”… Som det står nu finns bara ett påstående om att argumentation förutsätter självägande…”

En knapp resurs kan enligt Hoppe antingen vara självägd (enbart en levande, kontrollerad och argumenterade kropp), tillfälligt ”ägd” (kontrollerad under hot om våld) av någon annan eller oägd. En levande och vaken kropp kan inte vara oägd (=okontrolerad). Hur bevisar du att enn ärlig och övertygande argumenterande kropp inte är självägd? Hur bevisar du att den är oägd? Hur bevisar (argumenterar för) att den är ägd av någon annan?

Med vanlig egendom finns ingen sådan gränsdragning; _alla_ fysiska ting kan ägas (utom då ”ägandeagenter”, dvs. människor, eftersom det vore en självmotsägelse). Den som är först med att fysiskt lägga beslag på ett ting har rätt att äga det och behåller den rätten tills denne dör eller överför äganderätten till någon annan, eller tills egendomen förstörs. Det finns därmed inga gränsdragningar mellan huruvida man får eller inte får äga träd, sjöar, takplattor, bilar, spindlar, metangasbehållare eller en dammtuss. Om det är fysiskt möjligt att lägga beslag på det/rama in det så kan man också äga det. Inga konstigheter. De enda problem som kan uppstå är i stil med _vem_ som äger X, men inte _om_ X får ägas eller inte.

Med IP är det dock helt annorlunda. Man får inte äga _alla_ ”intellektuella” skapelser, bara _vissa_ saker. Man får exempelvis inte äga enskilda bokstäver (såvitt jag vet). Däremot får man äga enskilda symboler (och det är ju oklart huruvida ). Man får dock äga _vissa_ enskilda ord (varumärken/företagsnamn) som är uppbyggda av enskilda bokstäver, men inte vissa _andra_ ord (sådana som räknas som ”allmän egendom” och används i vanligt tal/skrift, exempelvis orden ”och”, ”kommunaltjänsteman”, ”bostad”, ”grässtrå”, osv.). Man får äga _vissa_ meningar (i form av kommersiella slogans) men inte vissa andra ”vardagliga” meningar såsom ”jag heter Markus” (men om jag startar ett företag och gör det till min företagsslogan så får jag plötsligt äga det – kanske). Man får äga _vissa_ textstycken _om_ de ingår i ett ”litterärt verk”, det vill säga är en del av exempelvis en bok eller en novell eller en artikel på Internet, men man får inte alltid förhindra andra från att skriva samma textstycke ifall själva textstycket i sig anses vara ”vardagligt” och ”allmän egendom”. Däremot får man förhindra andra att kopiera hela eller ”stora delar” av bokens eller artikelns text.

Samma sak gäller exempelvis ljud. _Vissa_ ljud går att äga, ifall de klassas som ett ”musikstycke” eller en ”talbok”, men samtidigt får man inte äga andra ljud, exempelvis ”vanligt” tal, trots att vanligt tal på många sätt och vis ingår i exempelvis en talbok.

_Vissa_ uppfinningar går att ägas, ifall de anses vara ”tillräckligt” unika eller komplexa. Andra uppfinningar får dock inte ägas, då de inte anses uppfylla ovanstående villkor utan anses vara ”allmän egendom”.

För att göra en jämförelse:

Vanlig egendom: A tar ett fysiskt ting som ägs av B. Detta är _alltid_ ett brott, oavsett stöldgodsets storlek, färg, form, ålder, unikhet och användningsområde. Sedan är det upp till rättsväsendet att utdela mer eller mindre godtyckliga straff för brottet, men det är ändå _alltid_ ett brott, dvs. _alltid_ en kränkning av äganderätten.

Immaterialrätt: A kopierar en ”intellektuell skapelse” som B har gjort. I _vissa_ fall är detta ett brott, men i andra fall är det inte ett brott, beroende på om denna skapelse räknas som tillräckligt ”unik” eller ”nyskapande” eller ”komplex”. Sedan är det upp till rättsväsendet att utdela mer eller mindre godtyckliga straff för brottet, men det är bara _ibland_ som det är ett brott, dvs. det är _ibland_ en kränkning av äganderätten.

Eller för att ytterligare förtydliga:
Vanlig egendom: ”vem är det som äger X?”
Immaterialrätt: ”vem är det som äger X?” OCH ”får någon äga X över huvudtaget?”

Ser du skillnaden jag försöker påvisa?

Om man gör som Andrew Joseph Galambos och anser att praktiskt taget alla ”intellektuella” skapelser kan ägas så blir gränsdragningsfrågan inte längre något problem, eftersom man då har antagit en konsekvent hållning till IP (däremot skulle ju helt andra problem uppstå, eftersom man inte skulle få prata eller skriva eller göra någonting som helst utan att först kolla ifall någon äger just de handlingarna). När man däremot menar att vissa ”intellektuella” skapelser får ägas medan andra inte får det så uppstår genast ett oöverkomligt problem kring hur och var man drar gränsen mellan dessa ting.

Gränsdragningen mellan vad som bör och inte bör omfattas av immaterialrätten (eller en viss immaterialrätt) är inte godtycklig bara för att vissa saker skyddas och andra inte. Gränsdragningar är på inget vis något ovanligt inom juridiken – och är en faktisk nödvändighet för att på bästa sätt definiera och skydda individens rättigheter i en specifik kontext; om inga gränsdragningar och avgränsningar görs så står rättigheterna i ett visst avseende odefinierade, och därmed också utan effektivt skydd.

Ta t.ex. straffrättsliga gränsdragningar för vad som ska räknas som ett grovt brott, brott av normalgraden, eller ett ringa brott, samt gränsdragningar avseende storleken på böter eller längden på fängelsevistelser; dessa är frågor som kräver gränsdragningar, men enkom behovet av gränsdragning gör inte dessa saker godtyckliga eller icke-objektiva. Det förekommer dessutom gränsdragningsfrågor inom den materiella äganderätten; ta t.ex. frågan om äganderätt har uppstått eller ej i en given situation. Har en person avgränsat en markplätt på erfoderligt vis för att det ska kunna uppfattas som att han är ägaren av marken, eller utgör hans anspråk enkom en uttalad önskan att vara ägare över nämnd mark? Denna fråga, och liknande frågor, är frågor vars svar kräver någon form av situationsampassad gränsdragning, men det ska på inget vis tolkas som att det är godtyckligt.

Så istället för att gräva upp rättighetsdiskussionen igen så tänkte jag ställa några frågor som jag hittills inte har fått några svar på när jag har frågat POS, Sundholm och andra liberala/libertarianska IP-anhängare. Dessa är inte tänkt att vara några ”in absurdum”-frågor angående extremfall, utan är snarare avgörande för hela IP-konceptet.

1. Om man har rätt att ta copyright på en bok, har man då rätt att ta copyright på alla individuella stycken i boken, alla individuella meningar, alla individuella ord, och alla individuella bokstäver? Om inte: var går gränsen för vad som räknas som en ”bok”/”litterärt verk”?

2. Om jag anlägger en blomsteräng med diverse olika blommor i olika mönster, har jag då rätt att ta copyright på själva blomsterängen, så att ingen har rätt att fotografera ängen från vägen intill (på samma sätt som man inte får fotografera sidorna i en bok) eller bygga en likadan blomsteräng på deras egen tomt? (Samma fråga gäller även om man designar och bygger ett hus eller en skyskrapa.)

3. IP tillåter ju att man får ta patent på kemiska recept, exempelvis för nya läkemedel eller liknande. Har man därmed också rätt att ta patent på matrecept som man hittar på, så att ingen får återskapa dem utan ens tillstånd?

4. Får man ta copyright/patent på dels nya frisyrer och dels metoden man använder för att skapa frisyren? Får man ta copyright på ansiktsmålningar eller tatueringar eller ett speciellt sminkmönster som exempelvis Lady Gaga blir först med att ha? (Anledningen till att jag frågar är att man får ta copyright på målningar man gör på papper, eller konstverk man tillverkar av olika material, och då blir frågan om detta även gäller målningar på ens ansikte eller hud samt konstverk man skapar av sitt hår. Sedermera är vissa frisyrer/smink en sorts varumärken för många artister, och därmed väldigt viktiga för deras förmåga att tjäna ett uppehälle på sina idéer.)

5. IP tillåter ju att man tar copyright på låttexter och musikstycken. Gäller denna rätt även för nya talade ord som man kommer på? Om inte: var går gränsen mellan vad som räknas som ett musikstycke och bara vanligt tal?

6. Har man rätt att ta copyright eller patent (är osäker på vad som är mest relevant i det här fallet) på affärsidéer? Exempelvis nya marknadsföringsstrategier eller personalhantering eller produktionsförlopp eller liknande som ingen annan har kommit på? Unika affärsidéer är ju trots allt ovärderliga för många företag, och i många fall lika viktiga som själva produkterna de säljer. Jag tänker till exempel på konceptet med lågprisflygbolag som Southwest Airlines uppfann på 70-talet och som har kopierats av dussintals andra bolag i världen, löpande-bandet-principen som Ford uppfann, eller idén om att göra reklam som är utformad som dokusåpor (vilket exempelvis har gett ICA enorma framgångar som de säkert gärna hade velat behålla genom att ta copyright/patent på konceptet – ifall det nu var de som uppfann det från början, vilket vi kan utgå ifrån for the sake of argument.)

7. Om ”Syftet med immaterialrätter [...] är att skydda upphovspersoners egendom, så att dessa har möjligheten att nyttja egendomen för att tjäna sitt liv…”, har man då rätt att applicera samma princip på klassisk konkurrens? Exempelvis: jag är först med att komma på idén om att öppna en affär som säljer vissa produkter i en stad (jag tillverkar inte produkterna, de kommer från tredjeparter). Jag blir riktigt framgångsrikt pga. att det fanns en kraftigt uppdämd efterfrågan på just de produkterna inom det området som ingen annan hade insett förut. Har jag därmed rätt att blockera konkurrenter från att kopiera min affärsidé när de ser att den är framgångsrik, och starta butiker som säljer samma produkter som jag på samma plats eller alldeles i närheten, så att jag går miste om stora summor pengar eller rent av går i konkurs?

