga mottagarna kan nu köpa en större mängd varor medan priset på dessa varor fortfarande inte påverkats.

Eftersom de tidiga mottagarna av pengar är mycket rikare nu än före de monetära injektionerna tog plats, är det mer sannolikt att de ändrar sina konsumtionsmönster. Med större köpkraft till sitt förfogande ökar deras efterfrågan på mindre väsentliga varor och tjänster.

Denna ökning av köpkraften hos de tidiga mottagarna av pengar är dock på bekostnad av senare eller icke-mottagare. Kort sagt, denna ökning resulterar i en flytt av den verkliga finansieringen från de senare mottagarna av pengarna till de tidiga mottagarna. Denna förflyttning av den verkliga finansieringen inträffar när de tidiga mottagarna budar upp priset på varor och tjänster. Detta betyder att de senare mottagarna av pengarna nu kommer att ha mindre köpkraft till sitt förfogande, allt annat lika.

Som ett resultat av centralbankens slappa monetära hållning ändras sannolikt uppsättningen av köpta varor. En större del lyxvaror, i relation till grundvaror och tjänster, uppstår sannolikt.

Denna förändring i konsumtionsmönstret fångar entreprenörernas uppmärksamhet – trots allt sysslar de med att ”tjäna pengar”, vilket implicerar att de måste följa konsumentens önskemål för att lyckas med detta.

Enligt Mises,

”I det kapitalistiska systemet av samhällets ekonomiska organisation bestämmer entreprenörerna produktionskursen. Genom att utföra denna funktion är de helt och hållet underkastade den köpande allmänhetens, konsumenternas, suveränitet.” [3]

Som en konsekvens av detta påbörjas investeringar i infrastrukturen för att möta en större efterfrågan för, så att säga, mindre väsentliga varor; d.v.s. mer lyxvaror.

När väl penningpolitiken vänder om stoppas flytten av den verkliga finansieringen till de första mottagarna av pengarna från de senare mottagarna. Detta sänker i sin tur efterfrågan för olika icke-väsentliga varor. Allt detta underminerar i sin tur olika kapitalvaruprojekt som uppstod i kölvattnet av den tidigare slappa penningpolitiken och en ekonomisk kollaps (eng. bust) uppstår.

Frågan är då: hur skulle korrekta förväntningar gällande resultatet av centralbankens slappa penningpolitik kunna förhindra konjunkturcykeln? Affärsmannens jobb är att vara på vakt gällande konsumenternas efterfrågan. Närhelst de observerar en växande efterfrågan reagerar de på detta. Till exempel: om en byggare vägrar att agera på en växande efterfrågan efter hus eftersom han tror att efterfrågan beror på centralbankens slappa penningpolitik, som inte kan bibehållas, kommer han väldigt snabbt att gå i konkurs. Att vara i byggbranschen innebär att han måste vara lyhörd för efterfrågan på hus. På samma sätt är det för alla andra affärsmän inom ett givet område. De måste reagera på förändringar i efterfrågan inom det område de är involverade i om de vill fortsätta att vara företagare.

Således har en affärsman bara två val – antingen att stanna i en specifik bransch eller att inte vara där alls. När han väl har bestämt sig för att vara i en specifik bransch betyder det att affärsmannen sannolikt reagerar på förändringar i efterfrågan på varor och tjänster i denna specifika bransch, oavsett de underliggande orsakerna bakom förändringarna av efterfrågan. Att misslyckas att göra det kommer att leda till att han snabbt kommer att gå i konkurs.

Vidare innebär inte vetskap om den österrikiska teorin om konjunkturcykeln att man kan veta längden på boomen, och således när kollapsen kommer att inträffa. Utan denna kunskap är dock det enda sättet att neutralisera effekterna av den slappa penningpolitiken att inte delta i boomen, men återigen innebär detta att inte vara aktiv i branschen överhuvudtaget.

Utöver det som sagts ovan bör det tilläggas att den monetära expansionen sätter igång tömmandet av förrådet av den reella finansieringen eftersom den ger upphov till en ökning av konsumtionen som inte stöds av produktionen. Som en konsekvens av detta planterar också den ursprungliga falska boomen, som startades av den slappa penningpolitiken, fröna till sin egen undergång genom att försvaga förrådet av den reella finansieringen.

Konjunkturcykler och den fria marknaden

Nyckeln till den österrikiska teorin om konjunkturcykeln är inte att penningpumpandet sätter igång konjunkturcykeln som sådan, utan att denna cykel är återkommande. Om en specifik bank, på en fri marknad utan en centralbank, bestämmer sig för att utöva sin verksamhet på fraktionella reserver, d.v.s. låna ut det som inte är uppbackat av riktiga pengar, kommer denna bank att sätta igång en konjunkturcykel.

Men det är tveksamt om banken skulle kunna praktisera denna expansion särskilt länge eftersom den löper risken att inte kunna klara av att betala och således gå under. Med andra ord skulle konjunkturcykeln, inom ramverket för en verkligt fri marknad utan en central penningauktoritet, ha svårt att uppstå eftersom incitamentet att utöva bankverksamhet med fraktionella reserver inte är särskilt attraktivt. Till skillnad från det populära tankesättet kan konjunkturcykeln således inte sägas vara en del av den fria marknadsekonomin. Enligt Rothbard,

kan banker endast bedriva en bekväm och gemensam expansion när en centralbank, i princip en statsbank, existerar och har ett monopol på statsaffärer och en priviligierad position över hela banksystemet, som vidmakthålls av staten. Det är endast när en centralbank etablerades som bankerna kunde expandera under en längre tid och som den välbekanta konjunkturcykeln påbörjades i den moderna världen.[4]

Kort sagt är det genom centralbankens systematiska intervention som penningpumpande är möjligt, vilket i sin tur ger upphov till den återkommande konjunkturcykeln.

Slutsats

Den österrikiska teorin om konjunkturcykeln är den enda nu tillgängliga teori som ger en gedigen förklaring till konjunkturcyklerna. Teorins giltighet består, trots att det är populärt att hävda att den kollapsar så fort det antas att folk lär sig från det förflutna och osannolikt begår samma fel om och om igen. Vidare är konjunkturcykler inte en del av den fria marknadsekonomin, utan istället är de ett resultat av existensen av en central penningpolitisk myndighet. Det är existensen av denna myndighet som gör pågående monetära injektioner möjliga, vilket i sin tur sätter igång fenomenet av de återkommande konjunkturcyklerna.

Frank Shostak är assisterande professor på Mises-institutet och bidrar frekvent till Mises.org. Dr. Shostak uttrycker tacksamhet till Michael Ryan för hjälpfulla kommentarer under skrivandet av denna artikel.

Notiser
[1] Gordon Tullock, ”Why the Austrians are wrong about depressions”, The Review of Austrian Economics, vol 2, 1987. Se också Ludwig M. Lachmann, ”The role of expectations in economics as a social science”, Economica, February 1943. Också, Salerno’s kommentar till Tullock och Tullocks svar till Salerno.
[2] Ludwig von Mises, ”Elastic expectations and the Austrian Theory of the Trade Cycle,” Economica, August 1943.
[3] Ludwig von Mises, ”Profit and Loss,” Libertarian Press, s 108.
[4] Murray N. Rothbard, The Austrian Theory of the Trade Cycle s. 78-79, Ludwig von Mises Institute. Se också Jörg Guido Hülsmann, ”Toward a General Theory of Error Cycles”, Quarterly Journal of Austrian Economics, vinter 1998, volym 1, nummer 4.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen