De flesta libertarianer finner vissa områden mer intressanta än andra inom den libertarianska teorin. Min egen passion har alltid varit rättigheter och områden som är relaterade till detta, såsom teorier om kontrakt, förorsakande och straff. [1]

Immaterialrätt (IP), som har fått större uppmärksamhet på senare år, var aldrig mitt största intresse, trots att jag har specialiserat mitt juridiska arbete inom just detta område i mer än 16 år. Men jag har ändå skrivit en hel del om detta ämne från ett libertarianskt perspektiv, och en orsak till det är att det inte finns så många libertarianska patentjurister.

De uttalanden som görs av personer som är kunniga om IP-lagar är nästan aldrig grundade i libertarianska principer. De flesta IP-experter är, föga förvånande, förespråkare av status quo, precis som statliga lärare tenderar att favorisera statlig utbildning och astronauter hurra för NASA.

Och libertarianska diskussioner gällande IP blandar ofta ihop de lagliga detaljerna under debattens gång. Det är faktiskt vanligt för libertarianer att blanda ihop varumärken, copyright och patent (Murray Rothbard pratade om copyright på en musfälla, [2] som ju är en uppfinning och således föremål för patent).

En annan anledning är att IP-frågan gnagde i mig redan från början. Jag var aldrig nöjd med Ayn Rands rättfärdigande av det. Hennes argument är en bisarr mix av utilitarism och överdrivet helgonförklarande av ”skaparen” – inte Skaparen där uppe, utan Människan, Skaparen, som har en äganderätt i vad Han Skapar. Det saknas dock bevis för hennes påståenden om att patent och copyright är en del av äganderätten. [3]

Så jag försökte hitta ett bättre sätt att rättfärdiga IP på, och detta sökande fortsatte efter att jag började praktisera inom patentjuridik.

Många libertarianer överger minarki till fördel för anarki när de inser att inte ens en minarkistisk stat är libertariansk. Detta var min egen erfarenhet, och det var även så för mig med IP. Jag kom att inse att orsaken till att jag varit oförmögen att hitta ett sätt att rättfärdiga IP på var för att det faktiskt inte var libertarianskt. Detta hade kanske varit uppenbart om kongressen inte hade antagit patent- och copyrightförfattningar för länge sedan och gjort dem till en del av USA:s marknadsliberala lagsystem – och om tidiga libertarianer som Rand inte hade kämpat så kraftfullt för sådana rättigheter.

Men libertarianismens ursprungliga antagande borde ha varit att IP är ogiltigt – inte tvärtom. Trots allt har vi libertarianer redan insett att ”intellektuella” rättigheter, såsom rätten till ett rykte som skyddas av lagar mot förtal och ärekränkning, är ogiltiga. [4] Varför skulle vi då förutsätta att andra lagar som skyddar abstrakta intellektuella rättigheter är giltiga – speciellt artificiella rättigheter som endast är ett resultat av lagstiftning, dvs. påbud från den kriminella statens avdelning för påhittade lagar?

Men IP ses vanligtvis som i stort sett legitimt. Visst, det har alltid funnits kritik mot existerande IP-lagar och hållningar. Man kan även peka ut hundratals uppenbart löjliga patent, och hundratals uppenbart skandalösa missbruk. Det finns absurda patent för hur man ska gunga på en gunga, kommunikation som går snabbare än ljuset, och näthandel med ett musklick; det finns hundratals miljoner och miljarder dollar i skadestånd från patenträttegångar; det finns miljontals dollar i copyright-kompensation som tvingas på de konsumenter som delat med sig av ett fåtal låtar. Böcker förbjuds till och med – rent bokstavligt – med hänvisning till copyright.[5]

Patentlängden (ungefär 17 år), och speciellt copyright (som tar slut 70 år efter författarens död, eller 95 år om det gäller verk som har gjorts tillgängliga för uthyrning) är löjligt långa, och kongressen fortsätter att förlänga dem på befallning av Musse Pigg (d.v.s. Disney). Copyright ges nu ut automatiskt, oavsett om du vill ha det eller inte, och det är svårt att bli kvitt det. [6] Patentverket är en ineffektiv statlig byråkrati och patentlagarna är godtyckliga, tvetydiga och vaga (vilket ger mig mera jobb – tack!).[7]

Så det finns många orsaker till att motsätta sig det nuvarande IP-systemet. Det finns många rop på att ”reformera” IP-lagstiftningen, precis som det alltid finns många rop på att reformera skattelagstiftningen, sjukvården, den offentliga utbildningen och sättet vi bedriver det nuvarande kriget på. Men jag har kommit att motsätta mig inte bara de löjliga patenten och de vansinniga IP-rättegångarna, utan nu även i grund och botten patent och copyright i sig. IP-lagar borde avskaffas, inte reformeras, precis som med handikapplagar och skattelagar.

Varför är det då så? Vad är det libertarianska argumentet mot IP? [8] För att kunna besvara denna fråga krävs det en klar och sammanhängande förståelse av de libertarianska principerna. Jag tar således en kort omväg här för att göra en skiss av det libertarianska ramverket.

Det libertarianska ramverket

Vad är libertarianismens grunddrag?[9] Det sägs att libertarianism handlar om individuella rättigheter; äganderättigheter;[10] den fria marknaden; kapitalism; frihet; rättvisa; och icke-aggressionsprincipen eller -axiomet. Men kapitalism och den fria marknaden beskriver endast de marknadsförhållanden som uppstår eller tillåts i ett libertarianskt samhälle, inte libertarianismens alla aspekter.

”Det finns många rop på att ”reformera” IP-lagstiftningen, precis som det alltid finns många rop på att reformera skattelagstiftningen, sjukvården, den offentliga utbildningen och sättet vi bedriver det nuvarande kriget på.”

Men hur är det då med individuella rättigheter, rättvisa och frihet från aggression? Som Rothbard förklarade är alla rättigheter äganderättigheter. [11] Och rättvisa går bara ut på att ge folk vad de förtjänar, vilket beror på vilka deras äganderättigheter är. [12] På samma sätt beror också frihet på rättigheter, eftersom man borde ha frihet att göra det som går att rättfärdiga.

Icke-aggressionsprincipen i sig är också avhängig äganderättigheter. Om du slår mig utgör det aggression, eftersom jag har en äganderätt i min egen kropp. Om jag tar ifrån dig ett äpple som du besitter är detta inkräktande, aggression, endast om du äger äpplet; om det är mitt äpple är det inte inkräktande.

Med andra ord, att identifiera en aggressiv handling är att automatiskt tillskriva en motsvarande äganderätt till offret. (Detta är händelsevis också en av anledningarna till att det är bättre att referera till icke-aggressionsprincipen istället för icke-aggressionsaxiomet – eftersom äganderätten är mer grundläggande än frihet från aggression.)

Så då återstår äganderättigheter. Men blotta ”tron på äganderättigheter” förklarar inte vad som är unikt med den libertarianska filosofin. Detta eftersom en äganderättighet är den exklusiva rätten att kontrollera en knapp resurs; [13] äganderättigheter specificerar bara vem som äger och vem som har rätt att kontrollera knappa resurser. Inget politiskt system är agnostiskt gällande frågan vem som äger resurser. Tvärtom utser alla system av äganderättigheter en viss ägare åt varje knapp resurs. [14]

Ingen av de olika formerna av socialism förnekar t.ex. äganderättigheter; varenda socialistiskt system tillskriver en ägare till varje knapp resurs. Om en stat nationaliserar en industri tar den ägandeskap över dessa produktionsmedel. Om staten beskattar dig hävdar den per automatik att den äger de pengar som beslagtas. Om min mark ges till en privat byggherre genom expropriationsrätt är byggherren numera ägaren. Om lagen gör det möjligt för en person som råkat ut för rasdiskriminering att stämma sin arbetsgivare på en summa pengar får målsägaren ägandeskap över pengarna.

Även en privat tjuv som stjäl något av dig agerar oundvikligen utifrån grundsatsen att han har rätt att kontrollera det – d.v.s. att han är ägaren. Han förnekar inte äganderätten; han skiljer sig bara åt från libertarianen gällande vem som är den rättmätiga ägaren. Som Adam Smith observerade: ”Om det finns något samhälle beståendes av tjuvar och mördare måste de åtminstone avstå från att råna och mörda varandra.” [15] Således är skydd och respekt för äganderättigheter inte något unikt för libertarianismen.

Det som är unikt för libertarianismen är dess specifika egendomstilldelningsregler – dess synsätt gällande vem som är ägaren av varje omtvistad resurs, och hur man avgör detta. Så frågan är; vilka är då dessa libertarianska egendomstilldelande regler som skiljer vår filosofi från andra?

Ägande av kroppar

Det finns två typer av knappa resurser: mänskliga kroppar och externa resurser man kan hitta i naturen. [16] Låt oss först ta en titt på reglerna för egendomstilldelning av kroppar.

Självklart är ens egen kropp en knapp resurs. Som Hans-Hermann Hoppe har förklarat; till och med i ett paradis med ett stort överflöd av varor

skulle var och ens personliga fysiska kropp fortfarande vara en knapp resurs och således skulle det också finnas ett behov av att etablera egendomsregler, dvs. regler gällande folks kroppar. Man är inte van vid att tänka på sin egen kropp i form av en knapp vara, men eftersom vi föreställer oss den mest ideala situationen man någonsin kunde hoppas på, d.v.s. Edens Lustgård, blir det möjligt att inse att ens kropp faktiskt är prototypen för en knapp resurs, vars användning kräver att äganderättigheter, dvs. rättigheter gällande exklusivt ägande, på något sätt etableras för att undvika konflikter. [17]

Med andra ord har, kontrollerar, identifieras och associeras varje person med en unik mänsklig kropp, som i sin tur är en knapp resurs.

”Således är skydd och respekt för äganderättigheter inte något unikt för libertarianismen.”

Det libertarianska synsättet är att varje person helt och hållet äger sin egen kropp, i alla fall ursprungligen tills något förändrar detta, såsom att personen i fråga begår något brott som gör att han ger upp eller förlorar en viss del av sina rättigheter. [18] Vissa kanske nu säger att idén om att äga sig själv är obegriplig. Du är dig själv; hur kan du då äga dig själv? Men detta är endast en fånig ordlek.

Att äga innebär att ha rätten att kontrollera. Om A vill ha sex med B:s kropp, vems beslut är det? Vem har rätten att kontrollera B:s kropp? A eller B? Om det är A så äger A B:s kropp; A har rätten att kontrollera den, som en herre har över en slav. Men om det är B som har rätten att besluta äger B sin egen kropp; B är en självägare.

Och givetvis är självägande det som impliceras i icke-aggressionsprincipen. Ayn Rand sa en gång att ”Så länge som människor vill leva tillsammans får ingen annan människa initiera – påbörja – användandet av fysiskt våld mot andra.” [19] Att initiera våld betyder att invadera någons kroppsliga gränser, att använda deras kropp utan tillstånd eller samtycke. [20] Men detta förutsätter att personen har rätt att kontrollera sin kropp: annars skulle hans tillstånd inte behövas, och det skulle inte vara aggression att invadera eller använda hans kropp utan hans samtycke.

Alltså är den libertarianska ägendetilldelningsregeln för kroppar att varje person äger sin egen kropp. Underförstått i denna idé om självägande är tron att varje person bättre kan göra anspråk på kroppen som han eller hon direkt kontrollerar och ”bebor” än andra. Jag kan bättre hävda rätten att kontrollera min kropp än du, eftersom det är min kropp; jag har en unik länk och koppling till min kropp som andra inte har, och det kommer före någon annan persons anspråk.

Alla andra än den ursprungliga innehavaren av kroppen ankommer senare än den ursprungliga innehavaren. Ditt anspråk på min kropp är underlägset delvis eftersom jag hade den först. Personen som gör anspråk på din kropp kan knappast invända mot innebörden av vad Hoppe kallar distinktionen mellan ”tidigare-senare”, eftersom personen själv använder denna regel med avseende på sin egen kropp – han måste förutsätta att han äger sin egen kropp för att kunna göra anspråk på din. [21]

Själväganderegeln kan verka uppenbar, men den efterhålls enbart av libertarianer. Icke-libertarianer tror inte på totalt självägande. Visst, ofta medger de att varje person har vissa rättigheter gällande sin egen kropp, men de tror att varje person är partiellt ägd av någon annan person eller entitet – vanligtvis staten eller samhället. Libertarianer är de enda som verkligen motsätter sig slaveri på ett principiellt sätt. Icke-libertarianer förespråkar åtminstone en viss mängd slaveri.

Detta slaveri är implicit i varje statsaktion och lagar, såsom beskattning, värnplikt, och drogförbud. Libertarianen säger att varje person är den fulla ägaren av sin egen kropp: han har rätten att kontrollera sin kropp, att bestämma huruvida han ska eller inte ska använda narkotika, arbeta för mindre än minimilönen, betala skatter, gå med i armén osv.

Men de som tror på sådana lagar tror att staten i alla fall är en delägare av kropparna hos de som lyder under sådana lagar. De gillar inte att säga att de tror på slaveri, men det gör de. Den moderna vänsterliberalen vill sätta in skattesmitare i fängelse (förslavande), och den moderna konservativa personen vill förslava marijuanarökare.

Egendom i externa föremål

Utöver mänskliga kroppar räknas även externa föremål som knappa resurser. Till skillnad från mänskliga kroppar var dock externa föremål till en början oägda. [22] Det libertarianska synsättet beträffande sådana externa resurser är väldigt enkelt: ägaren till en given knapp resurs är den person som var först med att inmuta den (eng. homesteaded) – eller någon som kontraktsmässigt kan spåra sin titel tillbaka till den som först inmutat resursen.

”Ditt anspråk på min kropp är underlägset delvis eftersom jag hade den först.”

Denna person har ett större anspråk än någon annan som vill ha föremålet. Alla andra är senare ankomna jämfört med den första innehavaren. (Notera att vi här pratar om knappa resurser – materiella föremål – inte oändligt reproducerbara saker såsom idéer, mönster eller information.)

Denna ”senare-ankomst-regel” är faktiskt implicit i själva idén om att äga egendom. Om den tidigare innehavaren av egendomen inte hade ett större anspråk än någon annan person som vill ta egendomen ifrån honom, varför skulle den andra personen ha ett större anspråk än den tredje personen som kommer ännu senare (eller den första ägaren som försöker ta tillbaka den)?

Att förneka denna avgörande innebörd av skillnaden mellan tidigare och senare anspråk är att förneka egendomsrättigheter helt och hållet. Varje icke-libertarians synsätt är således inkonsekvent, eftersom det förutsätter och respekterar distinktionen om ”tidigare-senare” när den tilldelar ägande till en given privatperson (eftersom den säger att personen har ett större anspråk än senare ankommande anspråkstagare): medan den agerar i motsats till denna princip närhelst den tar egendom från den ursprungliga inmutaren (homesteader) och tilldelar den till någon som ankommit senare. [23]

Men det som är relevant för våra syften här är den libertarianska positionen, inte inkonsekvensen av konkurrerande synsätt. Summa summarum: den libertarianska hållningen gällande äganderättigheter i externa föremål är att i varje dispyt eller kamp om någon knapp resurs har den ursprungliga inmutaren (eng. homesteader) – d.v.s. personen som först beslagtog resursen från dess oägda status, genom att in den eller förändra den [24] (eller hans kontraktuella mottagare) – har ett större anspråk än de som ankommer senare, d.v.s. de som inte beslagtog den knappa resursen.

Libertarianism och IP

För att återgå till IP: Givet den libertarianska förståelsen för äganderättigheter är det uppenbart att inrättandet av patent och copyright helt enkelt inte är försvarbart.

Copyright tillhör ”originella verk”, så som böcker, artiklar, filmer och datorprogram. De är statliga tillstånd som tillåter copyrighthållaren att hindra andra från att använda deras egen egendom – till exempel bläck och penna – på vissa sätt.

Patent ger rättigheter till ”uppfinningar” – användbara maskiner eller processer. De är statliga tillstånd som tillåter patenttagaren att använda statens rättsystem för att förhindra andra från att använda deras egen egendom på vissa sätt – från att omstrukturera sin egendom efter ett specifikt mönster eller design som beskrivs i patentet, eller från att använda sin egendom (inklusive deras egna kroppar) i en viss stegsekvens som beskrivs i patentet.

I båda fallen ges A rätten av staten att kontrollera B:s egendom: A kan säga till B att han inte får göra vissa saker med denna egendom. Eftersom ägande innebär rätten att kontrollera får A med hjälp av IP ett medägande av B:s egendom.

Detta kan uppenbarligen inte rättfärdigas under libertarianska principer. B äger redan sin egendom. I förhållande till honom ankommer A senare. B är den som förvärvade egendomen, inte A. Det är försent för A att inmuta/urpsrungsförvärva (eng. homestead) B:s egendom – B har redan gjort det. Resursen är inte längre icke-ägd. Att ge A äganderätt till B:s egendom är uppenbart inkompatibelt med grundläggande libertarianska principer. Det är inget mer än en omfördelning av välstånd. IP är inte libertarianskt och orättfärdigt.

Utilitarism

Varför är detta då en omtvistad fråga? Varför tror fortfarande vissa libertarianer på IP-rättigheter?

En orsak är att de närmar sig libertarianism från ett utilitaristiskt perspektiv istället för ett principiellt. De favoriserar lagar som ökar den allmänna nyttan eller välståndet, och de tror på statens propaganda om att statligt utdelade IP-rättigheter faktiskt ökar det generella välståndet.

