Immaterialrätt och libertarianism

De flesta libertarianer finner vissa områden mer intressanta än andra inom den libertarianska teorin. Min egen passion har alltid varit rättigheter och områden som är relaterade till detta, såsom teorier om kontrakt, förorsakande och straff. [1]

Immaterialrätt (IP), som har fått större uppmärksamhet på senare år, var aldrig mitt största intresse, trots att jag har specialiserat mitt juridiska arbete inom just detta område i mer än 16 år. Men jag har ändå skrivit en hel del om detta ämne från ett libertarianskt perspektiv, och en orsak till det är att det inte finns så många libertarianska patentjurister.

De uttalanden som görs av personer som är kunniga om IP-lagar är nästan aldrig grundade i libertarianska principer. De flesta IP-experter är, föga förvånande, förespråkare av status quo, precis som statliga lärare tenderar att favorisera statlig utbildning och astronauter hurra för NASA.

Och libertarianska diskussioner gällande IP blandar ofta ihop de lagliga detaljerna under debattens gång. Det är faktiskt vanligt för libertarianer att blanda ihop varumärken, copyright och patent (Murray Rothbard pratade om copyright på en musfälla, [2] som ju är en uppfinning och således föremål för patent).

En annan anledning är att IP-frågan gnagde i mig redan från början. Jag var aldrig nöjd med Ayn Rands rättfärdigande av det. Hennes argument är en bisarr mix av utilitarism och överdrivet helgonförklarande av ”skaparen” – inte Skaparen där uppe, utan Människan, Skaparen, som har en äganderätt i vad Han Skapar. Det saknas dock bevis för hennes påståenden om att patent och copyright är en del av äganderätten. [3]

Så jag försökte hitta ett bättre sätt att rättfärdiga IP på, och detta sökande fortsatte efter att jag började praktisera inom patentjuridik.

Många libertarianer överger minarki till fördel för anarki när de inser att inte ens en minarkistisk stat är libertariansk. Detta var min egen erfarenhet, och det var även så för mig med IP. Jag kom att inse att orsaken till att jag varit oförmögen att hitta ett sätt att rättfärdiga IP på var för att det faktiskt inte var libertarianskt. Detta hade kanske varit uppenbart om kongressen inte hade antagit patent- och copyrightförfattningar för länge sedan och gjort dem till en del av USA:s marknadsliberala lagsystem – och om tidiga libertarianer som Rand inte hade kämpat så kraftfullt för sådana rättigheter.

Men libertarianismens ursprungliga antagande borde ha varit att IP är ogiltigt – inte tvärtom. Trots allt har vi libertarianer redan insett att ”intellektuella” rättigheter, såsom rätten till ett rykte som skyddas av lagar mot förtal och ärekränkning, är ogiltiga. [4] Varför skulle vi då förutsätta att andra lagar som skyddar abstrakta intellektuella rättigheter är giltiga – speciellt artificiella rättigheter som endast är ett resultat av lagstiftning, dvs. påbud från den kriminella statens avdelning för påhittade lagar?

Men IP ses vanligtvis som i stort sett legitimt. Visst, det har alltid funnits kritik mot existerande IP-lagar och hållningar. Man kan även peka ut hundratals uppenbart löjliga patent, och hundratals uppenbart skandalösa missbruk. Det finns absurda patent för hur man ska gunga på en gunga, kommunikation som går snabbare än ljuset, och näthandel med ett musklick; det finns hundratals miljoner och miljarder dollar i skadestånd från patenträttegångar; det finns miljontals dollar i copyright-kompensation som tvingas på de konsumenter som delat med sig av ett fåtal låtar. Böcker förbjuds till och med – rent bokstavligt – med hänvisning till copyright.[5]

Patentlängden (ungefär 17 år), och speciellt copyright (som tar slut 70 år efter författarens död, eller 95 år om det gäller verk som har gjorts tillgängliga för uthyrning) är löjligt långa, och kongressen fortsätter att förlänga dem på befallning av Musse Pigg (d.v.s. Disney). Copyright ges nu ut automatiskt, oavsett om du vill ha det eller inte, och det är svårt att bli kvitt det. [6] Patentverket är en ineffektiv statlig byråkrati och patentlagarna är godtyckliga, tvetydiga och vaga (vilket ger mig mera jobb – tack!).[7]

Så det finns många orsaker till att motsätta sig det nuvarande IP-systemet. Det finns många rop på att ”reformera” IP-lagstiftningen, precis som det alltid finns många rop på att reformera skattelagstiftningen, sjukvården, den offentliga utbildningen och sättet vi bedriver det nuvarande kriget på. Men jag har kommit att motsätta mig inte bara de löjliga patenten och de vansinniga IP-rättegångarna, utan nu även i grund och botten patent och copyright i sig. IP-lagar borde avskaffas, inte reformeras, precis som med handikapplagar och skattelagar.

Varför är det då så? Vad är det libertarianska argumentet mot IP? [8] För att kunna besvara denna fråga krävs det en klar och sammanhängande förståelse av de libertarianska principerna. Jag tar således en kort omväg här för att göra en skiss av det libertarianska ramverket.

Det libertarianska ramverket

Vad är libertarianismens grunddrag?[9] Det sägs att libertarianism handlar om individuella rättigheter; äganderättigheter;[10] den fria marknaden; kapitalism; frihet; rättvisa; och icke-aggressionsprincipen eller -axiomet. Men kapitalism och den fria marknaden beskriver endast de marknadsförhållanden som uppstår eller tillåts i ett libertarianskt samhälle, inte libertarianismens alla aspekter.

Men hur är det då med individuella rättigheter, rättvisa och frihet från aggression? Som Rothbard förklarade är alla rättigheter äganderättigheter. [11] Och rättvisa går bara ut på att ge folk vad de förtjänar, vilket beror på vilka deras äganderättigheter är. [12] På samma sätt beror också frihet på rättigheter, eftersom man borde ha frihet att göra det som går att rättfärdiga.

Icke-aggressionsprincipen i sig är också avhängig äganderättigheter. Om du slår mig utgör det aggression, eftersom jag har en äganderätt i min egen kropp. Om jag tar ifrån dig ett äpple som du besitter är detta inkräktande, aggression, endast om du äger äpplet; om det är mitt äpple är det inte inkräktande.

Med andra ord, att identifiera en aggressiv handling är att automatiskt tillskriva en motsvarande äganderätt till offret. (Detta är händelsevis också en av anledningarna till att det är bättre att referera till icke-aggressionsprincipen istället för icke-aggressionsaxiomet – eftersom äganderätten är mer grundläggande än frihet från aggression.)

Så då återstår äganderättigheter. Men blotta ”tron på äganderättigheter” förklarar inte vad som är unikt med den libertarianska filosofin. Detta eftersom en äganderättighet är den exklusiva rätten att kontrollera en knapp resurs; [13] äganderättigheter specificerar bara vem som äger och vem som har rätt att kontrollera knappa resurser. Inget politiskt system är agnostiskt gällande frågan vem som äger resurser. Tvärtom utser alla system av äganderättigheter en viss ägare åt varje knapp resurs. [14]

Ingen av de olika formerna av socialism förnekar t.ex. äganderättigheter; varenda socialistiskt system tillskriver en ägare till varje knapp resurs. Om en stat nationaliserar en industri tar den ägandeskap över dessa produktionsmedel. Om staten beskattar dig hävdar den per automatik att den äger de pengar som beslagtas. Om min mark ges till en privat byggherre genom expropriationsrätt är byggherren numera ägaren. Om lagen gör det möjligt för en person som råkat ut för rasdiskriminering att stämma sin arbetsgivare på en summa pengar får målsägaren ägandeskap över pengarna.

Även en privat tjuv som stjäl något av dig agerar oundvikligen utifrån grundsatsen att han har rätt att kontrollera det – d.v.s. att han är ägaren. Han förnekar inte äganderätten; han skiljer sig bara åt från libertarianen gällande vem som är den rättmätiga ägaren. Som Adam Smith observerade: ”Om det finns något samhälle beståendes av tjuvar och mördare måste de åtminstone avstå från att råna och mörda varandra.” [15] Således är skydd och respekt för äganderättigheter inte något unikt för libertarianismen.

Det som är unikt för libertarianismen är dess specifika egendomstilldelningsregler – dess synsätt gällande vem som är ägaren av varje omtvistad resurs, och hur man avgör detta. Så frågan är; vilka är då dessa libertarianska egendomstilldelande regler som skiljer vår filosofi från andra?

Ägande av kroppar

Det finns två typer av knappa resurser: mänskliga kroppar och externa resurser man kan hitta i naturen. [16] Låt oss först ta en titt på reglerna för egendomstilldelning av kroppar.

Självklart är ens egen kropp en knapp resurs. Som Hans-Hermann Hoppe har förklarat; till och med i ett paradis med ett stort överflöd av varor

skulle var och ens personliga fysiska kropp fortfarande vara en knapp resurs och således skulle det också finnas ett behov av att etablera egendomsregler, dvs. regler gällande folks kroppar. Man är inte van vid att tänka på sin egen kropp i form av en knapp vara, men eftersom vi föreställer oss den mest ideala situationen man någonsin kunde hoppas på, d.v.s. Edens Lustgård, blir det möjligt att inse att ens kropp faktiskt är prototypen för en knapp resurs, vars användning kräver att äganderättigheter, dvs. rättigheter gällande exklusivt ägande, på något sätt etableras för att undvika konflikter. [17]

Med andra ord har, kontrollerar, identifieras och associeras varje person med en unik mänsklig kropp, som i sin tur är en knapp resurs.

Det libertarianska synsättet är att varje person helt och hållet äger sin egen kropp, i alla fall ursprungligen tills något förändrar detta, såsom att personen i fråga begår något brott som gör att han ger upp eller förlorar en viss del av sina rättigheter. [18] Vissa kanske nu säger att idén om att äga sig själv är obegriplig. Du är dig själv; hur kan du då äga dig själv? Men detta är endast en fånig ordlek.

Att äga innebär att ha rätten att kontrollera. Om A vill ha sex med B:s kropp, vems beslut är det? Vem har rätten att kontrollera B:s kropp? A eller B? Om det är A så äger A B:s kropp; A har rätten att kontrollera den, som en herre har över en slav. Men om det är B som har rätten att besluta äger B sin egen kropp; B är en självägare.

Och givetvis är självägande det som impliceras i icke-aggressionsprincipen. Ayn Rand sa en gång att ”Så länge som människor vill leva tillsammans får ingen annan människa initiera – påbörja – användandet av fysiskt våld mot andra.” [19] Att initiera våld betyder att invadera någons kroppsliga gränser, att använda deras kropp utan tillstånd eller samtycke. [20] Men detta förutsätter att personen har rätt att kontrollera sin kropp: annars skulle hans tillstånd inte behövas, och det skulle inte vara aggression att invadera eller använda hans kropp utan hans samtycke.

Alltså är den libertarianska ägendetilldelningsregeln för kroppar att varje person äger sin egen kropp. Underförstått i denna idé om självägande är tron att varje person bättre kan göra anspråk på kroppen som han eller hon direkt kontrollerar och ”bebor” än andra. Jag kan bättre hävda rätten att kontrollera min kropp än du, eftersom det är min kropp; jag har en unik länk och koppling till min kropp som andra inte har, och det kommer före någon annan persons anspråk.

Alla andra än den ursprungliga innehavaren av kroppen ankommer senare än den ursprungliga innehavaren. Ditt anspråk på min kropp är underlägset delvis eftersom jag hade den först. Personen som gör anspråk på din kropp kan knappast invända mot innebörden av vad Hoppe kallar distinktionen mellan ”tidigare-senare”, eftersom personen själv använder denna regel med avseende på sin egen kropp – han måste förutsätta att han äger sin egen kropp för att kunna göra anspråk på din. [21]

Själväganderegeln kan verka uppenbar, men den efterhålls enbart av libertarianer. Icke-libertarianer tror inte på totalt självägande. Visst, ofta medger de att varje person har vissa rättigheter gällande sin egen kropp, men de tror att varje person är partiellt ägd av någon annan person eller entitet – vanligtvis staten eller samhället. Libertarianer är de enda som verkligen motsätter sig slaveri på ett principiellt sätt. Icke-libertarianer förespråkar åtminstone en viss mängd slaveri.

Detta slaveri är implicit i varje statsaktion och lagar, såsom beskattning, värnplikt, och drogförbud. Libertarianen säger att varje person är den fulla ägaren av sin egen kropp: han har rätten att kontrollera sin kropp, att bestämma huruvida han ska eller inte ska använda narkotika, arbeta för mindre än minimilönen, betala skatter, gå med i armén osv.

Men de som tror på sådana lagar tror att staten i alla fall är en delägare av kropparna hos de som lyder under sådana lagar. De gillar inte att säga att de tror på slaveri, men det gör de. Den moderna vänsterliberalen vill sätta in skattesmitare i fängelse (förslavande), och den moderna konservativa personen vill förslava marijuanarökare.

Egendom i externa föremål

Utöver mänskliga kroppar räknas även externa föremål som knappa resurser. Till skillnad från mänskliga kroppar var dock externa föremål till en början oägda. [22] Det libertarianska synsättet beträffande sådana externa resurser är väldigt enkelt: ägaren till en given knapp resurs är den person som var först med att inmuta den (eng. homesteaded) – eller någon som kontraktsmässigt kan spåra sin titel tillbaka till den som först inmutat resursen.

Denna person har ett större anspråk än någon annan som vill ha föremålet. Alla andra är senare ankomna jämfört med den första innehavaren. (Notera att vi här pratar om knappa resurser – materiella föremål – inte oändligt reproducerbara saker såsom idéer, mönster eller information.)

Denna ”senare-ankomst-regel” är faktiskt implicit i själva idén om att äga egendom. Om den tidigare innehavaren av egendomen inte hade ett större anspråk än någon annan person som vill ta egendomen ifrån honom, varför skulle den andra personen ha ett större anspråk än den tredje personen som kommer ännu senare (eller den första ägaren som försöker ta tillbaka den)?