8. Bör förtal vara förbjudet? Om jag exempelvis sprider rykten och lögner om X och svärtar ner dennes anseende så att X får väldigt svårt eller omöjligt att få jobb, har jag då begått ett brott? Detta hindrar ju trots allt X från att använda sin egendom (sin kropp) till att tjäna sitt liv genom förvärvsarbete, och som du skriver ovan så är syftet med IP att ”…skydda upphovspersoners egendom, så att dessa har möjligheten att nyttja egendomen för att tjäna sitt liv…”

Jag har fler frågor också, men vi kan börja med dessa så länge.

Eftersom en upphovsperson har rätt till sina skapelser så har denne också rätten att sluta avtal om denna egendom, och det är här som Rands exempel (se ovan) kommer in. Om rätten till resultatet delats med andra människor (som t.ex. en producent som givits ensamrätt att tillverka varan, eller en person som blivit delägare av patentet) enligt ett lagligt avtal finns det ingenting som säger att avtalet automatiskt måste upphöra bara för att den ursprungliga upphovspersonen avlider; avtalet existerar fortfarande, likaså de övriga personer som ingått det. Alla som är involverade, och som avtalat sig till något, skulle gå miste om det som avtalet utlovat om patent skulle upphöra om den ursprungliga upphovspersonen avled. I en sådan situation skulle de inblandade berövas av det som de avtalat till sig (och därmed har rätt till), och skulle därigenom riskera att förlora en massa pengar som de investerat i tillverkning, marknadsföring och distribution av varan. Detta är anledningen till varför ett patent inte bör upphöra vid uppfinnarens död, utan istället ska ha en i lag specificerad tidsbegränsning.

Att beakta konsekvenser, dvs. verkliga effekter av något, är inte nödvändigtvis utilitarism, och i denna situation rör det sig verkligen inte om utilitarism. Skulle patent upphöra vid upphovspersonens död skulle många av de lagligt ingångna avtal som berör patent gå om intet, och om så var fallet skulle en stor del av poängen med immaterialrätter försvinna. En person som förvärvat ett patent genom lagligt förvärv skulle berövas av det som denne har full rätt till, om patentets vara eller icke vara skulle hänga på den förra ägarens fortlevnad (och så skulle även vara fallet med en nybliven delägare av ett patent). Likså skulle en tillverkare som fått ensamrätt att producera, distribuera och marknadsföra varan snuvas på det som den avtalat till sig. Det torde med detta sagt vara uppenbart för alla och en var att det inte rör sig om utilitarism.

Detta är inte konstigare än att ett avtal angående en fastigheter inte alltid upphör i och med fastighetsägarens död. Anställningsavtal och tjänsteavtal upphör vid den anställdes frånfälle, men detta är på grund av att avtalet berör dennes tjänst (döda kan ju, uppenbarligen, inte förtsätta att utföra tjänsten), men då avtal berör en specifik egendom är ägarens (eller den tidigare ägarens) död inte nödvändigtvis ett relevant moment för avtalets fortgående existens.

Det andra argumentet är korrekt i sak, dvs. att om IP faktiskt är en rättighet (vilket jag, som du vet, inte anser att det är) så måste det också kunna ägas i all oändlighet, precis som vanlig egendom. Att ha godtyckliga tidsbegränsningar på exempelvis patent (eller annat ägande) skulle inte gå ihop med en objektiv etik.

Rand går inte in på detta, men det är värt att beakta en annan omständighet. Låt oss säga att en uppfinnare säljer sitt patent till ett företag. Då skulle företaget vara den rättmätiga ägaren. Ska då deras rätt upphöra bara för att den föregående ägaren dör (vilket skulle vara fallet om patentet upphörde i o m uppfinnarens död)?

Jag förstår inte hur hon motiverar att upphovsrätt och patent håller efter man har dött, äganderätten härleds ju ur rätten till liv. Och då motiverade hon det med bl.a. att det skulle bli problem med att investerare inte vågar ta långsiktiga risker eller göra långsiktiga kontraktsöverrenskommelser, vilket jag uppfattade lite grand som utilitarism. Men detta är bara vad jag antecknade ned snabbt.

Men min funderin är hur som helst: hur motiverar hon upphovsrätt och patent efter skaparens död? Att skaparen har rätt till sitt intellektuella arbete var solklart för mig, men vid en persons död måste väl egendom antingen ärvas eller betraktas som oägd? Som jag förstod det ska någon få fortsätta äga det i ett godtyckligt antal år. Varför?

Jag frågar än en gång:

Var/När har Rand tagit naturrätten för given?

Kämpe skrev:

Så vitt jag vet har Rand inget motsvarande försvar för naturrätten, hon tar den bara som given.

Alltså av vad han har förstått, och som han även skriver flera gånger i tråden så kan han inte ha Rand, men nu har du tillfället att upplysa oss om hur Rand ser på naturrätten. Visst vi kan också avsluta diskussionen med hänvisning till läs böckerna x och y av författaren z, det är tacksamma boktips men tillför inte så mycket till debatten.