Det utilitaristiska perspektivet är tillräckligt dåligt i sig, eftersom massor av fruktansvärda saker kan rättfärdigas på detta sätt: varför inte ta hälften av Bill Gates rikedom och ge det till de fattiga? Skulle inte den totala välståndsförbättringen hos de tusentals mottagarna vara större än Gates minskade nytta? Trots allt skulle han ju fortfarande vara miljardär efteråt. Och om en man är extremt desperat efter att ha sex, skulle inte hans nyttoökning vara större än förlusten hos hans våldtäktsoffer om hon t.ex. var en prostituerad?

Men även om vi ignorerar de etiska problemen med den utilitaristiska eller välståndsmaximerande hållningen, är det mest bisarra att utilitaristiska libertarianer förespråkar IP trots att de inte bevisat att IP ökar välståndet. De antar bara att det gör det, och baserar sedan sin hållning på detta antagande.

Det råder inget tvivel om att IP-systemet medför omfattande monetära kostnader, för att inte nämna vad det kostar i form av frihet. Det vanliga argumentet att incitamenten som ges av IP-lagar stimulerar ytterligare innovationer och kreativitet har inte ens bevisats. Det är helt klart möjligt (till och med sannolikt, enligt mig) att IP-systemet inte bara medför många miljarder i samhällskostnader, utan faktiskt också hindrar innovation och därmed ökar skadan.

Men även om vi antar att IP-systemet faktiskt stimulerar någon ytterligare värdefull innovation så har ingen etablerat att värdet av de påstådda förbättringarna är större än kostnaderna. Om du frågar IP-förespråkarna hur de vet att det uppstår en nettovinst får du endast tystnad som svar (detta är speciellt sant för patentjurister). De kan inte peka på någon studie som stöder deras utilitaristiska påstående: de pekar vanligtvis på Artikel 1, Sektion 8, av den Amerikanska Konstitutionen, som om det politiker gjorde bakom kulisserna för två sekel sedan är någon sorts bevis.

”Utilitaristiska libertarianer är för IP trots att de inte demonstrerat att IP ökar välståndet.”

Faktum är att såvitt jag kan se har i princip varenda studie som försökte uppskatta kostnaderna och fördelarna med copyright eller patentlagar kommit fram till att de antingen kostar mer än de är värda, att de faktiskt minskar innovationen, eller att forskningen är ofullständig. Det finns inga studier som visar på en nettovinst. [25] Det enda som finns är återupprepningar av statspropaganda.

Givet de befintliga bevisen borde alla som accepterar utilitarism vara emot IP.

Libertariansk kreationism

En annan orsak till att många libertarianer är för IP är deras förvirring gällande egendom och äganderättens ursprung. De accepterar den slarviga observationen att man kan komma att äga något på tre sätt: genom inmutning (eng. homesteading) av ett icke-ägt objekt, genom kontraktuellt utbyte, eller genom skapande.

Misstaget som begås här är föreställningen att själva skapandet är en oberoende källa till ägande, oberoende av inmutning och kontraktering. Men det är enkelt att se att så inte är fallet, att skapande varken är en nödvändig eller tillräcklig källa till ägande. Om du skulpterar en staty genom att använda din egen marmorskiva äger du den resulterande skapelsen eftersom du redan ägde marmorn. Du ägde den till att börja med, och du äger den nu. Och om du inmutar en icke-ägd resurs, såsom ett fält, genom att använda det och således etablera offentligt synliga gränser, så äger du det eftersom detta första användande och inhägnande ger dig ett större anspråk än de som kommer senare. Så skapande är alltså inte ett nödvändigt villkor.

Men ponera att du skulpterar en staty i någon annans marmor, antingen utan tillstånd eller med tillstånd, på samma sätt som en arbetstagare kontraktuellt arbetar med sin arbetsgivares marmor. Du äger inte den resulterande statyn trots att du har ”skapat” den. Om du äger marmor som du har stulit från en annan person så tar ditt vandaliserande inte bort ägarens anspråk på den. Och om du arbetar på din arbetsgivares marmor så äger han den resulterande statyn. Så skapande är alltså inte ett tillräckligt villkor.

Detta är inte tänkt att förneka vikten av kunskap, eller skapande och innovation. Agerande, utöver användandet av knappa ägda medel, kan också kultiveras av teknisk kunskap om orsaksmässiga lagar eller annan praktisk information. Skapande är definitivt ett viktigt medel för att öka välståndet. Som Hoppe har noterat,

Man kan anskaffa sig och öka välstånd antingen genom inmutning, produktion och kontraktuellt utbyte, eller genom att expropriera och exploatera inmutare, producenter eller kontraktuella bytare. Det finns inga andra sätt. [26]

Medan produktion eller skapande kan vara ett medel för att öka ”välstånd” är det inte en oberoende källa till ägande eller rättigheter. Produktion är inte skapandet av ny materia; det är förändrandet av saker från en form till en annan – förändringen av saker någon redan äger, antingen producenten eller någon annan.

Att använda ditt arbete och din kreativitet för att förändra din egendom till mer värdefulla, slutliga, produkter ger dig större välstånd men inte ytterligare äganderättigheter. (Om du förändrar någon annans egendom äger han resultatet även om det blir mer värdefullt). Så idén om att du äger allt du skapar är felaktig och rättfärdigar inte IP.

Den kontraktuella hållningen

Många libertarianer argumenterar också som om någon sorts copyright eller möjligen patent skulle kunna skapas genom kontraktuella trick – till exempel genom att sälja en bok eller en CD, eller en användbar maskin, till en köpare under förutsättning att den inte får kopieras. Till exempel säljer Brown en innovativ musfälla till Green under förutsättning att Green inte reproducerar den. [27]

För att ett sådant IP-kontrakt ska kunna efterlikna lagstadgad IP krävs det dock att det inte bara är bindande för köparen och säljaren utan även alla tredje parter. Kontraktet mellan köparen och säljaren kan inte verkställa detta – det är bindande enbart för köparen och säljaren. Även om Green i exemplet som ges ovan går med på att inte kopiera Browns musfälla så har Black ingen överenskommelse med Brown. Brown har ingen kontraktuell rättighet att hindra Black från att använda sin egen egendom i enlighet med den kunskap eller information som han har.

Om Green skulle sälja Browns klocka till Black utan Browns tillstånd skulle de flesta libertarianer säga att Brown fortfarande äger klockan och skulle kunna ta tillbaka den från Black. Men varför gäller inte samma logik beträffande musfällan?

Skillnaden är att klockan är en knapp resurs som har en ägare, medan musfällans design enbart är information, som inte är något som kan ägas. Klockan är en knapp resurs som fortfarande ägs av Brown. Black behöver Browns tillstånd för att använda den. Men gällande musfällan lär sig Black enbart hur man gör en musfälla. Han använder denna information till att göra en egen musfälla, genom att använda sin egen kropp och sin egen egendom. Han behöver inte Browns tillstånd just eftersom att han inte använder Browns egendom.

IP-förespråkarna måste således säga att Brown äger informationen om hur musfällan är konfigurerad. Detta är dock att kringgå sakfrågan, eftersom den förutsätter det som måste bevisas: att det finns immaterialrätt.

Om Black inte lämnar tillbaka Greens klocka är Green utan sin klocka, helt enkelt på grund av att klockan är en knapp vara. Men Blacks kunskap om hur man tillverkar en musfälla berövar inte Green på hans egen kunskap om hur man tillverkar en musfälla, vilket visar på att information och mönster är av en icke-knapp natur. Kort sagt får Brown ta tillbaka sin egendom från Black, men han har ingen rätt att hindra Black från att använda en viss typ av information för att styra sina egna handlingar. Såldes faller även den kontraktuella hållningen. [28]

IP, lagstiftning och Staten

Det kvarstår dock ett sista problem med IP: patent och copyright är lagstadgade system, system som endast kan konstrueras genom lagstiftning, och har av denna orsak alltid konstruerats av lagstiftning. Patent eller copyright skulle inte kunna uppstå i det decentraliserade juridiska system som skulle uppstå i ett fritt samhälle. IP kräver både lagstiftning och en stat. För libertarianer som förkastar statens legitimitet [29] eller statlig lag [30] är detta en ytterligare och avgörande brist hos IP.

Stephan Kinsella är en advokat i Houston och redaktör för Libertarian Papers.

Denna artikel är baserade på ett tal som gavs på Mises University 2009 (30 juli, 2009; audio; video); en tidigare version, utan referenser, publicerades som ”Intellectual Property and Libertarianism” i magasinet Libertys decemberutgåva (2009). Sektionen som heter ”Det libertarianska ramverket” är baserat på Kinsellas ”What Libertarianism Is,” Mises Daily (21 augusti, 2009); och andra delar av denna artikel presenteras i ”The Case Against IP: A Concise Guide,” Mises Daily (4 september, 2009).

Notiser

[1] Se diverse publikationer på min hemsida.

[2] Se Rothbard, ”Knowledge, True and False,” som diskuteras på sidorna 51–55 i Kinsellas Against Intellectual Property (Mises Institute, 2008).

[3] Se mitt tal ”The Intellectual Property Quagmire, or, The Perils of Libertarian Creationism,” Austrian Scholars Conference 2008 (Ludwig von Mises Institute, Auburn, AL, 13 mars, 2008); och mitt blogginlägg ”Objectivist Law Prof Mossoff on Copyright; or, the Misuse of Labor, Value, and Creation Metaphors,” Mises Economics Blog (3 januari, 2008); ”Regret: The Glory of State Law,” Mises Economics Blog (31 juli, 2008); och ”Inventors are Like Unto…. GODS…..,” Mises Economics Blog (7 augusti, 2008).

[4] Murray N. Rothbard, ”Knowledge, True and False,” i The Ethics of Liberty (New York and London: New York University Press, 1998).

[5] Se mitt inlägg ”Book Banning Courtesy of Copyright Law,” The LRC Blog (2 juli, 2009).

[6] Se mitt inlägg ”Copyright is Very Sticky!,” Mises Economics Blog (24 januari, 2009).

[7] För mer om påståendena i denna paragraf, se min Against Intellectual Property (Auburn, Ala.: Ludwig von Mises Institute, 2008); och mina olika blogginlägg på Mises Economics Blog och Against Monopoly.

[8] För ett mer utvecklat argument, se Against Intellectual Property.

[9] Denna sektion är hämtad från min ”What Libertarianism Is.” Mer detaljerade notiser och referenser gällande denna sektion kan hittas där.

[10] Termen ”privat egendomsrätt” används ibland av libertarianer, och jag har alltid tyckt att den är konstig, eftersom egendomsrättighter nödvändigtvis är offentliga, inte privata, i den mening att egendomens gränser måste vara offentligt synliga så att icke-ägare kan undvika att inkräkta på dem. För mer om denna aspekt av egendomsgränser, se Hans-Hermann Hoppe, A Theory of Socialism and Capitalism: Economics, Politics, and Ethics (Boston: Kluwer Academic Publishers, 1989), s. 140–41; Stephan Kinsella, ”A Libertarian Theory of Contract: Title Transfer, Binding Promises, and Inalienability,” Download PDF Journal of Libertarian Studies 17, nr. 2 (Våren 2003): notis 32 och sammanhängande text; idem, Against Intellectual Property, s. 30–31, 49; även Randy E. Barnett, ”A Consent Theory of Contract,” Columbia Law Review 86 (1986): s. 303.

[11] Murray N. Rothbard, ”‘Human Rights’ As Property Rights,” i The Ethics of Liberty; idem, For A New Liberty: The Libertarian Manifesto (rev. ed.; New York: Libertarian Review Foundation, 1985), s. 42 et pass.

[12] ”Rättvisa är den konstanta och eviga önskan att ge alla vad de förtjänar… Lagens maxim är dessa: att leva ärligt, att inte skada någon, att ge alla det de förtjänar.” The Institutes of Justinian: Text, Translation, and Commentary, översatt. J.A.C. Thomas (Amsterdam: North-Holland, 1975). [Här fri översättning]

[13] Som professor Yiannopoulos förklarar (på eng.):

Property may be defined as an exclusive right to control an economic good …; it is the name of a concept that refers to the rights and obligations, privileges and restrictions that govern the relations of man with respect to things of value. People everywhere and at all times desire the possession of things that are necessary for survival or valuable by cultural definition and which, as a result of the demand placed upon them, become scarce. Laws enforced by organized society control the competition for, and guarantee the enjoyment of, these desired things. What is guaranteed to be one’s own is property … [Property rights] confer a direct and immediate authority over a thing.

A.N. Yiannopoulos, Louisiana Civil Law Treatise, Property (West Group, 4th ed. 2001), §§ 1, 2. Se också Louisiana Civil Code, Art. 477 (”Ownership is the right that confers on a person direct, immediate, and exclusive authority over a thing. The owner of a thing may use, enjoy, and dispose of it within the limits and under the conditions established by law”).

[14] För en systematisk analys gällande de olika formerna av socialism, från Socialism i den ryska skolan, till Socialdemokrati, Konservatism, och Socialismen gällande samhällsplanering, se Hoppe, A Theory of Socialism and Capitalism, kapital 3–6. Genom identifieringen av de gemensamma dragen i de olika formerna av socialism och deras distinktion från libertarianism (kapitalism) definierar Hoppe socialism som ”an institutionalized interference with or aggression against private property and private property claims.” s. 2. Se också citatet från Hoppe i not 19 nedan.

[15] Adam Smith, The Theory of Moral Sentiments (Indianapolis: Liberty Fund, [1759] 1982), II.II.3.

[16] Om vikten av uppfattningen om knapphet och sannolikheten av konflikt för upprättandet av egendomsregler, se Hoppe, A Theory of Socialism and Capitalism, s. 134; och diskussionen om detta i Stephan Kinsella, ”Thoughts on the Latecomer and Homesteading Ideas; or, Why the Very Idea of ‘Ownership’ Implies that only Libertarian Principles are Justifiable,” Mises Economics Blog (15 augusti, 2007).

[17] Hoppe, A Theory of Socialism and Capitalism, s. 8–9. Se också Stephan Kinsella & Patrick Tinsley, ”Causation and Aggression,”Download PDF Quarterly Journal of Austrian Economics 7, no. 4 (Vinter 2004): s. 111–12 (en diskussion om att använda andras kroppar som medel).

[18] Se Kinsella, ”A Libertarian Theory of Contract,”Download PDF pp. 11–37; idem, ”Inalienability and Punishment: A Reply to George Smith,”Download PDF 14, no. 1 Journal of Libertarian Studies (Vinter 1998–99): s. 79–93; och idem, ”Knowledge, Calculation, Conflict, and Law,”Download PDF Quarterly Journal of Austrian Economics 2, no. 4 (Vinter 1999): n. 32; även Kinsella, ”A Libertarian Theory of Punishment and Rights,”Download PDF Loyola of Los Angeles Law Review 30 (1997): s. 607–45; och idem, ”Punishment and Proportionality: The Estoppel Approach,”Download PDF Journal of Libertarian Studies 12, no. 1 (Våren 1996): s. 51–73.

[19] Ayn Rand, ”Galt’s Speech,” i For the New Intellectual, citerad i The Ayn Rand Lexicon, ”Physical Force”. Ironiskt nog brukar objektivister ofta kritisera libertarianer för att deras uppfattning om aggression saknar ett större sammanhang – det vill säga, att ”aggression” eller ”rättigheter” är meningslösa om dessa koncept inte är inbäddade i det större Objektivistiska filosofiska ramverket – trots Galts rättframma definition av aggression som initierandet av fysiskt våld mot andra. Se också Rothbard, For A New Liberty, s. 23; idem, The Ethics of Liberty: ”The fundamental axiom of libertarian theory is that each person must be a self-owner, and that no one has the right to interfere with such self-ownership” (s. 60), och ”What … aggressive violence means is that one man invades the property of another without the victim’s consent. The invasion may be against a man’s property in his person (as in the case of bodily assault), or against his property in tangible goods (as in robbery or trespass)” (s. 45). Hoppe skriver:

If … an action is performed that uninvitedly invades or changes the physical integrity of another person’s body and puts this body to a use that is not to this very person’s own liking, this action … is called aggression … Next to the concept of action, property is the most basic category in the social sciences. As a matter of fact, all other concepts to be introduced in this chapter — aggression, contract, capitalism and socialism — are definable in terms of property: aggression being aggression against property, contract being a nonaggressive relationship between property owners, socialism being an institutionalized policy of aggression against property, and capitalism being an institutionalized policy of the recognition of property and contractualism.

Hoppe, A Theory of Socialism and Capitalism, s. 12, 7.

[20] Följande termer och formuleringar kan i stort sett anses vara synonyma beroende på sammanhanget: aggression, initiering av våld, inkräkta, invadera, otillåten eller oinbjuden förändring av den fysiska integriteten (eller användandet, kontrollen eller innehavet) hos en persons kropp eller egendom.

[21] För en längre föklaring av denna poäng se Stephan Kinsella, ”How We Come To Own Ourselves,” Mises Daily (7 september, 2006); idem, ”Defending Argumentation Ethics”; idem, ”Thoughts on the Latecomer and Homesteading Ideas”; Hoppe, A Theory of Socialism and Capitalism, kapital 1, 2, and 7. Se också Hoppe, ”The Idea of a Private Law Society,” LewRockwell.com (1 augusti, 2006): ”Outside of the Garden of Eden, in the realm of all-around scarcity, the solution [to the problem of social order — the need for rules to permit conflicts to be avoided] is provided by four interrelated rules.… First, every person is the proper owner of his own physical body. Who else, if not Crusoe, should be the owner of Crusoe’s body? Otherwise, would it not constitute a case of slavery, and is slavery not unjust as well as uneconomical?”