Att förneka denna avgörande innebörd av skillnaden mellan tidigare och senare anspråk är att förneka egendomsrättigheter helt och hållet. Varje icke-libertarians synsätt är således inkonsekvent, eftersom det förutsätter och respekterar distinktionen om ”tidigare-senare” när den tilldelar ägande till en given privatperson (eftersom den säger att personen har ett större anspråk än senare ankommande anspråkstagare): medan den agerar i motsats till denna princip närhelst den tar egendom från den ursprungliga inmutaren (homesteader) och tilldelar den till någon som ankommit senare. [23]

Men det som är relevant för våra syften här är den libertarianska positionen, inte inkonsekvensen av konkurrerande synsätt. Summa summarum: den libertarianska hållningen gällande äganderättigheter i externa föremål är att i varje dispyt eller kamp om någon knapp resurs har den ursprungliga inmutaren (eng. homesteader) – d.v.s. personen som först beslagtog resursen från dess oägda status, genom att in den eller förändra den [24] (eller hans kontraktuella mottagare) – har ett större anspråk än de som ankommer senare, d.v.s. de som inte beslagtog den knappa resursen.

Libertarianism och IP

För att återgå till IP: Givet den libertarianska förståelsen för äganderättigheter är det uppenbart att inrättandet av patent och copyright helt enkelt inte är försvarbart.

Copyright tillhör ”originella verk”, så som böcker, artiklar, filmer och datorprogram. De är statliga tillstånd som tillåter copyrighthållaren att hindra andra från att använda deras egen egendom – till exempel bläck och penna – på vissa sätt.

Patent ger rättigheter till ”uppfinningar” – användbara maskiner eller processer. De är statliga tillstånd som tillåter patenttagaren att använda statens rättsystem för att förhindra andra från att använda deras egen egendom på vissa sätt – från att omstrukturera sin egendom efter ett specifikt mönster eller design som beskrivs i patentet, eller från att använda sin egendom (inklusive deras egna kroppar) i en viss stegsekvens som beskrivs i patentet.

I båda fallen ges A rätten av staten att kontrollera B:s egendom: A kan säga till B att han inte får göra vissa saker med denna egendom. Eftersom ägande innebär rätten att kontrollera får A med hjälp av IP ett medägande av B:s egendom.

Detta kan uppenbarligen inte rättfärdigas under libertarianska principer. B äger redan sin egendom. I förhållande till honom ankommer A senare. B är den som förvärvade egendomen, inte A. Det är försent för A att inmuta/urpsrungsförvärva (eng. homestead) B:s egendom – B har redan gjort det. Resursen är inte längre icke-ägd. Att ge A äganderätt till B:s egendom är uppenbart inkompatibelt med grundläggande libertarianska principer. Det är inget mer än en omfördelning av välstånd. IP är inte libertarianskt och orättfärdigt.

Utilitarism

Varför är detta då en omtvistad fråga? Varför tror fortfarande vissa libertarianer på IP-rättigheter?

En orsak är att de närmar sig libertarianism från ett utilitaristiskt perspektiv istället för ett principiellt. De favoriserar lagar som ökar den allmänna nyttan eller välståndet, och de tror på statens propaganda om att statligt utdelade IP-rättigheter faktiskt ökar det generella välståndet.

Det utilitaristiska perspektivet är tillräckligt dåligt i sig, eftersom massor av fruktansvärda saker kan rättfärdigas på detta sätt: varför inte ta hälften av Bill Gates rikedom och ge det till de fattiga? Skulle inte den totala välståndsförbättringen hos de tusentals mottagarna vara större än Gates minskade nytta? Trots allt skulle han ju fortfarande vara miljardär efteråt. Och om en man är extremt desperat efter att ha sex, skulle inte hans nyttoökning vara större än förlusten hos hans våldtäktsoffer om hon t.ex. var en prostituerad?

Men även om vi ignorerar de etiska problemen med den utilitaristiska eller välståndsmaximerande hållningen, är det mest bisarra att utilitaristiska libertarianer förespråkar IP trots att de inte bevisat att IP ökar välståndet. De antar bara att det gör det, och baserar sedan sin hållning på detta antagande.

Det råder inget tvivel om att IP-systemet medför omfattande monetära kostnader, för att inte nämna vad det kostar i form av frihet. Det vanliga argumentet att incitamenten som ges av IP-lagar stimulerar ytterligare innovationer och kreativitet har inte ens bevisats. Det är helt klart möjligt (till och med sannolikt, enligt mig) att IP-systemet inte bara medför många miljarder i samhällskostnader, utan faktiskt också hindrar innovation och därmed ökar skadan.