[22] För vidare diskussion kring skillnaden mellen kroppar och saker som inmutats för rättighetssyften, se Kinsella, ”A Libertarian Theory of Contract,”Download PDF s. 29 et seq.; och idem, ”How We Come To Own Ourselves.”

[23] För mer gällande skillnaden mellan tidigare-senare, se Hoppe, A Theory of Socialism and Capitalism, s. 141–44; idem, The Economics and Ethics of Private Property: Studies in Political Economy and Philosophy(Boston: Kluwer, 1993), s. 191–93; se också diskussionen om dessa och relaterade frågor i Kinsella, ”Thoughts on the Latecomer and Homesteading Ideas”; idem, ”Defending Argumentation Ethics”; and idem, ”How We Come To Own Ourselves.” Se också, gällande detta, Anthony de Jasay, Against Politics, vidare diskuterad och citerad i Kinsella, ”Thoughts on the Latecomer and Homesteading Ideas,” och i Kinsella, ”Book Review of Anthony de Jasay, Against Politics.”Download PDF Som Hoppe förklarar i ”The Idea of a Private Law Society,” den andra av de fyra besläktade reglerna som för med sig lösningen på problemet om samhällelig ordning är: ”Secondly, every person is the proper owner of all nature-given goods that he has perceived as scarce and put to use by means of his body, before any other person. Indeed, who else, if not the first user, should be their owner? The second or third one? Were this so, however, the first person would not perform his act of original appropriation, and so the second person would become the first, and so on and on. That is, no one would ever be permitted to perform an act of original appropriation, and mankind would instantly die out. Alternatively, the first user together with all latecomers become part owners of the goods in question. Then conflict will not be avoided, however, for what is one to do if the various part owners have incompatible ideas about what to do with the goods in question? This solution would also be uneconomical because it would reduce the incentive to utilize goods perceived as scarce for the first time.”

Se också Rothbard’s diskussion av den ”relevanta tekniska utrustningen” i Law, Property Rights, and Air Pollution; även B.K. Marcus, ”The Spectrum Should Be Private Property: The Economics, History, and Future of Wireless Technology” och idem, ”Radio Free Rothbard.”Download PDF

[24] Om approprieringen av en oägd knapp resurs se Hoppes och de Jasays idéer som citeras och diskuteras i Kinsella, ”Thoughts on the Latecomer and Homesteading Ideas.” Se i synnerhet Hoppe, A Theory of Socialism and Capitalism, s. 13, 134–36, 142–44; och Anthony de Jasay, Against Politics: On Government, Anarchy, and Order(London & New York: Routledge, 1997), s. 158 et seq., 171 et seq., et pass. De Jasay diskuteras också omfattande i min ”Book Review of Anthony de Jasay, Against Politics: On Government, Anarchy, and Order,” Download PDF Quarterly Journal of Austrian Economics 1, nr. 3 (Hösten 1998): s. 85–93. Se också Jörg Guido Hülsmann, ”The A Priori Foundations of Property Economics,”Download PDF Quarterly Journal of Austrian Economics 7, nr. 4 (Vinter 2004): s. 51–57.

[25] Se mitt inlägg ”Yet Another Study Finds Patents Do Not Encourage Innovation,” Mises Economics Blog (2 juli, 2009).

[26] Hans-Hermann Hoppe, ”Banking, Nation States, and International Politics: A Sociological Reconstruction of the Present Economic Order,”Download PDF Review of Austrian Economics 4 (1990): s. 55-87, s. 60.

[27] Detta är Rothbards exempel från ”Knowledge, True and False,” som diskuteras på sidorna 51–55 i Against Intellectual Property.

[28] Gällande teorin om titelbyte för ett kontrakt, se Williamson M. Evers, ”Toward a Reformulation of the Law of Contracts,”Download PDF Journal of Libertarian Studies 1, nr. 1 (Vinter 1977): s. 3–13; Rothbard, ”Property Rights and the Theory of Contracts,” Kapitel 19 i idem, The Ethics of Liberty; Kinsella, ”A Libertarian Theory of Contract.”Download PDF

[29] Se Stephan Kinsella, ”What It Means To Be an Anarcho-Capitalist,” LewRockwell.com (20 januari, 2004); även Jan Narveson, ”The Anarchist’s Case,”Download PDF i Respecting Persons in Theory and Practice (Lanham, Md.: Rowman & Littlefield, 2002).

[30] Se Stephan Kinsella, ”Legislation and the Discovery of Law in a Free SocietyDownload PDF,” Journal of Libertarian Studies 11 (Sommar 1995): s. 132.

Originalartikeln översattes till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentarer (51)

  • C.H. Hellström

    6 år sedan

    ”En annan anledning är att IP-frågan gnagde i mig redan från början. Jag var aldrig nöjd med Ayn Rands rättfärdigande av det. Hennes argument är en bisarr mix av utilitarism och överdrivet helgonförklarande av ”skaparen” – inte Skaparen där uppe, utan Människan, Skaparen, som har en äganderätt i vad Han Skapar. Det saknas dock bevis för hennes påståenden om att patent och copyright är en del av äganderätten.”

    Jag uppmanar alla att läsa Rands essä på ämnet; den heter ”Patents and Copyrights”, och går att finna i hennes bok ”Capitalism: The Unknown Ideal”. I denna essä kommer ni att se att Rand varken använder sig av utilitarism för att legitimera IP, eller att hon ”överdrivet helgonförklarar” skaparen. Kinsellas påstår dessutom att det saknas bevis för hennes påstående att IP är en del av äganderätten. Det gör han trots att Rand redogör klart och tydligt, i sin essä, varför IP är legitimt.

    Det Kinsella säger i det citerade utdraget är alltså inget annat än lögn.

    Jag vet inte vad Kinsella åsyftar med ”överdrivet helgonförklarande”. Rand konstaterar i inledningen av essän att all produktion innefattar någon form av intellektuell (tankemässig) ansträngning, samt att uppbådandet av idéer är den form av arbete som kräver mest sådan ansträngning. Vad som skulle vara överdrivet med detta vet jag inte, men jag tycker det är ohederligt av Kinsella att inte – vid ett enda tillfälle – citera Rand.

    • Joakim Kämpe

      6 år sedan

      Jag vet inte tillräckligt mycket om Rand för att argumentera mot dig gällande att Kinsella ljuger eller är ohederlig. Det Kinsella skrivit får stå för honom.

      Däremot ställer jag mig lite tveksamt till att något måste ha ett ekonomiskt värde bara för att:
      1. det är en del av produktionen
      2. det är ansträngande (till och med det mest ansträngande)

      Påstående 1 tycker jag är helt felaktigt eftersom det uppenbarligen finns faktorer som spelar in i produktionen som ingen kan, eller borde kunna, ta betalt för, t.ex solljus och luft.

      Det andra påståendet, gällande ansträngning, verkar vara en version av Smiths/Marx arbetsvärdeteori, som jag anser vara falsk. Bara för att något varit ansträngande, tagit tid och/eller innefattat mycket arbete betyder det inte att det de facto har ett ekonomiskt värde.

      För mig är det uppenbart att det som gör att en vara får värde är att det kan kontrolleras (dvs. ägas), att behoven som ska uppfyllas överstiger förrådet (dvs. att det råder knapphet), samt att det finns en tro på att varan kan tillfredställa behovet (indirekt eller direkt).

      Ex. solljus har inget värde på grund av att det inte kan ägas.

      Ex. luft har inte heller något värde efersom det finns i överflöd (iaf under vanliga omständigheter, under vatten råder det t.ex. brist på luft och således uppstår ett värde, samtidigt som luft också kan kontrolleras i ex. en behållare).

      Ex. uran hade inget värde innan man insåg att man kunde använda det som bränsle.

      Men hur kan man äga en idé? Man kan argumentera för att man kan äga den genom att inte dela med sig av den, visst, men så fort man delat med sig av idén hur kontrollerar man den då? Faktum är att det inte går. Vad skulle alternativet vara? Om man kunde äga idéer skulle man, i detta exempel även Rand, vara tvungen att leta upp Aristoteles efterlevande, eller något i den stilen, och betala royalties så fort man tar upp koncepten av A och Icke-A.

      Vidare är en stor fördel med immateriella saker att de kan kopieras oändligt till väldigt låga kostnader. Om något kan kopieras oändligt, till låga (nästan obefintliga) kostnader, kommer tillgången till slut att överstiga behovet. Vidare kommer kostnaden per individuell ”vara” att närma sig noll. Det är således kanske sant att det har tagit lång tid att komma fram till något, och det är möjligen sant att ett behov faktiskt tillfredställs, men det ekonomiska värdet är likväl väldigt lågt eftersom tillgången närmar sig oändligheten.

      Det är heller ingen rättighet att få betalt för något bara för att man har lagt ner mycket energi eller arbete på det. Priset bestäms ultimat på marknaden av utbud och efterfrågan, inte nedlagt arbete eller ansträngning. Väljer konsumenterna att värdera en vara väldigt lågt är det inte konsumenterna det är fel på, utan man kanske borde se sig om efter en annan bransch?

      Vill folk inte betala kommer de inte att betala. Vill de betala kommer de att betala. Men, utan lagligt skydd kommer de sannolikt inte att betala lika mycket. Marknaden har ändrats något enormt i och med den digitala revolutionen och således kommer det krävas en total omstrukturering av vissa branscher för att möta de nya omständigheterna.

      Och det är väl möjligen här då, som man skulle kunna ta in utilitaristiska argument och säga att utan denna lagstiftning skulle det inte finnas incitament för att skapa, och således skulle vissa saker inte skapas och alla skulle lida av det (säger dock inte att Rand hävdar detta, är som sagt för dåligt insatt). Men detta specifika fall har jag redan behandlat i en bloggpost så tänker inte gå in på det här.

  • C.H. Hellström

    6 år sedan

    ”Däremot ställer jag mig lite tveksamt till att något måste ha ett ekonomiskt värde bara för att:
    1. det är en del av produktionen
    2. det är ansträngande (till och med det mest ansträngande)”

    Varken jag, eller Rand för den delen, har hävdat någotdera.

  • C.H. Hellström

    6 år sedan

    Det här är ingen diskussion om ”ekonomiska värden”. Huruvida något är att anses som en legitim form av äganderätt eller ej är inte avhängigt på ”ekonomiskt värde”.

    ”Det är heller ingen rättighet att få betalt för något bara för att man har lagt ner mycket energi eller arbete på det.”

    Ingen har hävdat det heller.

    ”Vill folk inte betala kommer de inte att betala. Vill de betala kommer de att betala.”

    Huruvida folk vill betala eller ej har ingen relevans för legitimiteten av immaterialrätt att göra.

  • Joakim Kämpe

    6 år sedan

    För mig handlar debatten om rimligheten att skapa en knapphet av en vara via lagstiftning så att folk kan få betalt för den, så det är möjligt att vi pratat förbi varandra. Tycker dock det är relevant att ta upp det som Kinsella pratar om under rubriken Libertariansk Kreationism, just att skapandet i sig inte är det enda relevanta för ägande. Och vidare, följande stycke i boken ”Against intellectual property” (bra bok för övrigt) utökar detta argument:

    ”Other libertarian proponents of IP argue that certain ideas deserve protection as property rights because they are created. Rand supported patents and copyrights as “the legal implementation of the base of all property rights: a man’s right to the product of his mind.” For Rand, IP rights are, in a sense, the reward for productive work. It is only fair that a creator reap the benefits of others using his creation. For this reason, in part, she opposes perpetual patent and copyright—because future, unborn heirs of the original creator are not themselves responsible for the creation of their ancestors’ work.

    One problem with the creation-based approach is that it almost invariably protects only certain types of creations—unless, that is, every single useful idea one comes up with is subject to ownership (more on this below). But the distinction between the protectable and the unprotectable is necessarily arbitrary. For example, philosophical or mathematical or scientific truths cannot be protected under current law on the grounds that commerce and social intercourse would grind to a halt were every new phrase, philosophical truth, and the like considered the exclusive property of its creator. For this reason, patents can be obtained only for so-called “practical applications” of ideas, but not for more abstract or theoretical ideas. Rand agrees with this disparate treatment, in attempting to distinguish between an unpatentable discovery and a patentable invention. She argues that a “scientific or philosophical discovery, which identifies a law of nature, a principle or a fact of reality not previously known” is not created by the discoverer.

    But the distinction between creation and discovery is not clearcut or rigorous. Nor is it clear why such a distinction, even if clear, is ethically relevant in defining property rights. No one creates matter; they just manipulate and grapple with it according to physical laws. In this sense, no one really creates anything. They merely rearrange matter into new arrangements and patterns. An engineer who invents a new mousetrap has rearranged existing parts to provide a function not previously performed. Others who learn of this new arrangement can now also make an improved mousetrap. Yet the mousetrap merely follows laws of nature. The inventor did not invent the matter out of which the mousetrap is made, nor the facts and laws exploited to make it work.

    […]

    Moreover, adopting a limited term for IP rights, as opposed to a perpetual right, also requires arbitrary rules. For example, patents last for twenty years from the filing date, while copyrights last, in the case of individual authors, for seventy years past the author’s death. No one can seriously maintain that nineteen years for a patent is too short, and twenty-one years too long, any more than the current price for a gallon of milk can be objectively classified as too low or too high.

    Thus, one problem with the natural-rights approach to validating IP is that it necessarily involves arbitrary distinctions with respect to what classes of creations deserve protection, and concerning the length of the term of the protection.”

  • Björn

    6 år sedan

    Well, nu har inte jag läst speciellt mycket om rättigheter och sådant utöver John Lockes bok som jag läste på litteraturhistorian. Han hade lite annorlunda teorier än de som förklaras här, men jag hoppas jag förstått teorierna ovan korrekt.

    Hur som helst: äganderättigheter grundar sig på det faktum att vi lever i en värld med ändliga resurser, således måste vi skapa ett system som gör en rättvis bedömning om vem som har rätt till vad. Den libertarianska synen på ett sådant system är att man har rätt till ”förädlingen” eller ”resultatet” av en knapp och oägd resurs man gjort någonting med.
    Nu skummade jag bara igenom artikeln kort, men jag uppfattade aldrig riktigt varför det skulle exkludera IP. _Arbete_ är ju trots allt också en (knapp) resurs, varför ska man då inte ha rätten att kontrollera resultatet av sitt intellektuella arbete?

    Ber verkligen om ursäkt om jag missat något uppenbart i texten ovan, då får ni rätta mig.

    Jag har alltid varit för upphovsrätt, patent och sådana grejer av utilitaristiska skäl, eftersom jag har haft uppfattningen om att det främjar innovation vilket är bra. Men när jag läste utilitarism-delen så slog det mig faktiskt att jag egentligen aldrig tagit mig en funderare angående vad jag grundade det på, lite omskakande läsning faktiskt 😀

    /Ert smygfan, Björn 😛

    • Joakim Kämpe

      6 år sedan

      Hej Björn! :)

      Kul att du uppskattar artikeln!

      Du skriver,
      ”äganderättigheter grundar sig på det faktum att vi lever i en värld med ändliga resurser, således måste vi skapa ett system som gör en rättvis bedömning om vem som har rätt till vad. Den libertarianska synen på ett sådant system är att man har rätt till ”förädlingen” eller ”resultatet” av en knapp och oägd resurs man gjort någonting med.”

      Vilket är något jag håller med om, men poängen med IP är att IP inte är en knapp resurs när den väl har blivit delad med världen. Det är ex. bisarrt att hävda att någon ska ha rätt att äga ett speciellt recept om det finns tryckt i en matlagningsbok, och kunna hindra folk från att tillaga receptet helt, eller på speciella dagar, eller bestämma hur många som får smaka av receptet samtidigt osv. Men det är exakt detta som är immaterialrätt.

      Dock, när väl receptet har delats i en bok (eller någon annanstans), finns det inget, och ska inte finnas något, som hindrar andra från att tillaga detta recept, eller komma över det genom att någon postar det på Internet, eller delar med sig av det till kompisar på handskrivna lappar osv. Det enda sättet man kan äga en idé på, och således ha den knapp, är genom att aldrig dela med sig av den. Vad IP – lagar gör är att de tar en oändlig resurs, IP, och lagstiftar den så att den blir en knapp resurs. Jag har svårt att se det vettiga i det.

      Se även mina två ovanstående kommentarer.

      En rekommendation är också Kinsellas bok, Against intellectual property, som finns att ladda ner på Mises.org. Den är relativt kort, 50 sidor kanske?, och väl värd att läsa.

      Sen har Jeffrey Tucker, redaktör på Mises.org, skrivit två artiklar som behandlar detta lite, och som vi har översatt till svenska. De kan du hitta här och här.

  • Fredrik Olsson

    6 år sedan

    Smygfan? På tiden att du tar dig ut ur garderoben :p

    Det du är inne på med arbetet är en intressant fråga och den bygger, såsom jag uppfattar den, på arbetsvärdesteorin, alltså den teori som säger att en varas värde beror på mängden arbete som det kostade att producera den. Det finns dock vissa problem med den teorin. Låt mig försöka illustrera vad jag menar.

    Vi antar att en konstnär ägnar ett helt år med att producera ett verk. Det är egentligen inget märkvärdigt med verket, förutom att det alltså har tagit lång tid att producera. När det väl är färdigställt beger sig vår konstnär ut på konstmarknaden för att försöka sälja den, bara för att upptäcka att ingen vill köpa hans tavla. Han tycker givetvis att det är djupt orättvist. Nog borde ändå hans tavla vara värd en hel del, så mycket tid som han har lagt ned på den?

    Svaret på frågan blir dessvärre ‘Nej’. Hans syn implicerar nämligen att tavlan skulle ha ett intrinsiskt värde, alltså ett värde i sig självt. Men det vore något absurt. Hur skulle man mäta det? Med vilken enhet? Ska allt arbete värderas lika? Skulle det betyda att en lat arbetares produkter (han producerar en musfälla i timmen) är mer värda än en flitig arbetare, som producerar två i timmen? Nej, de båda musfällorna är givetvis lika mycket värda och nej, ännu har ingen kunnat observera ett objektivt värde.

    För att återvända till vår konstnär så möter han på vägen hem till ateljén en man som blir överförtjust i tavlan och tänker för sig ”den där tavlan skulle verkligen göra mitt hem vackrare.” Sagt och gjort, mannen köper den av konstnären som går hem lycklig. Men han köpte den inte på grund av att konstnären hade lagt ner mycket tid på den. Han köpte den därför att han värderade produkten.

    Och det är så som priser (vilka är en slags värdemätare) uppkommer (grovt förenklat) – alla marknadens aktörer träffas och bestämmer hur mycket de är villiga att betala för ytterligare en enhet av en viss vara. Utifrån sina preferenser kommer de att välja olika värden vilka, när de möter tillverkarens prispreferenser, leder till att marknadspriser uppstår.

    Den här teorin, som bland annat österrikarna Menger, Böhm-Bawerk och Wieser var med att utveckla, kallas marginalnytteteorin.

    Och ja, jag vet att jag i detta inlägg egentligen inte berör IP. Det var inte heller meningen då jag ärligt talat är mer intresserad av ekonomi än av IP.
    För vidare läsning rekommenderas engelska wikipedia:
    http://en.wikipedia.org/wiki/Labour_theory_of_value
    http://en.wikipedia.org/wiki/Criticisms_of_the_labour_theory_of_value
    http://en.wikipedia.org/wiki/Marginal_utility

  • Björn

    6 år sedan

    Detta är lite för svårt för mig. Jag tog tillfället i akt att lite kort kolla upp Ayn Rands argument i ”Kapitalism: det okända idealet” (som finns tillgänglig på det lokala biblioteket), som C.H. Hellström rekommenderade, men jag blev bara mer förvirrad. Jag tror det ligger fundamentala skillnader i själva teorin om mänskliga rättigheter mellan Kinsella och Rand. Ayn Rand pratar mer i stil som John Locke, om rätten till liv, frihet och egendom (fanns ett supplement till boken med titeln ”Människans rättigheter” som inte var jätteenkelt att förstå helt och hållet heller).

    Nog därför jag valde den enkla vägen och hamnade hos utilitarism i stället :)

    Fredrik Olsson: Först av allt vill jag tacka för lektionen! Och ska jag vara ärlig så tog du mitt resonemang ett steg längre än vad jag själv hade tänkt 😛

    Nåväl, det är i alla fall spännande med den politiska/etiska teorin som bjuds på denna sida (och ”originalsidan” mises.org. Skönt med lite variation från feministernas tjat om kvotering eller ej i media, eller partiledare som smutskastar varandra i en debatt om LAS och 84% vs 86% i A-kassa. Politik är mycket roligare när man går in på ideologiska djup såhär.

    Men nu ska jag sluta spamma ned varenda kommentatorsfält med snack utanför ämnet 😀 Ber om ursäkt för det!

  • C.H. Hellström

    6 år sedan

    ”Detta är lite för svårt för mig. Jag tog tillfället i akt att lite kort kolla upp Ayn Rands argument i ”Kapitalism: det okända idealet” (som finns tillgänglig på det lokala biblioteket), som C.H. Hellström rekommenderade, men jag blev bara mer förvirrad. Jag tror det ligger fundamentala skillnader i själva teorin om mänskliga rättigheter mellan Kinsella och Rand. Ayn Rand pratar mer i stil som John Locke, om rätten till liv, frihet och egendom (fanns ett supplement till boken med titeln ”Människans rättigheter” som inte var jätteenkelt att förstå helt och hållet heller).”

    Du har helt rätt i att Rands och Kinsellas rättighetsteorier är fundamentalt olika, och likaså har du rätt i att Rands går mer åt John Lockes håll. Bådas syn på immaterialrätt följer av deras syn på rättigheter (och rättigheternas natur), och vem som har rätt inom detta område avgörs i slutändan av validiteten i deras rättighetsteori; om Kinsellas syn på rättigheter är felaktig, vilket jag anser, faller hans rättighetsbaserade kritik av immaterialrätten.

    (Om det är något du undrar om hennes essä ”Patents & Copyrights”, eller ”Man’s Rights” för den delen, så är det bara att fråga.)

    Man’s Rights, eller ”Människans rättigheter” som den också heter, är inte den lättaste av texter, och det är inte konstigt att man inte greppar allt vid en första läsning. Rand bygger sin rättighetssyn på resten av sitt filosofiska system (metafysiken, epistemologin och etiken), och ens förståelse av hennes syn på rättigheter beror på ens förståelse av detta system. Men om du intresserar dig för Rands syn på rättigheter kan jag rekommendera följande text av Per-Olof Samuelsson:

    http://www.nattvakt.com/akrobat/rattigheter.pdf

    Här kan du läsa en text av en objektivisten Greg Perkins, i vilken han kritiserar libertarianismens syn på immaterialrätt, samtidigt som han (i korthet) redogör för Rands rättighetssyn:

    http://www.dianahsieh.com/blog/2006/05/dont-steal-this-article.html

    Här kan du finna den objektivistiska juridik professorn Adam Mossoffs uppsatser om äganderätt och immaterialrätt (kommer du inte till hans ”arkiv” direkt, så skriv bara in hans namn):

    http://papers.ssrn.com/sol3/results.cfm?RequestTimeout=50000000

  • Björn

    6 år sedan

    C.H. Hellström
    *citat* ”Du har helt rätt i att Rands och Kinsellas rättighetsteorier är fundamentalt olika, och likaså har du rätt i att Rands går mer åt John Lockes håll. Bådas syn på immaterialrätt följer av deras syn på rättigheter (och rättigheternas natur), och vem som har rätt inom detta område avgörs i slutändan av validiteten i deras rättighetsteori” *slut på citat*

    Ja, det var lite det jag tänkte! Tack för dina länktips, ska nog komma att läsa igenom dem, även om en snabb titt på den svenska artikeln ”Kan mänskliga rättigheter bevisas?” gjorde mig nästintill avskräckt p.g.a. hur komplicerat det verkar :) Men jag har läst lite tidigare i skolan om Aristoteles A=A och Euklides geometri så jag förstod i alla fall lite grand även om jag har svårt att snappa upp den ”filosofiska terminologin”. Men den kan förtjänas att analyseras mer noggrant någon gång i framtiden!

    Återkommer gärna med frågor angående Ayn Rands essä, om det är OK?

  • C.H. Hellström

    6 år sedan

    ”Återkommer gärna med frågor angående Ayn Rands essä, om det är OK?”

    Absolut.

  • Joakim Kämpe

    6 år sedan

    Kul att det blir lite debatt kring ämnet immaterialrätt! Klistrar in en sak som Kinsella skrev på Mises-bloggen i måndags:

    For scarce things, property rights are assigned so that these scarce things can be used. Property rights help address a limitation of things in the real world. For ideas, IP assigns property rights in something that is infinitely abundant, in a bizarre attempt to make these things scarce, or less abundant. In the case of scarce things, property rights are a response to the problem of scarcity. In IP, property rights are assigned to create a problem of scarcity that did not exist before. The goal should not be to make abundant things limited and scarce; but, if anything, to make valuable scarce things as abundant as possible.

    För mig är det detta det handlar om. Kinsella, och även Hoppe, menar att rättigheter till vissa saker uppstår på grund av det faktum att det råder brist på dem, precis som du, Björn, skrev ovan. Så vitt jag förstår andra sidan av argumentet grundar det sig i att människan har rätt till vissa saker ”av naturen”, och jag ser ingen principiell skillnad på det argumentet och att man fått vissa rättigheter av ”Gud”. I slutändan slutar ändå argumentet i ”Varför?”, varpå svaret blir ”För att det är så”. Jag har svårt att se hur man kan komma föbi det.

    Ytterligare blogginlägg av Kinsella (som blivit vitt diskuterade på Mises-bloggen) är:
    Empathy and the source of rights
    Division of labour as the source of Grundnorms and rights

    …samt en Pdf (som jag dock inte läst) som jag tror redogör för Kinsellas rättighetssyn:
    New rationalist directions in libertarian rights theory

  • C.H. Hellström

    6 år sedan

    ”Så vitt jag förstår andra sidan av argumentet grundar det sig i att människan har rätt till vissa saker ”av naturen”, och jag ser ingen principiell skillnad på det argumentet och att man fått vissa rättigheter av ”Gud”.”

    Det är detta som brukar kallas ”natural law” (naturrätt på svenska). Naturrätten säger att människan i egenskap av att vara människa har vissa rättigheter – rättigheter som baseras på människans natur, och som går att identifiera med hjälp av förnuftet. Det är inom den naturrättsligt traditionen som Grotius, Pufendorf, Locke, Spooner, Rothbard, Rand m.fl. har verkat inom, och det föreligger inget mystiskt med detta, vilket torde stå klart för alla och en var om man läser Rothbards ”Ethics of Liberty”, Rands ”Man’s Rights”, eller Spooners ”The Law of Intellectual Property”.

    Varken Rothbard* eller Rand tog rättigheter som givna, som axiom, utan härledde dessa från mer grundläggande idéer om människans natur, och än längre tillbaka – till de mest fundamentala grenarna inom filosofin – metafysiken och epistemologin.

    * Han nyttjade begreppet ”axiom” vid tillfälle (se: For A New Liberty), men det står klart att han inte menade att rättigheter var axiomatiska om man läser det han faktiskt skrev.

  • C.H. Hellström

    6 år sedan

    Empati kan omöjligen fungera som grund för rättigheter. Hur härleder man t.ex. rätten till liv, eller rätten till egendom ur empati? Empati är en känsla, och om man påstår att rättigheter bygger på empati så hävdar man att rättigheter saknar någon form av objektiv grund (verklighetsförankring). Om rättigheter grundar sig på känslor är rättigheter subjektiva.

    • Joakim Kämpe

      6 år sedan

      Njae, jag håller inte direkt med Kinsellas poäng att rättigheter härstammar från ”empati” heller, å andra sidan tycker jag att det finns en poäng i att ”rättigheter” kan uppstå ur ett igenkännande faktum, vilket väl återspeglas i den gyllene regeln. Tycker ändå att han tar upp några relevanta poänger. Hans poäng är att rättigheter uppstår för att fördela knappa resurser, och att den första knappa resursen är du själv som människa. En idé, som man har delat med någon, är inte en knapp resurs, och således kan man inte ha rättigheter till den. Det är Kinsellas poäng. Delar av detta speglar också Blocks poäng när han tar upp och försvarar ”förtal” i Defending the undefendable, även om jag inte direkt vet hans ställning gällande immaterialrätt.

      Även i detta fall använder man ju förnuftet för att ta reda på varför rättigheter finns och vilka rättigheter som är sanna och falska, så jag ser inte någont direkt motsättning till det Rothbard talar om heller. Hänvisandet till naturrätten, att människan fått vissa rättigheter av ”naturen”, har jag personligen svårt för då det i grund och botten endast innebär att man har bytt ut ”Gud” som givare av alla rättigheter med ”naturen”.

  • Björn

    6 år sedan

    Jag tycker att båda sidor har väldigt intressanta idéer. Men så långt jag har läst så måste jag erkänna att Ayn Rands argument verkar lite mer slagkraftigare då etiken och politiken härleds ända från den mest fundamentala grunden av allt vad filosofi innebär. Etik och rättigheter vilar ju faktiskt på mer grundläggande saker, som inte Kinsella har redogjort för.

    Hur som helst, jag tänkte fråga om det finns några ”österrikiska skolan”-artiklar som behandlar detta ämne, fast ur ett utilitaristiskt perspektiv?

    • Joakim Kämpe

      6 år sedan

      Kinsella, eller snarare Hoppe, härleder rättigheter och etik från det faktum att man äger sig själv (en i allra högsta grad knapp resurs! :) ), och inmutnings-principen, dvs. att den som först inmutar något är den som äger det och har rätt till det (vilket är Lockeanskt). Om det inte är den första, vem är det då? Om jag inte äger mig själv, vem gör det då?

      Kolla upp Hoppes argumentation ethics (Kinsella redogör för den i artikeln New Rationalist Directions… som jag länkade ovan). Kort sagt menar Hoppe att det enda sättet man kan rättfärdiga saker på är genom argumentation, och för att kunna argumentera måste man implicit acceptera att man har rätt att använda sin egen kropp. På så sätt kan man alltså inte rättfärdiga en etik där man inte äger sig själv, eftersom man implicit i argumentet måste acceptera motsatsen till det man försöker argumentera för. Dock är det ju givetvis bättre att läsa Hoppe själv istället för att läsa honom tolkad av mig eller Kinsella :)

      Ett exempel från Hoppe (6 sidor):
      On the ultimate justification of the ethics of private property

      Hoppe skriver, efter att ha redogjort för det praxeologiska beviset för rättigheter,

      As regards the natural rights position, the praxeological proof, generally supportive of the former’s position concerning the possibility of a rational ethic and in full agreement also with the conclusions reached within this tradition (specifically, by M. N. Rothbard), has at least two distinctive advantaged. For one things, it has been a common quarrel with the natural rights position, even on the part of otherwise sympathetic observers, that the concept of human nature is far too diffuse to allow the derivation of a determinate set of rules of conduct. The praxeological approach solves this problem by recognizing that it is not the wider concept of human nature, but the narrower one of propositional exchanges and argumentation, which must serve as the starting point in deriving an ethic; moreover, that there exists an a priori justification for this choice insofar as the problem of true and false, or of right and wrong, does not arise outside and apart from propositional exchanges and no one, then, could possibly challenge such a starting point without contradiction; and finally, that it is argumentation which requires the recognition of private property, and that an argumnetative challenge of the validity of the private property ethic thus is praxeologically impossible.

      Secondly, there is the logical gap between ”is-” and ”ought-statements” which natural rights proponents, at least according to wide-spread opinion, have failed to successfully bridge – except for advancing some general critical remarks regardning the ultimate validity of the fact-value dichotomy. Here the praxeological proof of libertarianism has the advantage of offering a completely value-free justification of private property. It remains entirely in the realm of is-statements, and nowhere tries to derive an ought from an is. The structure of the argument is this: a) justification is propositional justification – a priori true is-statemen; b) argumentation presupposes property in one’s body and the homesteading principle – a priori true is-statement; and c) then, no deviation from this ethic can be argumentatively justified – a priori true is-statement. And the proof also offers a key to an understanding of the nature of the fact-value dichotomy: Ought-statements cannot be derived from is-statements. They belong to different logical realms. It can also be recognized, however, that one cannot even state that there are facts and values if there were no propositional exchanges, and that this practice of propositional exchanged then, in turn, pressupposes the acceptance of the private property ethic as valid. Cognition and truth-seeking as such, that is to say, have a normative foundation. And the normative foundation on which cognition and truth rest is the recognition of private property rights.

      Så vitt jag vet har Rand inget motsvarande försvar för naturrätten, hon tar den bara som given.

  • Fredrik Olsson

    6 år sedan

    Nja det beror väl på. Den Österrikiska skolan bygger på ‘wertfreiheit’, eller värdeneutralitet. Det innebär att en ekonom egentligen inte intresserar sig för huruvida något är sant och logiskt eller inte. Däremot är det irrelevant huruvida det leder till, enligt vissa etiska principer, föredragbara resultat.

    Dock vill jag minnas att jag har läst (var minns jag dock inte så det är mycket möjligt att jag har fel) att Mises själv rättfärdigade kapitalism ur ett utilitaristiskt perspektiv. Kanske en sökning på mises.org kan ge resultat?

    Hittade visserligen en artikel som verkar stödja vad jag precis sade, men jag vet inte hur relevant den är för dig (och eftersom det är valborg imorgon behöver jag sova :p)
    hursomhelst, här är den: http://mises.org/journals/jls/4_3/4_3_5.pdf

  • C.H. Hellström

    6 år sedan

    ”Jag tycker att båda sidor har väldigt intressanta idéer. Men så långt jag har läst så måste jag erkänna att Ayn Rands argument verkar lite mer slagkraftigare då etiken och politiken härleds ända från den mest fundamentala grunden av allt vad filosofi innebär. Etik och rättigheter vilar ju faktiskt på mer grundläggande saker, som inte Kinsella har redogjort för.”

    Om du intresserar dig för Ayn Rands argument, och önskar att fördjupa dig mer i frågan så kan jag rekommendera Dr. Leonard Peikoffs bok ”Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand”. Den är på cirka 500 sidor, och behandlar alla delarna av Rands filosofi, samt placerar rättigheter i sitt rätta filosofiska sammanhang.

    http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0452011019

  • C.H. Hellström

    6 år sedan

    ”Njae, jag håller inte direkt med Kinsellas poäng att rättigheter härstammar från ”empati” heller, å andra sidan tycker jag att det finns en poäng i att ”rättigheter” kan uppstå ur ett igenkännande faktum, vilket väl återspeglas i den gyllene regeln. Tycker ändå att han tar upp några relevanta poänger. Hans poäng är att rättigheter uppstår för att fördela knappa resurser, och att den första knappa resursen är du själv som människa. En idé, som man har delat med någon, är inte en knapp resurs, och således kan man inte ha rättigheter till den.”