Men även om vi antar att IP-systemet faktiskt stimulerar någon ytterligare värdefull innovation så har ingen etablerat att värdet av de påstådda förbättringarna är större än kostnaderna. Om du frågar IP-förespråkarna hur de vet att det uppstår en nettovinst får du endast tystnad som svar (detta är speciellt sant för patentjurister). De kan inte peka på någon studie som stöder deras utilitaristiska påstående: de pekar vanligtvis på Artikel 1, Sektion 8, av den Amerikanska Konstitutionen, som om det politiker gjorde bakom kulisserna för två sekel sedan är någon sorts bevis.

Faktum är att såvitt jag kan se har i princip varenda studie som försökte uppskatta kostnaderna och fördelarna med copyright eller patentlagar kommit fram till att de antingen kostar mer än de är värda, att de faktiskt minskar innovationen, eller att forskningen är ofullständig. Det finns inga studier som visar på en nettovinst. [25] Det enda som finns är återupprepningar av statspropaganda.

Givet de befintliga bevisen borde alla som accepterar utilitarism vara emot IP.

Libertariansk kreationism

En annan orsak till att många libertarianer är för IP är deras förvirring gällande egendom och äganderättens ursprung. De accepterar den slarviga observationen att man kan komma att äga något på tre sätt: genom inmutning (eng. homesteading) av ett icke-ägt objekt, genom kontraktuellt utbyte, eller genom skapande.

Misstaget som begås här är föreställningen att själva skapandet är en oberoende källa till ägande, oberoende av inmutning och kontraktering. Men det är enkelt att se att så inte är fallet, att skapande varken är en nödvändig eller tillräcklig källa till ägande. Om du skulpterar en staty genom att använda din egen marmorskiva äger du den resulterande skapelsen eftersom du redan ägde marmorn. Du ägde den till att börja med, och du äger den nu. Och om du inmutar en icke-ägd resurs, såsom ett fält, genom att använda det och således etablera offentligt synliga gränser, så äger du det eftersom detta första användande och inhägnande ger dig ett större anspråk än de som kommer senare. Så skapande är alltså inte ett nödvändigt villkor.

Men ponera att du skulpterar en staty i någon annans marmor, antingen utan tillstånd eller med tillstånd, på samma sätt som en arbetstagare kontraktuellt arbetar med sin arbetsgivares marmor. Du äger inte den resulterande statyn trots att du har ”skapat” den. Om du äger marmor som du har stulit från en annan person så tar ditt vandaliserande inte bort ägarens anspråk på den. Och om du arbetar på din arbetsgivares marmor så äger han den resulterande statyn. Så skapande är alltså inte ett tillräckligt villkor.

Detta är inte tänkt att förneka vikten av kunskap, eller skapande och innovation. Agerande, utöver användandet av knappa ägda medel, kan också kultiveras av teknisk kunskap om orsaksmässiga lagar eller annan praktisk information. Skapande är definitivt ett viktigt medel för att öka välståndet. Som Hoppe har noterat,

Man kan anskaffa sig och öka välstånd antingen genom inmutning, produktion och kontraktuellt utbyte, eller genom att expropriera och exploatera inmutare, producenter eller kontraktuella bytare. Det finns inga andra sätt. [26]

Medan produktion eller skapande kan vara ett medel för att öka ”välstånd” är det inte en oberoende källa till ägande eller rättigheter. Produktion är inte skapandet av ny materia; det är förändrandet av saker från en form till en annan – förändringen av saker någon redan äger, antingen producenten eller någon annan.

Att använda ditt arbete och din kreativitet för att förändra din egendom till mer värdefulla, slutliga, produkter ger dig större välstånd men inte ytterligare äganderättigheter. (Om du förändrar någon annans egendom äger han resultatet även om det blir mer värdefullt). Så idén om att du äger allt du skapar är felaktig och rättfärdigar inte IP.

Den kontraktuella hållningen

Många libertarianer argumenterar också som om någon sorts copyright eller möjligen patent skulle kunna skapas genom kontraktuella trick – till exempel genom att sälja en bok eller en CD, eller en användbar maskin, till en köpare under förutsättning att den inte får kopieras. Till exempel säljer Brown en innovativ musfälla till Green under förutsättning att Green inte reproducerar den. [27]

För att ett sådant IP-kontrakt ska kunna efterlikna lagstadgad IP krävs det dock att det inte bara är bindande för köparen och säljaren utan även alla tredje parter. Kontraktet mellan köparen och säljaren kan inte verkställa detta – det är bindande enbart för köparen och säljaren. Även om Green i exemplet som ges ovan går med på att inte kopiera Browns musfälla så har Black ingen överenskommelse med Brown. Brown har ingen kontraktuell rättighet att hindra Black från att använda sin egen egendom i enlighet med den kunskap eller information som han har.