    Hela idén att ”rättigheter uppstår för att fördela knappa resurser”, och motiveras för att förhindra konflikter mellan människor* är utilitaristisk; det indikerar att äganderätten legitimeras av dess främjande av social fred och harmoni. Det stämmer att rättigheter endast är relevanta att tala om i ett socialt sammanhang (då endast andra människor kan kränka ens rättigheter), men det innebär inte att rättigheter legitimeras av något så utilitaristiskt som förhindrandet av konflikter mellan människor. Äganderättens möjligheter att avvärja konflikt (genom att säga vad som tillhör vem) är en gynnsam effekt av, inte orsaken till, att vi har äganderätt. Här kan vi dra parallellen till den äganderättens främjande av effektivitet på det ekonomiska planet. Det är sant att ett erkännande av den privata äganderätten har gynnsamma effekter ekonomiskt, men detta, likt ”konfliktavvärjning”, är en effekt av – inte orsaken till – rätten till egendom.

    ”Även i detta fall använder man ju förnuftet för att ta reda på varför rättigheter finns och vilka rättigheter som är sanna och falska, så jag ser inte någont direkt motsättning till det Rothbard talar om heller. Hänvisandet till naturrätten, att människan fått vissa rättigheter av ”naturen”, har jag personligen svårt för då det i grund och botten endast innebär att man har bytt ut ”Gud” som givare av alla rättigheter med ”naturen”. ”

    Rothbard var ”naturrättare”, vilket framgår av de första kapitlen i Ethics of Liberty och For a New Liberty (se: s. 27-28). Rothbard ansåg inte att rättigheter var axiomatiska, även om han vid tillfälle använde begreppet. Rothbard nyttjade begreppet ”axiom” på ett tämligen vårdslöst viss, och han verkar använda det synonymt med ”utgångspunkt”, vilket inte nödvändigtvis är detsamma som ett axiom. Ett axiom är en utgångspunkt, men inte varje utgångspunkt är ett axiom.

    ”Kinsella, eller snarare Hoppe, härleder rättigheter och etik från det faktum att man äger sig själv (en i allra högsta grad knapp resurs! ), och inmutnings-principen, dvs. att den som först inmutar något är den som äger det och har rätt till det (vilket är Lockeanskt).”

    Detta är ingen härledning – det är en beskrivning av rättigheter. Man kan inte säga att man härleder rättigheter från ”självägande” och ”inmutning”, då det är dessa saker som måste härledas. Att säga att man härleder rättigheter ur rätten till självägande och rätten till det man inmutat är att säga att man härleder rättigheter ur rättigheter. Dessutom så anser inte Kinsella, eller Hoppe för den delen, att rättigheter härleds ut något, då de anser att rättigheter faktiskt är axiomatiska.

    ”Kolla upp Hoppes argumentation ethics (Kinsella redogör för den i artikeln New Rationalist Directions… som jag länkade ovan). Kort sagt menar Hoppe att det enda sättet man kan rättfärdiga saker på är genom argumentation, och för att kunna argumentera måste man implicit acceptera att man har rätt att använda sin egen kropp. På så sätt kan man alltså inte rättfärdiga en etik där man inte äger sig själv, eftersom man implicit i argumentet måste acceptera motsatsen till det man försöker argumentera för.”

    En argumentation implicerar inte att man accepterar en individs moraliska rätt att använda sin kropp. Faktumet att människan kontrollerar sina lemmar, och har fysisk besittning över sig själv inkluderar i sig inga värdeomdömen, utan är endast en deskription av människans natur.

    * ”the fundamental social and ethical function of property rights is to prevent interpersonal conflict over scarce resources” / Kinsella, ”Against Intellectual Property,” Journal of Libertarian Studies, vol. 15, no.2

  • Joakim Fagerström

    6 år sedan

    Christopher det som är intressant med den här debatten är att man alltför sällan i mainstream media tar en ordentlig diskussion kring vad rättigheter egentligen är och vad de baseras på (som vi gör här). Istället blir då risken att man sitter och pratar om helt olika saker p.g.a. av att man har en annorlunda grundsyn på rättigheter. Mises.se och dess besökare tar här ansvar för en ordentlig debatt i frågan och det glädjer mig.

    Jag förstår inte riktigt ditt sätt att hävda att fördelningen av knappa resurser på något sätt skulle vara utilitaristiskt. Däremot hamnar förespråkare för IP oftast i det utilitaristiska lägret (säger inte att du gör det för det framgår aldrig vad du egentligen baserar dina argument på, i varje fall inte vad jag har noterat, förutom att du tycker som Rand då angående IP).

    Ingen har ifrågasatt att Rothbard var en ”naturrättare”, det framgår tydligt i bl.a. de källor du hänvisar till. I Hoppes argumentation ethics så ville han förstärka det Lockeanska fallet och stödjer naturrätts positionen i den form som Rothbard la fram det i Ethics of Liberty. Argumentet han använder sig av för att etablera det ultimata rättfärdigandet för privat äganderätt skiljer sig ifrån det som traditionellt har använts av naturrättstraditionen. Istället för att utgå ifrån denna tradition utgår han ifrån Mises idé om praxeologi och praxeologiska bevis som modell.

    Däremot har flera missförstått Hoppes argumentation ethics. Faktum är att Rothbard själv sa att Hoppes teori var ett revolutionerande framsteg i libertariansk teori (inte för att detta på något sätt säger att Hoppes teori är rätt men ger den en viss tyngd).

    Det som är intressant här är om Hoppes teori etablerar att det finns libertarianska rättigheter?
    1) Resurser är knappa (inget utilitaristiskt här, snarare ett faktum).
    2) Endast en person kan ha exklusiv rättighet till den knappa resursen samtidigt (jag tror inte jag behöver gå in på argumenten för detta här och knappast något som någon i detta forum emotsäger).
    3) Teorin bakom konflikten som uppstår kring denna knappa konflikt måste vara en teori om rättigheter. Syftet med dessa rättigheter är att ange vilken individ som har denna rätten (i bisats till detta brukar nämnas ”så att konflikter kan undvikas”, möjligt att det är detta som du anser vara utilitaristiskt men det är snarare ett a priori som visar att rättigheterna behövs).

    Punkt 3 finns i någon form i alla ideologiska system men man har olika syn på detta. För att ta några exempel:
    – ”Den starkes rätt”, anser att han kan ta den knappa resurser för att han är tillräckligt stark.
    – Socialister anser att de har rätt till produktionen för att de är staten (osv. ingen mening att rabbla icke-argument här).
    – Liberaler/demokrater anser att fattiga har rätt till egendom som tidigare ägts av icke fattiga eftersom egendomen överförs i en demokratisk process och därför är legitim.
    Poängen är att alla har sin syn på hur dessa rättigheter till knappa resurser ska tilldelas. Värt att nämnas här är det utilitaristiska IP argumentet ”hur ska artister annars kunna leva på sin konst”.

    De libertarianska rättigheterna löser denna tilldelning genom att säga att det är första användning som gäller eller inmutningsprincipen. När det gäller kroppar så är personen själv ägare till kroppen eftersom han var den första användaren. När det gäller externa resurser så är ägaren den första förvärvaren eller någon han överförde resursen till. Detta innebär att en individ har exklusiv rätt till sin egna kropp (en knapp resurs) och har exklusiv rätt till kontrollen över andra tidigare icke ägda knappa resurser som förvärvas av individen eller av någon av hans förfäder.

    Det som Hoppe säger i sin teori är att om någon teori om rättigheter ska rättfärdigas så måste det rättfärdigas med argumentation eller resonemang. Om man inte går med på detta så säger man emot sig själv. Grunden för alla normer, etik, fakta, och regler för argumentation är nödvändigtvis en förutsättning för deltagarna i en argumentation genom att helt enkelt argumentera. Ingen teori som emotsäger detta enkla faktum eller normer kan någonsin bli rättfärdigade. Denna typ av resonemang kallas ”a priori av kommunikation och argumentation” och togs fram av de tyska filosoferna Jürgen Habermas och Karl-Otto Apel.

    Icke libertarinska argument faller alltså på sin egen orimlighet endast genom att de förslås. Att tilldelning av rättigheter skulle vara utilitaristiskt faller på sin egen orimlighet i och med att exklusiv kontroll över sin kropp måste förutsättas vara giltig annars skulle man aldrig kunna handla eller förslå någonting.

    Problemet med naturrätten (även framfört av anhängare till den) och kritiken mot den har varit att man hamnar i frasen ”människans natur” vilket har varit ett alltför diffust begrepp för att avgöra vilka regler som ska gälla. Det praxeologiska tillvägagångssättet löser detta problem genom att istället för ”människans natur” istället ta fasta på utbytet av påståenden och argument som måste tjäna som en utgångspunkt för att erhålla en etik.

    För att förstå Hoppes teori så är det viktigt att man inser två saker:
    1) Vad som är rättvist eller inte eller vad som är ett giltigt förslag eller ej, kan endast avgöras genom att vi är förmögna att utbyta argument d.v.s. att vi kan argumentera. Genom att ta fram ett argument öppet eller för sig själv så visar man på viljan att övertyga sig själv och andra genom argumentativa medel. Detta kan man inte förneka utan att motsäga sig själv, man kan inte argumentera med argument och påstå att man inte kan argumentera.
    2) För det andra så måste man erkänna att argumentation inte är förslag som lever för sig självt utan är en form av handling som kräver att man använder knappa resurser. Dessa resurser eller medel för handling som används är privat egendom. Uppenbarligen så skulle ingen kunna föreslå någonting och ingen skulle kunna bli övertygad med argumentativa medel om en persons rätt över det exklusiva användandet av sin egen kropp inte förutsattes. I detta ömsesidiga erkännandet av den exklusiva rättigheten över sin egen kropp som förklarar karaktären i utbytet av argument som även om man inte överens om vad som har sagts i varje fall kan vara överens om att man inte är överens. En sådan äganderätt till sin egen kropp måste sägas vara rättfärdigat a priori. För vem som helst som måste rättfärdiga en norm måste redan förutsätta en exklusiv rättighet över sin kropp som en giltig norm genom att säga ”Jag föreslår detta och detta.” Vem som helst som motsäger detta skulle bli fångad i ett praktiskt motsägelse eftersom genom att argumentera så har man redan indirekt accepterat normen som man diskuterar.

    Fördelen med det praxelogiska försvaret av libertarianska rättigheter är att den erbjuder ett rättfärdigande som är fritt ifrån värderingar. Strukturen för detta argument är:
    a) Ett rättfärdigandet är ett förslag till rättfärdigandet självt (argumentation), a priori sant.
    b) Argumentation förutsätter äganderätten till ens egen kropp och inmutningsprincipen, a priori sant.
    c) Ingen avvikelse ifrån denna etik kan rättfärdigas genom argument, a priori sant.

    Alltså det blotta faktum att individer argumenterar förutsätter att han äger sig själv och har rätt till sitt eget liv och egendom.

    Jag äger min marmorskiva och tar mig rättigheten att göra vad jag vill med den, även att forma det i en viss form som du eventuellt har gjort tidigare. En inskränkning i detta är inte något annat en inskränkning i min exklusiva äganderätt och en uppenbar våldshandling mot mig och min egendom. Här hamnar man i ett artificiellt tvingande lagsystem som kan liknas vid minarkistens försvar av den minimala staten, det går inte att undvika att se vapnet som finns i rummet.

    Det vore intressant att veta i vilket läger du anser Rand och dina åsikter hamnar som inte har framgått någonstans hitills, eller i varje fall inte vad jag har kunnat utläsa. I det utilitaristiska? I kreationismen? I det kontraktuella? Eller i något annat?

    Jag kan inte Rand, men utifrån vad du har skrivit så är Rands argument inte utilitaristiskt och inte kreationistiskt,

    Att det skulle behövas någon heltäckande förståelse av metafysiken, epistemologin och etiken är inte något jag personligen håller med om. Jag menar istället att äganderätten inte är något komplicerat i sak utan istället mycket enkelt och något som små barn ifrån födseln förstår.

    Som Randian borde man istället beklaga de negativa konsekvenser IP har för spridandet av hennes och andras idéer.

    Nyckeln till framgång för Mises.org idag och även en fördel för Mises.se är att man har förkastat IP.

  • lucas

    6 år sedan

    Joakim Fagerström:
    ”b) Argumentation förutsätter äganderätten till ens egen kropp och inmutningsprincipen, a priori sant.”

    Detta är ett klockrent exempel på en performativ motsägelse. I Hoppeansk mening är de ovanstående villkoren inte uppfyllda för den miljö i vilken du framför detta argument (vi har som bekant inte anarki i Sverige), alltså är dessa villkor inte en förutsättning för argumentation och därför blir ditt aregumenterande för detta i sig en performativ självmotsägelse. Hoppe faller alltså på eget grepp.

    • Joakim Kämpe

      6 år sedan

      ”Detta är ett klockrent exempel på en performativ motsägelse. I Hoppeansk mening är de ovanstående villkoren inte uppfyllda för den miljö i vilken du framför detta argument (vi har som bekant inte anarki i Sverige), alltså är dessa villkor inte en förutsättning för argumentation och därför blir ditt aregumenterande för detta i sig en performativ självmotsägelse. Hoppe faller alltså på eget grepp.”

      Nej det håller jag inte med om. Det som är relevant är inte vad som utförs rent kropssligt eller ”lätesmässigt”, utan den mening båda aktörerna tillskriver handlingen, dvs i praxeologisk betydelse, som något som görs med mening (se även artikeln om likgiltighet här på sidan och Hoppes poäng om ”den föredragna beskrivningen”).

      Hoppe påstår inte att det är fysiskt omöjligt att påstå att man inte äger sig själv, utan menar att när man gör det antar man exakt den saken man försöker motbevisa. Således faller det argumentet på sig själv.

      Villkoret att du äger dig själv är nödvändigt, a-priori, för att du ska kunna rättfärdiga något alls, i den betydelsen du lägger in i begreppet ”att rättfärdiga”. Om jag står och hotar några med en pistol, för att få dem att hålla med mig, kommer de säkert att hålla med mig, men det betyder inte att det vi faktiskt har deltagit i är en ”argumentation”, eller att något har ”rättfärdigats”. Om man inte antar att folk har rätt till sin egen kropp, har begreppet ”att rättfärdiga” ingen betydelse. Därför måste självägandet vara a-priori sant.

      Och återigen, detta betyder inte att folk inte kan hota och tvinga andra. Det betyder bara att detta inte kan rättfärdigas. Bara för att 1 + 1 är lika med 2 hindrar det inte folk från att hävda att det är 3, 5, 6.6, n.

  • lucas

    6 år sedan

    ”Hoppe påstår inte att det är fysiskt omöjligt att påstå att man inte äger sig själv, utan menar att när man gör det antar man exakt den saken man försöker motbevisa. Således faller det argumentet på sig själv. ”

    Det är enkelt att visa att Hoppe har fel genom att förneka självägande via implikation och på detta sätt visa att självägande ingalunda är ett nödvändigt villkor för debatt. Låt säga att Hoppe accepterar att självägande implicerar rätten att förfoga över en bomb. Om jag argumenterar mot denna rätt så argumenterar jag per implikation mot självägande. Men, är rätten att få förfoga över en bomb ett nödvändigt villkor för debatt? Självfallet inte. Alltså har vi på ett enkelt sätt visat att vi inte behöver äga oss själva för att debattera eftersom vi kan debattera utan rätten att få förfoga över en bomb vilket innebär att vi kan debattera i ett system som inte erkänner självägande. Argumenten för detta system kan i sin tur vara utilitaristiska eller vad som helst.

    ”Bara för att 1 + 1 är lika med 2 hindrar det inte folk från att hävda att det är 3, 5, 6.6, n.”

    De som debatterar mot Hoppe kan enkelt visa att det är Hoppe som begår den performativa självmotsägelsen eftersom han påstår att argumentation har nödvändiga villkor som vi empiriskt kan fastställa är falska, vilket jag gjort ovan. Vi behöver inte rätten att äga en bomb för att kunna debattera, och detta kan vi fastställa empiriskt eftersom vi just nu argumenterar utan denna rätt. Hoppe måste här här visa varför denna empiri inte fäller hans argument, vilket han naturligtvis aldrig lyckas göra. På vilket sätt har Hoppe tänkt sig att man skall verifiera villkoren för debatt? Att bara påstå något och sedan hävda att detta påstående är analogt med en a prioriskt sann proposition förslår inte. Hoppe måste leverera något mycket starkare eftersom han har all empiri emot sig.

  • Joakim Kämpe

    6 år sedan

    Ja man kan hävda att man per implikation, från självägande, har rätt till att inneha en vara (som man kommit över i enlighet med de principer Hoppe har lagt fram), och att denna slutsats är direkt dragen från det faktum att man äger sig själv. Således skulle den libertarianska positionen vara att man har rätt till att inneha en specifik vara, och att detta inte argumentativt skulle kunna motsägas (dvs. man kan inte rättfärdiga förbud mot innehav av varor som man har kommit över enligt de principer Hoppe lagt fram). Det är väl också exakt detta Hoppe menar, så vitt jag förstår; att inget annat än de libertarianska principerna, om självägande, inmutning och privat ägande av egendom baserat på principen om ”första användning” kan rättfärdigas, just på grund av detta.

    Så även om en specifik vara inte är ”nödvändig” för att föra en argumentation, reduceras detta ner till principen om självägande (förutsatt att alla logiska steg mellan a-priori-påståendet om självägande till rätten att inneha varan är korrekta). Är alla logiska steg korrekta, menar Hoppe, återigen så vitt jag förstår, att du inte kan rättfärdiga ett förbud mot innehav av varan (vilken vara som helst som man kommit över i enlighet med de principer Hoppe har lagt fram).

    Det skulle vara intressant att veta vad du baserar din teori om rättigheter på. Det har återigen aldrig framgått i denna tråd. Som jag skrev ovan så har, så vitt jag vet, Rand inget motsvarande försvar för ”naturrätten”, utan tar den bara som given.

  • Joakim Fagerström

    6 år sedan

    lucas: Jag gick inte igenom hela Hoppes teori i detalj vilket man egengligen borde göra, men jag ville inte bli för långrandig. Vilken miljö som är aktuellt är inte relevant här, d.v.s. Hoppes teori förutsätter inte anarki. Återigen så är Hoppes teori ett sätt att stärka och förklara naturrätten på ett nytt sätt. För att en norm som föreslås i en argumentation ska gälla så måste den vara universiell (vilket är ett första filter i Hoppes teori). Om den endast gällde en viss miljö så vore den knappast universiell.

    The property theory implicit in socialism does not normally pass even the first decisive test (the necessary if not sufficient condition) required of rules of human conduct which claim to be morally justified or justifiable. This test, as formulated in the so-called golden rule or, similarly, in the Kantian categorical imperative, requires that in order to be just, a rule must be a general one applicable to every single person in the same way. The rule cannot specify different rights or obligations for different categories of people (one for the red-headed, and one for others, or one for women and a different one for men), as such a ‘particularistic’ rule, naturally, could never, not even in principle, be accepted as a fair rule by everyone. Particularistic rules, however, of the type ‘I can hit you, but you are not allowed to hit me,’ are at the very base of all practiced forms of socialism.” (TSC, p. 5.)

  • C.H. Hellström

    6 år sedan

    Det har sagts mycket i denna tråd om rättigheter, men detta uppfattar jag som essensen i Hoppes argumentation, och själva grunden för den Hoppeanska rättighetsteorin:

    ”… det blotta faktum att individer argumenterar förutsätter att han äger sig själv och har rätt till sitt eget liv och egendom.”

    Detta påstående stämmer inte. För att en individ ska kunna argumentera förutsätter det att denne är i kontroll över sin kropp (i alla fall sina stämband!), det stämmer, men detta förutsätter inte äganderätt; det enkla faktumet att en människa har kontroll över sig själv innebär inte på något vis att en denne har några rättigheter. Att ha kontroll över något innebär inte, per automatik, att man har RÄTT TILL den kontrollen. Man kan ju vara i besittning av något utan att ha något äganderättsligt anspråk till det. Stöld innebär kontroll över något som inte är ens eget; att hyra något innebär tillfällig kontroll över en hyresgivares egendom. Så det verkar tämligen uppenbart att kontroll inte är att likställas med äganderätt.

  • Joakim Kämpe

    6 år sedan

    Återpostar det jag skrev ovan:

    Hoppe påstår inte att det är fysiskt omöjligt att påstå att man inte äger sig själv, utan menar att när man gör det antar man exakt den saken man försöker motbevisa. Således faller det argumentet på sig själv.

    Villkoret att du äger dig själv är nödvändigt, a-priori, för att du ska kunna rättfärdiga något alls, i den betydelsen du lägger in i begreppet ”att rättfärdiga”. Om jag står och hotar några med en pistol, för att få dem att hålla med mig, kommer de säkert att hålla med mig, men det betyder inte att det vi faktiskt har deltagit i är en ”argumentation”, eller att något har ”rättfärdigats”. Om man inte antar att folk har rätt till sin egen kropp, har begreppet ”att rättfärdiga” ingen betydelse. Därför måste självägandet vara a-priori sant.

    Och återigen, detta betyder inte att folk inte kan hota och tvinga andra. Det betyder bara att detta inte kan rättfärdigas. Bara för att 1 + 1 är lika med 2 hindrar det inte folk från att hävda att det är 3, 5, 6.6, n.

    Det som är relevant är inte lätena eller rörelserna, utan det som är relevant är den innebörd, den mening, båda aktörerna sätter på handlingen, dvs. det som i praxeologisk bemärkelse de facto gör det till en handling (dvs. meningsfullt beteende). För att kunna rättfärdiga något alls måste man implicit acceptera självägande, annars kan det som har framförts aldrig anta positionen av ett ”rättfärdigande”, och den aktivitet som pågått kan aldrig påstås vara en ”argumentation”. Som sagt, hotar du din diskussionsmotståndare med en pistol kan man förvisso hävda att ni har ett samtal, men det är knappast en argumentation.

  • lucas

    6 år sedan

    ”För att kunna rättfärdiga något alls måste man implicit acceptera självägande, annars kan det som har framförts aldrig anta positionen av ett ”rättfärdigande””

    Detta är precis vad som är demonstrativt falskt, vilket jag visade i ett inlägg ovan. Argumentet: ”Man skall inte få äga en bomb därför att en sådan rätt medför låga utilitaristiska poäng” är ett argument som förnekar självägande och innehåller ett rättfärdigande av detta, alltså, argumentation förutsätter inte på något sätt självägande. Hur hade du tänkt visa att argumentation förutsätter självägande? Vad är den explicita logisa kjedjan från debatt till självägande?

    ”Som sagt, hotar du din diskussionsmotståndare med en pistol kan man förvisso hävda att ni har ett samtal, men det är knappast en argumentation.”

    Detta är ett argument för att makt och argumentation skulle vara varandras motsatser, men det stämmer inte heller. Vi argumenterar väldigt ofta med auktoriteter som har rätt att bestämma; tex en chef eller vad som helst. Detta maktförhållande kan vara en antites till debatt om den som har rätten på sin sida aldrig tar till sig argument utan bestämmer godtyckligt, men det behöver inte alls vara så; en klassisk lösning på detta är att rätten att bestämma något härrur ur just förmågan att ta till sig argument som visar vad som är sant.

  • Joakim Kämpe

    6 år sedan

    Poängen här är exakt den, som jag förklarade ovan, att argumentet ”Man skall inte få äga en vara” inte går att rättfärdiga, eftersom det motsäger självägande (tillsammans med de andra sakerna som självägande, inmutning och privat ägande av egendom baserat på principen om ”första användning”, osv). Det är också exakt detta Hoppe menar, att inget annat än libertarianism kan rättfärdigas. Och enligt libertarianismen har man rätt till sin egendom.

    Det Hoppe menar är att när du hävdar att jag inte har rätt att äga en vara är det ett argument som inte går att rättfärdiga, det är falskt, eftersom det i förlängningen förnekar självägande, och själva rättfärdigandet förutsätter självägande.

    ”Vi argumenterar väldigt ofta med auktoriteter som har rätt att bestämma; tex en chef eller vad som helst.”

    Det är en rätt tydlig distinktion mellan en chef (frivilligt) och staten (tvångsmässigt). Jag menar att en chef inte tvingar mig, eller äger (en del av) mig. Men om det skulle vara fallet, och han skulle försöka ”rättfärdiga” sitt ägande och tvång över mig genom en ”argumentation”, skulle han säga emot sig själv, och ”rättfärdigandet” skulle falla. Du verkar mena att bara för att man påstår något så är det rättfärdigat, men det är ju inte alls samma sak.

    Dock påstår jag inte att man inte kan agera i motsats till självägande (ex mord), utan enbart att inga sådana handlingar kan rättfärdigas. Återigen, bara för att 1+1 är 2 betyder det inte att folk inte kan hävda att det är 3, 5, 6.6, n.

    ”en klassisk lösning på detta är att rätten att bestämma något härrur ur just förmågan att ta till sig argument som visar vad som är sant.”

    Jag förstår inte; menar du med denna mening att, om vi argumenterar, och du menar att du har ”objektivt” rätt, och jag inte förstår det (på grund av bristande intellekt?), har du rätt att bestämma över mig då?

  • lucas

    6 år sedan

    ”Poängen här är exakt den, som jag förklarade ovan, att argumentet ”Man skall inte få äga en vara” inte går att rättfärdiga, eftersom det motsäger självägande (tillsammans med de andra sakerna som självägande, inmutning och privat ägande av egendom baserat på principen om ”första användning”, osv).”

    Hoppe måste göra mer än att bara säga detta. Låt säga att jag på skoj lanserar ett konkurrerande av samma typ: ”För att argumentera bra måste man vara bildad, alltså måste man ha rätt till utbildning”. Mitt argument gör ju faktikst en explicit om än långsökt koppling mellan argumentation och rätt; du måste visa att samma sak gäller för självägande och argumentation. Men detta låter sig inte göras, vi behöver nämligen inte rätten att förfoga över en bomb för att kunna föra en debatt, och har man ingen rätt att förfoga över en bomb så har man enligt Hoppe inget självägande, och alltså är självägande inte på något sätt nödvändigt för debatt, detta är simpel logik. Du måste explicit koppla ihop självägande och villkoren för argumentation med någon form av logiskt kedja som vidrör de nödvändiga villkoren för argumentation, men i ljuset av att all empiri går emot dig på denna punkt så verkar det ganska hopp(e)löst. Som det står nu finns bara ett påstående om att argumentation förutsätter självägande, men hur skall vi veta att detta bara inte är skämtsamt påhitt av Hoppe? Det viktigaste steget i ditt försvar av Hoppe saknas alltså.

    ”Det är en rätt tydlig distinktion mellan en chef (frivilligt) och staten (tvångsmässigt).”

    Nej, inte så stor som du vill göra gällande. Argumentet här visar väldigt tydligt att någoins rätt att bestämma inte alls är en antites till argumentation, i förlängningen visar detta att förekomsten av demokrati inte gör debatt meningslös, faktum är att motsatsen gäller, lika lite som förekomsten av auktoriteter inom vilken sammanslutning av människor som helst gör argumentation meningslös. Debatten fyller prics samma syfte inom demokratin som inom bostadsrättföreningen.

    • Joakim Kämpe

      6 år sedan

      Utan att gå in på ditt skojargument, som både motsäger Kants (och jag vet att Rand inte gillar Kant) gyllene regel, dvs universalitetsprincipen, och inte är värdeneutral (vilket den praxeologiska teorin är), så vet jag inte hur mycket tydligare jag kan bli. Det är ingen som säger att det är omöjligt att utstöta läten eller göra rörelser för att man inte äger sig själv. Det som är relevant är betydelsen av argumentation och rättfärdigande. Att ha en dialog, eller att ha en monolog, är inte samma sak som att argumentera. Att påstå något är inte samma sak som att rättfärdiga det. Men du gör ingen skillnad på ett påstående och ett rättfärdigande, eller en dialog/monolog och en argumentation. Vidare verkar du göra gällande att om en person hotar en annan person, är deras interaktion likväl en argumentation, och att överenskommelser under hot kan rättfärdigas. Jag håller inte med.

      Självägande är inte nödvändigt för att prata eller röra på sig, men det ÄR nödvändigt för att kunna rättfärdiga något. Du måste förstå att ”argumentation” och ”rättfärdigande” är begrepp som har en viss specifik mening.

      Istället för att återupprepa argument som andra förklarat bättre än jag, läs ex vad Kinsella skrivit:

      Hoppe starts by noting that if any proposed theory of rights is going to be justified, it has to be justified in the course of an argument (discourse). I fail to see how anyone can disagree with this without falling into contradiction. It follows that if any norms, ethics, facts, or rules of discourse are necessarily presupposed by participants in argumentation simply by virtue of arguing, then no theory that contradicts these presupposed facts or norms could ever be justified. By contrast, any proposed theory that is consistent with, indeed implied by, these presuppositions, would have to be seen as irrefutably justified. This type of reasoning is called the ”apriori of communication and argumentation,” and was pioneered, to my knowledge, by German philosophers Jürgen Habermas (Hoppe’s PhD advisor) and Karl-Otto Apel.

      Any proposed norm – that is, an attempted justification for a given action – is not justified if it is not universalizable. This rule is presupposed by the very attempt to argumentatively justify something, because ”argumentation implies that everyone who can understand an argument must in principle be able to be convinced of it simply because of its argumentative force.” Because the universalizability priniciple is an inherent feature of argumentation in general, ”the universalization principle of ethics can now be understood and explained as grounded in the wider ‘apriori of communication and argumentation.'” (TSC, p. 131) I.e., no one can deny that only universalizable norms can be justified.

      Thus universalizability acts as a first-level ”filter” that weeds out all particularistic norms. This reduces the universe of possibly justified normative claims but does not finish the job since many incompatible and unethical norms could be reworded in universalizable ways.

      Och vidare skriver Hoppe:

      ”However, there are other positive norms implied in argumentation aside from the universalization principle. In order to recognize them, it is only necessary to call three interrelated facts to attention. First, that argumentation is not only a cognitive but also a practical affair. Second, that argumentation, as a form of action, implies the use of the scarce resource of one’s body. And third, that argumentation is a conflict-free way of interacting.” (TSC, p. 132; emphasis added)

      Varpå Kinsella skriver:

      Participants in discourse cannot deny the existence of scarcity (discourse is a form of action, after all, and action implies scarce resources, in one’s body and in external objects) nor the possibility of conflict over these scarce resources. They also value the ability to participate in argument (they are engaging in it, after all) and thus its practical preconditions, namely the ability to actually use scarce resources in order to survive (for argumentation is not possible without survival). And because argumentation/discourse is cooperative, civilized, peaceful activity, and because ”justifying means justifying without having to rely on coercion” (TSC, p. 133), participants in discourse necessarily value being able to use scarce resources in a conflict-free way. One adopting a civilized, peaceful stance and trying to justify a norm cannot coherently advocate non-peaceful norms. In fact, the very attempt to justify a resource allocation norm is an attempt to settle conflicts with regard to the use of that resource. Thus, a participant in discourse could never justify the proposition that there is no value to being able to use resources, or that conflict should not be avoided, or that cooperation and peacefulness are bad things. Valuing the avoidance of conflicts also presupposes the value of attempting to find rules that make conflict avoidance possible. I.e., property rules.

      Mer finns att läsa här.

      Och avslutningsvis, det är fortfarande ingen som har visat att Rand har ett likvärdig försvar av naturrätten, annat än att hon har tar den som given.

  • C.H. Hellström

    6 år sedan

    Ayn Rand har inget likande försvar för rättigheter, då hon inte ansåg att rättigheter var ”axiomatiska”. Dessutom så är det värt att påpeka att varken Hoppe eller Kinsella försvarar naturrätten; de försvarar/förespråkar samma rättigheter som många naturrättare, men de försvar inte rättigheterna på naturrättslig grund.

    Var/När har Rand tagit naturrätten för given? Jag uppmanar dig att uppvisa ETT ENDA bevis för detta påstående.

  • lucas

    6 år sedan

    ”Utan att gå in på ditt skojargument, som både motsäger Kants [..] universalitetsprincipen”

    Nej, ”alla har rätt till utbildning” är en universell princip. universalitetsprincipen är ett väldigt brett filter och det är långt ifrån självklart vad som egentligen passerar, ofta handlar det bara om vilket perspektiv man anlägger. Rawls utgår också från denna Kantianska princip och visar vilka principer som är universellt acceptabala givet att man inte vet i vilken position man skall födas in i. Kant gör själv ett intressant exempel om att det alltid är fel att ljuga och tar denna princip till sin extrem när han menar att man inte skall ljuga för en mördare i syfte att rädda det potentiella offret. Å andra sidan, principen ”Det är rätt att ljuga för att rädda en människa” verkar också passera universalitetsfiltret. Väldigt mycket passerar detta filter, och mycket av det som passerar står i konflikt.

    ”[..] och inte är värdeneutral”

    Argumentet jag gjorde är en helt mekanisk sammankoppling av villkoren för debatt med en rätt som garanterar detta villkor i en social kontext. I detta sammanhang så är det helt värderingsneutralt om rätt skall härledas ur villkoren för debatt.

    ”Självägande är inte nödvändigt för att prata eller röra på sig, men det ÄR nödvändigt för att kunna rättfärdiga något.”

    Varför? Detta är ett påstående du återkommer till som om det vore ett axiom men du har inte producerat tillstymmelse till bevis för att backa upp det. Hur avgör vi att det är sant? Låt oss gå till en extrem och tänka oss att den spekulativa utopi som Hoppe förfäktar i realiteten falerar riktigt ordentligt på just utopibiten. Du menar då att människorna i detta samhällssystem skall avstå från att implemtera ett bättre system som är mer i linje med generiska mänskliga preferenser med argumentet att man inte kan rättfärdiga ett sådant samhälle eftersom argumentet för att byta samhällsystsem endast kan bli ett meninsgslöst utstötande av läten som inte betyder någgonting. Varför är det faktum att ett samhällsystem ligger ui linje med mäsnkliga preferenser inte ett rättfärdigande i sig? Det finns alltså något djupt absurt över Hoppes position.