Om Green skulle sälja Browns klocka till Black utan Browns tillstånd skulle de flesta libertarianer säga att Brown fortfarande äger klockan och skulle kunna ta tillbaka den från Black. Men varför gäller inte samma logik beträffande musfällan?

Skillnaden är att klockan är en knapp resurs som har en ägare, medan musfällans design enbart är information, som inte är något som kan ägas. Klockan är en knapp resurs som fortfarande ägs av Brown. Black behöver Browns tillstånd för att använda den. Men gällande musfällan lär sig Black enbart hur man gör en musfälla. Han använder denna information till att göra en egen musfälla, genom att använda sin egen kropp och sin egen egendom. Han behöver inte Browns tillstånd just eftersom att han inte använder Browns egendom.

IP-förespråkarna måste således säga att Brown äger informationen om hur musfällan är konfigurerad. Detta är dock att kringgå sakfrågan, eftersom den förutsätter det som måste bevisas: att det finns immaterialrätt.

Om Black inte lämnar tillbaka Greens klocka är Green utan sin klocka, helt enkelt på grund av att klockan är en knapp vara. Men Blacks kunskap om hur man tillverkar en musfälla berövar inte Green på hans egen kunskap om hur man tillverkar en musfälla, vilket visar på att information och mönster är av en icke-knapp natur. Kort sagt får Brown ta tillbaka sin egendom från Black, men han har ingen rätt att hindra Black från att använda en viss typ av information för att styra sina egna handlingar. Såldes faller även den kontraktuella hållningen. [28]

IP, lagstiftning och Staten

Det kvarstår dock ett sista problem med IP: patent och copyright är lagstadgade system, system som endast kan konstrueras genom lagstiftning, och har av denna orsak alltid konstruerats av lagstiftning. Patent eller copyright skulle inte kunna uppstå i det decentraliserade juridiska system som skulle uppstå i ett fritt samhälle. IP kräver både lagstiftning och en stat. För libertarianer som förkastar statens legitimitet [29] eller statlig lag [30] är detta en ytterligare och avgörande brist hos IP.

Stephan Kinsella är en advokat i Houston och redaktör för Libertarian Papers.

Denna artikel är baserade på ett tal som gavs på Mises University 2009 (30 juli, 2009; audio; video); en tidigare version, utan referenser, publicerades som ”Intellectual Property and Libertarianism” i magasinet Libertys decemberutgåva (2009). Sektionen som heter ”Det libertarianska ramverket” är baserat på Kinsellas ”What Libertarianism Is,” Mises Daily (21 augusti, 2009); och andra delar av denna artikel presenteras i ”The Case Against IP: A Concise Guide,” Mises Daily (4 september, 2009).

Notiser

[1] Se diverse publikationer på min hemsida.

[2] Se Rothbard, ”Knowledge, True and False,” som diskuteras på sidorna 51–55 i Kinsellas Against Intellectual Property (Mises Institute, 2008).

[3] Se mitt tal ”The Intellectual Property Quagmire, or, The Perils of Libertarian Creationism,” Austrian Scholars Conference 2008 (Ludwig von Mises Institute, Auburn, AL, 13 mars, 2008); och mitt blogginlägg ”Objectivist Law Prof Mossoff on Copyright; or, the Misuse of Labor, Value, and Creation Metaphors,” Mises Economics Blog (3 januari, 2008); ”Regret: The Glory of State Law,” Mises Economics Blog (31 juli, 2008); och ”Inventors are Like Unto…. GODS…..,” Mises Economics Blog (7 augusti, 2008).

[4] Murray N. Rothbard, ”Knowledge, True and False,” i The Ethics of Liberty (New York and London: New York University Press, 1998).

[5] Se mitt inlägg ”Book Banning Courtesy of Copyright Law,” The LRC Blog (2 juli, 2009).

[6] Se mitt inlägg ”Copyright is Very Sticky!,” Mises Economics Blog (24 januari, 2009).

[7] För mer om påståendena i denna paragraf, se min Against Intellectual Property (Auburn, Ala.: Ludwig von Mises Institute, 2008); och mina olika blogginlägg på Mises Economics Blog och Against Monopoly.

[8] För ett mer utvecklat argument, se Against Intellectual Property.

[9] Denna sektion är hämtad från min ”What Libertarianism Is.” Mer detaljerade notiser och referenser gällande denna sektion kan hittas där.