    ”Vidare verkar du göra gällande att om en person hotar en annan person, är deras interaktion likväl en argumentation”

    Om två grupperingar i bostadsrättföreingen diskuterar vilken princip tvättstugan skall opereras på så rör sig debatten om hurvida man skalll prioritera gensomströmning eller långa tvättider med chans till dukmangling. En av grupperna kommer att bli överkörda och den regel som klubbas igenom kommer att upprätthållas med våld; den som inte lyder regeln kan i värsta fall bli utkastad från sitt hem. Likväl, de har en konstruktiv argumentation där de dryftar meriterna hos olika regler etc. Det är ingen skillnad i sak mot demokratin där debatt fyller exakt samma syfte. Alltså, vad exmeplet visar är att argumentation inte är inkonsistent med makt eller regler som upprätthålls med våld. Tvärtom, det är genom argumnetetion vi rättfärdigar dessa regler och stöter och blöter deras meriter.

    ”First, that argumentation is not only a cognitive but also a practical affair. Second, that argumentation, as a form of action, implies the use of the scarce resource of one’s body. And third, that argumentation is a conflict-free way of interacting”

    Om jag gör argumentet: ”Man skall inte få äga en bomb för att en sådan rätt får låga utilitaristiska poäng”. Förnekar jag något av ovanstående genom att göra argumentet? Nej. Förnekar argumentets innehåll något av det ovanstånde? Nej.

    ”They also value the ability to participate in argument (they are engaging in it, after all) and thus its practical preconditions, namely the ability to actually use scarce resources in order to survive”

    Här gör Kinsella precis vad jag gjorde när jag visade att argumentation implicerar rätt till utbildning. Han kopplar samma rätt med villkor för debatt på ett explicit sätt: ”Man måste vara levande för att kunna arguementera, alltså måste samhälleliga regler vara instrumentella för detta syfte”. Detta kommer ofelbart att leda till en form av utilitarism och de libertarianska rättigheterna kommer endast att följa i den utsträckning ett samhälle implementerat på dessa principenr verkligen levererar. Kinsella gör sig här helt beroende av konsekvenser.

  • Joakim Fagerström

    6 år sedan

    Hellström:

    Ayn Rand har inget likande försvar för rättigheter, då hon inte ansåg att rättigheter var ”axiomatiska”. Dessutom så är det värt att påpeka att varken Hoppe eller Kinsella försvarar naturrätten; de försvarar/förespråkar samma rättigheter som många naturrättare, men de försvar inte rättigheterna på naturrättslig grund.

    Var/När har Rand tagit naturrätten för given? Jag uppmanar dig att uppvisa ETT ENDA bevis för detta påstående.

    Ok intressant, om jag förstår dig rätt så menar Rand att rättigheter inte var ett axiom, det vill säga de måste bevisas eller blev det en negation för mycket så du menar att Rand menar att rättigheter är ett axiom d.v..s de behöver inte bevisas? Om det är enligt det första fallet så skulle det fortfarande vara intressant att veta hur.

    Det skulle också vara intressant att få svar på hur Rand försvarar IP som jag frågade ovan:

    Det vore intressant att veta i vilket läger du anser Rand och dina åsikter hamnar som inte har framgått någonstans hitills, eller i varje fall inte vad jag har kunnat utläsa. I det utilitaristiska? I kreationismen? I det kontraktuella? Eller i något annat?

    Som du påpekar angående Hoppe och naturrätten så noterade även jag det ovan:

    I Hoppes argumentation ethics så ville han förstärka det Lockeanska fallet och stödjer naturrätts positionen i den form som Rothbard la fram det i Ethics of Liberty. Argumentet han använder sig av för att etablera det ultimata rättfärdigandet för privat äganderätt skiljer sig ifrån det som traditionellt har använts av naturrättstraditionen. Istället för att utgå ifrån denna tradition utgår han ifrån Mises idé om praxeologi och praxeologiska bevis som modell.

    Eller mer ordagrant ifrån Hoppe:

    In the following I want to outline an argument that demonstrates why this position is untenable, and how, in fact the -essentially Lockean – private property ethic of libertarianism can be ultimately justified. In effect, this argument then supports the natural rights position of libertarianism as espoused by the other master thinker of the modern libertarian movement, Murray N. Rothbard – foremost in his Ethics of Liberty. Yet the argument establishing the ultimate justification of private property is different from the one typically offered by the natural rights tradition. Rather than this tradition, it is MIses, and his idea of praxeology and praxeological proofs, who provides the model.

  • C.H. Hellström

    6 år sedan

    Det fanns ingen negation för mycket i det jag skrev ovan. Rand ansåg inte att rättigheter är axiomatiska, vilket borde vara tydligt för alla och en var vid det här laget. Jag ser vidare inget behov av att gå in på hennes syn på rättigheter i den här tråden, då det inte är hennes rättighetssyn som är uppe för diskussion. Vad som diskuteras är huruvida rättigheter är axiomatiska eller ej. För de som är intresserade av att veta mer om Rands syn på rättigheter så har jag redan erbjudit erforderligt material.

  • Joakim Fagerström

    6 år sedan

    Lucas:

    Nej, ”alla har rätt till utbildning” är en universell princip. universalitetsprincipen är ett väldigt brett filter och det är långt ifrån självklart vad som egentligen passerar, ofta handlar det bara om vilket perspektiv man anlägger. Rawls utgår också från denna Kantianska princip och visar vilka principer som är universellt acceptabala givet att man inte vet i vilken position man skall födas in i. Kant gör själv ett intressant exempel om att det alltid är fel att ljuga och tar denna princip till sin extrem när han menar att man inte skall ljuga för en mördare i syfte att rädda det potentiella offret. Å andra sidan, principen ”Det är rätt att ljuga för att rädda en människa” verkar också passera universalitetsfiltret. Väldigt mycket passerar detta filter, och mycket av det som passerar står i konflikt.

    Lite mer ingående om stegen i Hoppes resonemang:
    Universalitetsprincipen första filtret
    Ja det är därför universalitetsprincipen är ett första filter som ändå rensar bort mycket t.ex. socialism:

    ”[T]he property theory implicit in socialism does not normally pass even the first decisive test (the necessary if not sufficient condition) required of rules of human conduct which claim to be morally justified or justifiable. This test, as formulated in the so-called golden rule or, similarly, in the Kantian categorical imperative, requires that in order to be just, a rule must be a general one applicable to every single person in the same way. The rule cannot specify different rights or obligations for different categories of people (one for the red-headed, and one for others, or one for women and a different one for men), as such a ‘particularistic’ rule, naturally, could never, not even in principle, be accepted as a fair rule by everyone. Particularistic rules, however, of the type ‘I can hit you, but you are not allowed to hit me,’ are at the very base of all practiced forms of socialism.” (Hoppe TSC, p. 14.)

    Alltså rensas alla partikularistiska normer ut här. Därför undersöker Hoppe andra mer väsentliga antaganden som är inneboende i argumentet självt. Dessa används sedan i en andra filtreringsprocess för att förkasta ytterligare normer, de som är universella men inkompatibla med andra antaganden i ett resonemang. Vissa av dessa antaganden blir förutsättande normer som Hoppe sedan visar att de libertarianska rättigheterna kan härledas från.

    Självständiga normer och normer som förutsättningar i argumentation – andra filtret
    Efter första filtreringen kvarstår många icke libertarianska kandidater. Som tidigare har nämnts så:
    1) Argumentation är inte bara en kognitiv utan även en praktisk angelägenhet.
    2) Argumentation som en form av handling inbegriper användningen av sin egen kropp som en knapp resurs.
    3) Argumentation är ett konfliktfritt sätt att interagera.
    Argumentation är en samverkande och fredlig aktivitet och eftersom rättfärdigande innebär att rättfärdiga utan att behöva ta till våld så värderar deltagare i en argumentation att kunna använda knappa resurser på ett konfliktfritt sätt. Deltagarna i en argumentation erkänner alltså legitimiteten att tilldela specifika ägare till specifika resurser för skäl som är universella och som gör det möjligt att undvika konflikter. Av detta skäl så måste tilldelningen av äganderätten baseras på en objektiv länk mellan den som gör anspråk på en resurs och den specifika resursen.

    Till exempel en regel som säger ”ingen ska någonsin kunna använda någon knapp resurs” skulle aldrig kunna bli rättfärdigad. Regeln är inkompatibel med talarens uppenbara förmåga att använda knappa resurser, eftersom han måste använda (och kunna använda) sin egen kropp som en knapp resurs för att kunna delta i någon aktivitet inklusive argumentation. Även en regel som säger att resurser inte ska ha någon ägare alls allokerar inte en ägare till den knappar resurser och uppfyller inte sin funktion för att undvika konflikter. Ingen regel kan någonsin bli rättfärdigad om den inte avgör vem som äger en viss resurs eller om den säger att ingen äger en viss resurs.

    Den objektiva länken
    Det visar sig att libertarianism är den enda teori för rättigheter som tillfredställer förutsättningarna för argumentation. Libertarianism förespråkar att en objektiv länk tilldelas mellan ägaren och egendomen. Denna objektiva länk är första användning, inmutning eller transferering av ägandeskapet till en annan individ.

    Om inte den första användaren är ägare, vem är det då? Den som tar den med våld? I det fallet existerar inte ägandeskap utan endast ett innehav. Men en sådan regel undviker man inte konflikter utan förespråkar istället dem och detta är inte vad fredligt, samverkande och konfliktfritt rättfärdigande det handlar om. Den libertarianska hävdandet av den objektiva länken och dess särskilda syn på vad som utgör denna är alltså det som sammanfattar det hela.

    ”Hence, the right to acquire such goods must be assumed to exist. Now, if this is so, and if one does not have the right to acquire such rights of exclusive control over unused, nature-given things through one’s own work, i.e., by doing something with things with which no one else had ever done anything before, and if other people had the right to disregard one’s ownership claim with respect to such things which they had not worked on or put to some particular use before, then this would only be possible if one could acquire property titles not through labor, i.e., by establishing some objective, intersubjectively controllable link between a particular person and a particular scarce resource, but simply by verbal declaration; by decree. [] The separation is based on the observation that some particular scarce resource had in fact – for everyone to see and verify, as objective indicators for this would exist – been made an expression or materialization of one’s own will, or, as the case may be, of someone else’s will.” (Hoppe TSC, ss. 161-162)

    Varför? Detta är ett påstående du återkommer till som om det vore ett axiom men du har inte producerat tillstymmelse till bevis för att backa upp det. Hur avgör vi att det är sant? Låt oss gå till en extrem och tänka oss att den spekulativa utopi som Hoppe förfäktar i realiteten falerar riktigt ordentligt på just utopibiten.

    Det är en sak att inte hålla med en annan sak att påstå att det inte finns en tillstymmelse till bevis när tråden är full av förklaringar till detta (kan hålla med om att det blir jobbigt att följa resonemangen när tråden blir lång).

    Om två grupperingar i bostadsrättföreingen diskuterar vilken princip tvättstugan skall opereras på så rör sig debatten om hurvida man skalll prioritera gensomströmning eller långa tvättider med chans till dukmangling. En av grupperna kommer att bli överkörda och den regel som klubbas igenom kommer att upprätthållas med våld; den som inte lyder regeln kan i värsta fall bli utkastad från sitt hem. Likväl, de har en konstruktiv argumentation där de dryftar meriterna hos olika regler etc. Det är ingen skillnad i sak mot demokratin där debatt fyller exakt samma syfte. Alltså, vad exmeplet visar är att argumentation inte är inkonsistent med makt eller regler som upprätthålls med våld. Tvärtom, det är genom argumnetetion vi rättfärdigar dessa regler och stöter och blöter deras meriter.

    Det enda ditt exempel visar är att du inte förstår skillnaden mellan en frivillig sammanslutning där du har ingått ett avtal och en tvingande sammanslutning som upprätthålls med våld. En bostadsrättsförening har stadgar som du accepterar som medlem när du köper in dig i föreningen, det står dig fritt att lämna den och sälja din andel när du så vill. Både du och jag vet att du inte har samma option i en demokrati. Så det är en stor skillnad i sak.

    Om jag gör argumentet: ”Man skall inte få äga en bomb för att en sådan rätt får låga utilitaristiska poäng”. Förnekar jag något av ovanstående genom att göra argumentet? Nej. Förnekar argumentets innehåll något av det ovanstånde? Nej.

    Ja, ja och ja. Du kanske klarar dig igenom första filtret med det argumentet men sen är du körd.

    Här gör Kinsella precis vad jag gjorde när jag visade att argumentation implicerar rätt till utbildning. Han kopplar samma rätt med villkor för debatt på ett explicit sätt: ”Man måste vara levande för att kunna arguementera, alltså måste samhälleliga regler vara instrumentella för detta syfte”. Detta kommer ofelbart att leda till en form av utilitarism och de libertarianska rättigheterna kommer endast att följa i den utsträckning ett samhälle implementerat på dessa principenr verkligen levererar. Kinsella gör sig här helt beroende av konsekvenser.

    Du har inte visat att argumentation implicerar rätt till utbildning, det enda du har visat är att du ignorerar flera viktiga steg i Hoppes resonemang som jag har beskrivit ovan.

  • lucas

    6 år sedan

    ”Universalitetsprincipen första filtret”

    Alla har rätt till utbildning är en universell norm. Vidare är den enkel att rättfärdiga som sådan ur ett Rawlskt perspektiv; om man inte vet i vilken position i samhället man föds i så är det rationellt att försäkra sig med en sådan rätt eftersom den ger en bättre möjligheter att förverkliga sina mål, det senare är ju en allmännäsnklig preferens så detta torde vara unioverwllt acceptabelt. Låt oss undvika diskusisonen om hurvida saker och ting kan göras bättre på frivillig väg i anarkin och istället lite tentativ anta att premissen ovan är sann i en strikt funktionell mening och se om vi då kan få denna rätt igenom Hoppes övriga filter.

    ”1) Argumentation är inte bara en kognitiv utan även en praktisk angelägenhet.”

    Detta är som jag förstår det ett instrumentellt villkor. Kinsella gör argumentet att man måste vara levande för att argumentera och att äganderätt är instrumentellt för detta. På samma sätt är bildning också instrumentell både för att överleva och för debattens kvalitet, så en sådan rätt kan enkelt kopplas till villlkoren för debatt.

    ”2) Argumentation som en form av handling inbegriper användningen av sin egen kropp som en knapp resurs.”

    Detta är lika sant och lika innehållslöst som A är A. Om något är trivialt sant så verkar det heller inte som ett villkor som i någon större utsträckning begräsnsar något, så rätt till utbildning är naturligtvis fullkomligt konsistent med detta.

    ”3) Argumentation är ett konfliktfritt sätt att interagera.[…]Deltagarna i en argumentation erkänner alltså legitimiteten att tilldela specifika ägare till specifika resurser för skäl som är universella och som gör det möjligt att undvika konflikter. Av detta skäl så måste tilldelningen av äganderätten baseras på en objektiv länk mellan den som gör anspråk på en resurs och den specifika resursen.”

    Jag förstår inte varför man bara skall diskutera äganderätt här och inte rättigheter i allmänhet. Om man vill undvika konflikter så måste samhälleliga regler vara universellt acceptabla i en allmänmänsklig mening, dvs man måste hitta ett ekvilibruim som respekterar den generiska mänskliga prefernsen att alla människor vill ha en möjlighet att för egen maskin skapa sig ett gott liv. Betrakta extremen då en person äger all mark i legitim liberal mening, varför skall man acceptera det? Locke flirtar ju med detta när han säger att man bara kan muta in mark om man samtidigt lämnar mark kvar åt andra. Som jag visade längst upp så kan rätt till utbildning mycket väl vara en sådan en universellt acceptabel rätt.

    ”Det enda ditt exempel visar är att du inte förstår skillnaden mellan en frivillig sammanslutning där du har ingått ett avtal och en tvingande sammanslutning som upprätthålls med våld.”

    Skillnaden är formell och inte relevant i sammanhanget. Exemplet visar att debatt inte alls är meningslöst i närvaron av auktoriteter som har rätt att bestämma. Detta gäller på alla nivåer av mäsnkliga sammanslutningar och det gäller vare sig man är född in i ett system eller har anslutit utifrån av fri vilja. Meriterna hos specifika regler ändrar sig ju inte bara för man råkar vara född in i ett system.

  • C.H. Hellström

    6 år sedan

    Jag frågar än en gång:

    Var/När har Rand tagit naturrätten för given?

  • Joakim Fagerström

    6 år sedan

    Jag ser vidare inget behov av att gå in på hennes syn på rättigheter i den här tråden, då det inte är hennes rättighetssyn som är uppe för diskussion. Vad som diskuteras är huruvida rättigheter är axiomatiska eller ej. För de som är intresserade av att veta mer om Rands syn på rättigheter så har jag redan erbjudit erforderligt material.

    Diskussionen rör IP och började när du menade att Kinsella hade fel och attt han citerade en lögn avseende Rand. Så jag skulle definitivt säga att Rands rättighetssyn som grund för hennes försvar för IP är intressant i diskussionen. Men du har självklart ingen skyldighet att förklara det, men att det inte har med diskussionen att göra stämmer inte.

  • Joakim Fagerström

    6 år sedan

    Jag frågar än en gång:

    Var/När har Rand tagit naturrätten för given?

    Kämpe skrev:

    Så vitt jag vet har Rand inget motsvarande försvar för naturrätten, hon tar den bara som given.

    Alltså av vad han har förstått, och som han även skriver flera gånger i tråden så kan han inte ha Rand, men nu har du tillfället att upplysa oss om hur Rand ser på naturrätten. Visst vi kan också avsluta diskussionen med hänvisning till läs böckerna x och y av författaren z, det är tacksamma boktips men tillför inte så mycket till debatten.

  • Björn

    6 år sedan

    C.H. Hellström: Jag har fortfarande inte tagit mig tiden att gå till biblioteket för att noggrant undersöka Ayn Rands essä, så jag kanske har missat något uppenbart. Men jag provar att ställa min fråga nu i alla fall, om det är OK.

    Jag förstår inte hur hon motiverar att upphovsrätt och patent håller efter man har dött, äganderätten härleds ju ur rätten till liv. Och då motiverade hon det med bl.a. att det skulle bli problem med att investerare inte vågar ta långsiktiga risker eller göra långsiktiga kontraktsöverrenskommelser, vilket jag uppfattade lite grand som utilitarism. Men detta är bara vad jag antecknade ned snabbt.

    Men min funderin är hur som helst: hur motiverar hon upphovsrätt och patent efter skaparens död? Att skaparen har rätt till sitt intellektuella arbete var solklart för mig, men vid en persons död måste väl egendom antingen ärvas eller betraktas som oägd? Som jag förstod det ska någon få fortsätta äga det i ett godtyckligt antal år. Varför?

  • C.H. Hellström

    6 år sedan

    Anledningen till att t.ex. ett patent ska fortgå efter uppfinnarens död är för att värdet och poängen med immaterialrätten annars skulle kunna gå förlorad. Rand exemplifierar detta med ett scenario i vilket uppfinnaren dör kort efter att hans uppfinning introducerats på marknaden. Om patent hade upphört då hade alla de som slutit avtal med uppfinnaren (såsom producenten) kunnat gå med stora förluster, och vi skulle dessutom sett en mindre benägenhet att sluta långsiktiga avtal, att investera pengar etc. Lagen måste därför, enligt Rand, utstaka en tidsperiod som skyddar alla intressenterna – inte bara uppfinnaren själv.

    Rand går inte in på detta, men det är värt att beakta en annan omständighet. Låt oss säga att en uppfinnare säljer sitt patent till ett företag. Då skulle företaget vara den rättmätiga ägaren. Ska då deras rätt upphöra bara för att den föregående ägaren dör (vilket skulle vara fallet om patentet upphörde i o m uppfinnarens död)?

  • MB

    6 år sedan

    Hellström: Det första argumentet är ju dock bara utilitarism, dvs. att någon förlorar pengar, eller att det finns en risk att folk inte investerar lika mycket, vilket ju inte är skäliga argument för objektiva rättigheter (speciellt som ett populärt anti-IP-argument är att patent leder till just färre nya uppfinningar och investeringar pga. rädsla för att råka inkräkta på befintliga patent – så den aspekten används som slagträ av båda läger i debatten).

    Det andra argumentet är korrekt i sak, dvs. att om IP faktiskt är en rättighet (vilket jag, som du vet, inte anser att det är) så måste det också kunna ägas i all oändlighet, precis som vanlig egendom. Att ha godtyckliga tidsbegränsningar på exempelvis patent (eller annat ägande) skulle inte gå ihop med en objektiv etik.

  • C.H. Hellström

    6 år sedan

    Uppfinnare har rätt till sina uppfinningar och författare har rätt till sina litterära verk, precis som alla skapare har rätt till frukterna av sitt arbete. Syftet med immaterialrätter, som patent och upphovsrätter, är att skydda upphovspersoners egendom, så att dessa har möjligheten att nyttja egendomen för att tjäna sitt liv (vilket är den fundamentala anledningen till varför vi människor har rätt till egendom).

    Eftersom en upphovsperson har rätt till sina skapelser så har denne också rätten att sluta avtal om denna egendom, och det är här som Rands exempel (se ovan) kommer in. Om rätten till resultatet delats med andra människor (som t.ex. en producent som givits ensamrätt att tillverka varan, eller en person som blivit delägare av patentet) enligt ett lagligt avtal finns det ingenting som säger att avtalet automatiskt måste upphöra bara för att den ursprungliga upphovspersonen avlider; avtalet existerar fortfarande, likaså de övriga personer som ingått det. Alla som är involverade, och som avtalat sig till något, skulle gå miste om det som avtalet utlovat om patent skulle upphöra om den ursprungliga upphovspersonen avled. I en sådan situation skulle de inblandade berövas av det som de avtalat till sig (och därmed har rätt till), och skulle därigenom riskera att förlora en massa pengar som de investerat i tillverkning, marknadsföring och distribution av varan. Detta är anledningen till varför ett patent inte bör upphöra vid uppfinnarens död, utan istället ska ha en i lag specificerad tidsbegränsning.

    Att beakta konsekvenser, dvs. verkliga effekter av något, är inte nödvändigtvis utilitarism, och i denna situation rör det sig verkligen inte om utilitarism. Skulle patent upphöra vid upphovspersonens död skulle många av de lagligt ingångna avtal som berör patent gå om intet, och om så var fallet skulle en stor del av poängen med immaterialrätter försvinna. En person som förvärvat ett patent genom lagligt förvärv skulle berövas av det som denne har full rätt till, om patentets vara eller icke vara skulle hänga på den förra ägarens fortlevnad (och så skulle även vara fallet med en nybliven delägare av ett patent). Likså skulle en tillverkare som fått ensamrätt att producera, distribuera och marknadsföra varan snuvas på det som den avtalat till sig. Det torde med detta sagt vara uppenbart för alla och en var att det inte rör sig om utilitarism.

    Detta är inte konstigare än att ett avtal angående en fastigheter inte alltid upphör i och med fastighetsägarens död. Anställningsavtal och tjänsteavtal upphör vid den anställdes frånfälle, men detta är på grund av att avtalet berör dennes tjänst (döda kan ju, uppenbarligen, inte förtsätta att utföra tjänsten), men då avtal berör en specifik egendom är ägarens (eller den tidigare ägarens) död inte nödvändigtvis ett relevant moment för avtalets fortgående existens.

  • MB

    6 år sedan

    Ja som sagt avtalsdelen har jag inga problem med, OM man utgår ifrån att IP är legitimt, och det är just där som skon klämmer. Ett av de största problemen för mig är gränsdragningen mellan vad som omfattas och inte omfattas av IP, vilket för mig förefaller vara helt godtyckligt.

    Så istället för att gräva upp rättighetsdiskussionen igen så tänkte jag ställa några frågor som jag hittills inte har fått några svar på när jag har frågat POS, Sundholm och andra liberala/libertarianska IP-anhängare. Dessa är inte tänkt att vara några ”in absurdum”-frågor angående extremfall, utan är snarare avgörande för hela IP-konceptet.

    1. Om man har rätt att ta copyright på en bok, har man då rätt att ta copyright på alla individuella stycken i boken, alla individuella meningar, alla individuella ord, och alla individuella bokstäver? Om inte: var går gränsen för vad som räknas som en ”bok”/”litterärt verk”?

    2. Om jag anlägger en blomsteräng med diverse olika blommor i olika mönster, har jag då rätt att ta copyright på själva blomsterängen, så att ingen har rätt att fotografera ängen från vägen intill (på samma sätt som man inte får fotografera sidorna i en bok) eller bygga en likadan blomsteräng på deras egen tomt? (Samma fråga gäller även om man designar och bygger ett hus eller en skyskrapa.)

    3. IP tillåter ju att man får ta patent på kemiska recept, exempelvis för nya läkemedel eller liknande. Har man därmed också rätt att ta patent på matrecept som man hittar på, så att ingen får återskapa dem utan ens tillstånd?

    4. Får man ta copyright/patent på dels nya frisyrer och dels metoden man använder för att skapa frisyren? Får man ta copyright på ansiktsmålningar eller tatueringar eller ett speciellt sminkmönster som exempelvis Lady Gaga blir först med att ha? (Anledningen till att jag frågar är att man får ta copyright på målningar man gör på papper, eller konstverk man tillverkar av olika material, och då blir frågan om detta även gäller målningar på ens ansikte eller hud samt konstverk man skapar av sitt hår. Sedermera är vissa frisyrer/smink en sorts varumärken för många artister, och därmed väldigt viktiga för deras förmåga att tjäna ett uppehälle på sina idéer.)

    5. IP tillåter ju att man tar copyright på låttexter och musikstycken. Gäller denna rätt även för nya talade ord som man kommer på? Om inte: var går gränsen mellan vad som räknas som ett musikstycke och bara vanligt tal?

    6. Har man rätt att ta copyright eller patent (är osäker på vad som är mest relevant i det här fallet) på affärsidéer? Exempelvis nya marknadsföringsstrategier eller personalhantering eller produktionsförlopp eller liknande som ingen annan har kommit på? Unika affärsidéer är ju trots allt ovärderliga för många företag, och i många fall lika viktiga som själva produkterna de säljer. Jag tänker till exempel på konceptet med lågprisflygbolag som Southwest Airlines uppfann på 70-talet och som har kopierats av dussintals andra bolag i världen, löpande-bandet-principen som Ford uppfann, eller idén om att göra reklam som är utformad som dokusåpor (vilket exempelvis har gett ICA enorma framgångar som de säkert gärna hade velat behålla genom att ta copyright/patent på konceptet – ifall det nu var de som uppfann det från början, vilket vi kan utgå ifrån for the sake of argument.)

    7. Om ”Syftet med immaterialrätter […] är att skydda upphovspersoners egendom, så att dessa har möjligheten att nyttja egendomen för att tjäna sitt liv…”, har man då rätt att applicera samma princip på klassisk konkurrens? Exempelvis: jag är först med att komma på idén om att öppna en affär som säljer vissa produkter i en stad (jag tillverkar inte produkterna, de kommer från tredjeparter). Jag blir riktigt framgångsrikt pga. att det fanns en kraftigt uppdämd efterfrågan på just de produkterna inom det området som ingen annan hade insett förut. Har jag därmed rätt att blockera konkurrenter från att kopiera min affärsidé när de ser att den är framgångsrik, och starta butiker som säljer samma produkter som jag på samma plats eller alldeles i närheten, så att jag går miste om stora summor pengar eller rent av går i konkurs?

    8. Bör förtal vara förbjudet? Om jag exempelvis sprider rykten och lögner om X och svärtar ner dennes anseende så att X får väldigt svårt eller omöjligt att få jobb, har jag då begått ett brott? Detta hindrar ju trots allt X från att använda sin egendom (sin kropp) till att tjäna sitt liv genom förvärvsarbete, och som du skriver ovan så är syftet med IP att ”…skydda upphovspersoners egendom, så att dessa har möjligheten att nyttja egendomen för att tjäna sitt liv…”

    Jag har fler frågor också, men vi kan börja med dessa så länge.

  • C.H. Hellström

    6 år sedan

    Tidsbegränsningar och gränsdragningar angående vad som bör omfattas av en viss immaterialrätt är främst juridiska frågor – inte filosofiska. När en princip (som den om individens rättigheter) identifierats måste denna princip omsättas i praktiken i form av rättsregler, och det är här det blir relevant att göra gränsdragningar och avgränsningar.

    Gränsdragningen mellan vad som bör och inte bör omfattas av immaterialrätten (eller en viss immaterialrätt) är inte godtycklig bara för att vissa saker skyddas och andra inte. Gränsdragningar är på inget vis något ovanligt inom juridiken – och är en faktisk nödvändighet för att på bästa sätt definiera och skydda individens rättigheter i en specifik kontext; om inga gränsdragningar och avgränsningar görs så står rättigheterna i ett visst avseende odefinierade, och därmed också utan effektivt skydd.

    Ta t.ex. straffrättsliga gränsdragningar för vad som ska räknas som ett grovt brott, brott av normalgraden, eller ett ringa brott, samt gränsdragningar avseende storleken på böter eller längden på fängelsevistelser; dessa är frågor som kräver gränsdragningar, men enkom behovet av gränsdragning gör inte dessa saker godtyckliga eller icke-objektiva. Det förekommer dessutom gränsdragningsfrågor inom den materiella äganderätten; ta t.ex. frågan om äganderätt har uppstått eller ej i en given situation. Har en person avgränsat en markplätt på erfoderligt vis för att det ska kunna uppfattas som att han är ägaren av marken, eller utgör hans anspråk enkom en uttalad önskan att vara ägare över nämnd mark? Denna fråga, och liknande frågor, är frågor vars svar kräver någon form av situationsampassad gränsdragning, men det ska på inget vis tolkas som att det är godtyckligt.

  • MB

    6 år sedan

    Du jämför dock två helt olika typer av gränsdragningar. Frågan i det här fallet är inte vilka straffskalor som skall gälla (vilket, som du påpekar, inte är relevant för huruvida en viss rättighet existerar eller är legitim eller ej), utan frågan är i vilka fall som själva _rättigheten_ i sig gäller eller inte.

    Med vanlig egendom finns ingen sådan gränsdragning; _alla_ fysiska ting kan ägas (utom då ”ägandeagenter”, dvs. människor, eftersom det vore en självmotsägelse). Den som är först med att fysiskt lägga beslag på ett ting har rätt att äga det och behåller den rätten tills denne dör eller överför äganderätten till någon annan, eller tills egendomen förstörs. Det finns därmed inga gränsdragningar mellan huruvida man får eller inte får äga träd, sjöar, takplattor, bilar, spindlar, metangasbehållare eller en dammtuss. Om det är fysiskt möjligt att lägga beslag på det/rama in det så kan man också äga det. Inga konstigheter. De enda problem som kan uppstå är i stil med _vem_ som äger X, men inte _om_ X får ägas eller inte.

    Med IP är det dock helt annorlunda. Man får inte äga _alla_ ”intellektuella” skapelser, bara _vissa_ saker. Man får exempelvis inte äga enskilda bokstäver (såvitt jag vet). Däremot får man äga enskilda symboler (och det är ju oklart huruvida ). Man får dock äga _vissa_ enskilda ord (varumärken/företagsnamn) som är uppbyggda av enskilda bokstäver, men inte vissa _andra_ ord (sådana som räknas som ”allmän egendom” och används i vanligt tal/skrift, exempelvis orden ”och”, ”kommunaltjänsteman”, ”bostad”, ”grässtrå”, osv.). Man får äga _vissa_ meningar (i form av kommersiella slogans) men inte vissa andra ”vardagliga” meningar såsom ”jag heter MB” (men om jag startar ett företag och gör det till min företagsslogan så får jag plötsligt äga det – kanske). Man får äga _vissa_ textstycken _om_ de ingår i ett ”litterärt verk”, det vill säga är en del av exempelvis en bok eller en novell eller en artikel på Internet, men man får inte alltid förhindra andra från att skriva samma textstycke ifall själva textstycket i sig anses vara ”vardagligt” och ”allmän egendom”. Däremot får man förhindra andra att kopiera hela eller ”stora delar” av bokens eller artikelns text.

    Samma sak gäller exempelvis ljud. _Vissa_ ljud går att äga, ifall de klassas som ett ”musikstycke” eller en ”talbok”, men samtidigt får man inte äga andra ljud, exempelvis ”vanligt” tal, trots att vanligt tal på många sätt och vis ingår i exempelvis en talbok.

    _Vissa_ uppfinningar går att ägas, ifall de anses vara ”tillräckligt” unika eller komplexa. Andra uppfinningar får dock inte ägas, då de inte anses uppfylla ovanstående villkor utan anses vara ”allmän egendom”.

    För att göra en jämförelse:

    Vanlig egendom: A tar ett fysiskt ting som ägs av B. Detta är _alltid_ ett brott, oavsett stöldgodsets storlek, färg, form, ålder, unikhet och användningsområde. Sedan är det upp till rättsväsendet att utdela mer eller mindre godtyckliga straff för brottet, men det är ändå _alltid_ ett brott, dvs. _alltid_ en kränkning av äganderätten.

    Immaterialrätt: A kopierar en ”intellektuell skapelse” som B har gjort. I _vissa_ fall är detta ett brott, men i andra fall är det inte ett brott, beroende på om denna skapelse räknas som tillräckligt ”unik” eller ”nyskapande” eller ”komplex”. Sedan är det upp till rättsväsendet att utdela mer eller mindre godtyckliga straff för brottet, men det är bara _ibland_ som det är ett brott, dvs. det är _ibland_ en kränkning av äganderätten.

    Eller för att ytterligare förtydliga:
    Vanlig egendom: ”vem är det som äger X?”
    Immaterialrätt: ”vem är det som äger X?” OCH ”får någon äga X över huvudtaget?”

    Ser du skillnaden jag försöker påvisa?

    Om man gör som Andrew Joseph Galambos och anser att praktiskt taget alla ”intellektuella” skapelser kan ägas så blir gränsdragningsfrågan inte längre något problem, eftersom man då har antagit en konsekvent hållning till IP (däremot skulle ju helt andra problem uppstå, eftersom man inte skulle få prata eller skriva eller göra någonting som helst utan att först kolla ifall någon äger just de handlingarna). När man däremot menar att vissa ”intellektuella” skapelser får ägas medan andra inte får det så uppstår genast ett oöverkomligt problem kring hur och var man drar gränsen mellan dessa ting.

  • Uno Hansson

    6 år sedan

    lucas skriver:
    04 maj 2010 kl 18:46,

    ”… Som det står nu finns bara ett påstående om att argumentation förutsätter självägande…”

    En knapp resurs kan enligt Hoppe antingen vara självägd (enbart en levande, kontrollerad och argumenterade kropp), tillfälligt ”ägd” (kontrollerad under hot om våld) av någon annan eller oägd. En levande och vaken kropp kan inte vara oägd (=okontrolerad). Hur bevisar du att enn ärlig och övertygande argumenterande kropp inte är självägd? Hur bevisar du att den är oägd? Hur bevisar (argumenterar för) att den är ägd av någon annan?