[10] Termen ”privat egendomsrätt” används ibland av libertarianer, och jag har alltid tyckt att den är konstig, eftersom egendomsrättighter nödvändigtvis är offentliga, inte privata, i den mening att egendomens gränser måste vara offentligt synliga så att icke-ägare kan undvika att inkräkta på dem. För mer om denna aspekt av egendomsgränser, se Hans-Hermann Hoppe, A Theory of Socialism and Capitalism: Economics, Politics, and Ethics (Boston: Kluwer Academic Publishers, 1989), s. 140–41; Stephan Kinsella, ”A Libertarian Theory of Contract: Title Transfer, Binding Promises, and Inalienability,” Journal of Libertarian Studies 17, nr. 2 (Våren 2003): notis 32 och sammanhängande text; idem, Against Intellectual Property, s. 30–31, 49; även Randy E. Barnett, ”A Consent Theory of Contract,” Columbia Law Review 86 (1986): s. 303.

[11] Murray N. Rothbard, ”‘Human Rights’ As Property Rights,” i The Ethics of Liberty; idem, For A New Liberty: The Libertarian Manifesto (rev. ed.; New York: Libertarian Review Foundation, 1985), s. 42 et pass.

[12] ”Rättvisa är den konstanta och eviga önskan att ge alla vad de förtjänar… Lagens maxim är dessa: att leva ärligt, att inte skada någon, att ge alla det de förtjänar.” The Institutes of Justinian: Text, Translation, and Commentary, översatt. J.A.C. Thomas (Amsterdam: North-Holland, 1975). [Här fri översättning]

[13] Som professor Yiannopoulos förklarar (på eng.):

Property may be defined as an exclusive right to control an economic good …; it is the name of a concept that refers to the rights and obligations, privileges and restrictions that govern the relations of man with respect to things of value. People everywhere and at all times desire the possession of things that are necessary for survival or valuable by cultural definition and which, as a result of the demand placed upon them, become scarce. Laws enforced by organized society control the competition for, and guarantee the enjoyment of, these desired things. What is guaranteed to be one’s own is property … [Property rights] confer a direct and immediate authority over a thing.

A.N. Yiannopoulos, Louisiana Civil Law Treatise, Property (West Group, 4th ed. 2001), §§ 1, 2. Se också Louisiana Civil Code, Art. 477 (”Ownership is the right that confers on a person direct, immediate, and exclusive authority over a thing. The owner of a thing may use, enjoy, and dispose of it within the limits and under the conditions established by law”).

[14] För en systematisk analys gällande de olika formerna av socialism, från Socialism i den ryska skolan, till Socialdemokrati, Konservatism, och Socialismen gällande samhällsplanering, se Hoppe, A Theory of Socialism and Capitalism, kapital 3–6. Genom identifieringen av de gemensamma dragen i de olika formerna av socialism och deras distinktion från libertarianism (kapitalism) definierar Hoppe socialism som ”an institutionalized interference with or aggression against private property and private property claims.” s. 2. Se också citatet från Hoppe i not 19 nedan.

[15] Adam Smith, The Theory of Moral Sentiments (Indianapolis: Liberty Fund, [1759] 1982), II.II.3.

[16] Om vikten av uppfattningen om knapphet och sannolikheten av konflikt för upprättandet av egendomsregler, se Hoppe, A Theory of Socialism and Capitalism, s. 134; och diskussionen om detta i Stephan Kinsella, ”Thoughts on the Latecomer and Homesteading Ideas; or, Why the Very Idea of ‘Ownership’ Implies that only Libertarian Principles are Justifiable,” Mises Economics Blog (15 augusti, 2007).

[17] Hoppe, A Theory of Socialism and Capitalism, s. 8–9. Se också Stephan Kinsella & Patrick Tinsley, ”Causation and Aggression,” Quarterly Journal of Austrian Economics 7, no. 4 (Vinter 2004): s. 111–12 (en diskussion om att använda andras kroppar som medel).

[18] Se Kinsella, ”A Libertarian Theory of Contract,” pp. 11–37; idem, ”Inalienability and Punishment: A Reply to George Smith,” 14, no. 1 Journal of Libertarian Studies (Vinter 1998–99): s. 79–93; och idem, ”Knowledge, Calculation, Conflict, and Law,” Quarterly Journal of Austrian Economics 2, no. 4 (Vinter 1999): n. 32; även Kinsella, ”A Libertarian Theory of Punishment and Rights,” Loyola of Los Angeles Law Review 30 (1997): s. 607–45; och idem, ”Punishment and Proportionality: The Estoppel Approach,” Journal of Libertarian Studies 12, no. 1 (Våren 1996): s. 51–73.

[19] Ayn Rand, ”Galt’s Speech,” i For the New Intellectual, citerad i The Ayn Rand Lexicon, ”Physical Force”. Ironiskt nog brukar objektivister ofta kritisera libertarianer för att deras uppfattning om aggression saknar ett större sammanhang – det vill säga, att ”aggression” eller ”rättigheter” är meningslösa om dessa koncept inte är inbäddade i det större Objektivistiska filosofiska ramverket – trots Galts rättframma definition av aggression som initierandet av fysiskt våld mot andra. Se också Rothbard, For A New Liberty, s. 23; idem, The Ethics of Liberty: ”The fundamental axiom of libertarian theory is that each person must be a self-owner, and that no one has the right to interfere with such self-ownership” (s. 60), och ”What … aggressive violence means is that one man invades the property of another without the victim’s consent. The invasion may be against a man’s property in his person (as in the case of bodily assault), or against his property in tangible goods (as in robbery or trespass)” (s. 45). Hoppe skriver:

If … an action is performed that uninvitedly invades or changes the physical integrity of another person’s body and puts this body to a use that is not to this very person’s own liking, this action … is called aggression … Next to the concept of action, property is the most basic category in the social sciences. As a matter of fact, all other concepts to be introduced in this chapter — aggression, contract, capitalism and socialism — are definable in terms of property: aggression being aggression against property, contract being a nonaggressive relationship between property owners, socialism being an institutionalized policy of aggression against property, and capitalism being an institutionalized policy of the recognition of property and contractualism.

Hoppe, A Theory of Socialism and Capitalism, s. 12, 7.

[20] Följande termer och formuleringar kan i stort sett anses vara synonyma beroende på sammanhanget: aggression, initiering av våld, inkräkta, invadera, otillåten eller oinbjuden förändring av den fysiska integriteten (eller användandet, kontrollen eller innehavet) hos en persons kropp eller egendom.

[21] För en längre föklaring av denna poäng se Stephan Kinsella, ”How We Come To Own Ourselves,” Mises Daily (7 september, 2006); idem, ”Defending Argumentation Ethics”; idem, ”Thoughts on the Latecomer and Homesteading Ideas”; Hoppe, A Theory of Socialism and Capitalism, kapital 1, 2, and 7. Se också Hoppe, ”The Idea of a Private Law Society,” LewRockwell.com (1 augusti, 2006): ”Outside of the Garden of Eden, in the realm of all-around scarcity, the solution [to the problem of social order — the need for rules to permit conflicts to be avoided] is provided by four interrelated rules.… First, every person is the proper owner of his own physical body. Who else, if not Crusoe, should be the owner of Crusoe’s body? Otherwise, would it not constitute a case of slavery, and is slavery not unjust as well as uneconomical?”

[22] För vidare diskussion kring skillnaden mellen kroppar och saker som inmutats för rättighetssyften, se Kinsella, ”A Libertarian Theory of Contract,” s. 29 et seq.; och idem, ”How We Come To Own Ourselves.”

[23] För mer gällande skillnaden mellan tidigare-senare, se Hoppe, A Theory of Socialism and Capitalism, s. 141–44; idem, The Economics and Ethics of Private Property: Studies in Political Economy and Philosophy(Boston: Kluwer, 1993), s. 191–93; se också diskussionen om dessa och relaterade frågor i Kinsella, ”Thoughts on the Latecomer and Homesteading Ideas”; idem, ”Defending Argumentation Ethics”; and idem, ”How We Come To Own Ourselves.” Se också, gällande detta, Anthony de Jasay, Against Politics, vidare diskuterad och citerad i Kinsella, ”Thoughts on the Latecomer and Homesteading Ideas,” och i Kinsella, ”Book Review of Anthony de Jasay, Against Politics.” Som Hoppe förklarar i ”The Idea of a Private Law Society,” den andra av de fyra besläktade reglerna som för med sig lösningen på problemet om samhällelig ordning är: ”Secondly, every person is the proper owner of all nature-given goods that he has perceived as scarce and put to use by means of his body, before any other person. Indeed, who else, if not the first user, should be their owner? The second or third one? Were this so, however, the first person would not perform his act of original appropriation, and so the second person would become the first, and so on and on. That is, no one would ever be permitted to perform an act of original appropriation, and mankind would instantly die out. Alternatively, the first user together with all latecomers become part owners of the goods in question. Then conflict will not be avoided, however, for what is one to do if the various part owners have incompatible ideas about what to do with the goods in question? This solution would also be uneconomical because it would reduce the incentive to utilize goods perceived as scarce for the first time.”

Se också Rothbard’s diskussion av den ”relevanta tekniska utrustningen” i Law, Property Rights, and Air Pollution; även B.K. Marcus, ”The Spectrum Should Be Private Property: The Economics, History, and Future of Wireless Technology” och idem, ”Radio Free Rothbard.”

[24] Om approprieringen av en oägd knapp resurs se Hoppes och de Jasays idéer som citeras och diskuteras i Kinsella, ”Thoughts on the Latecomer and Homesteading Ideas.” Se i synnerhet Hoppe, A Theory of Socialism and Capitalism, s. 13, 134–36, 142–44; och Anthony de Jasay, Against Politics: On Government, Anarchy, and Order(London & New York: Routledge, 1997), s. 158 et seq., 171 et seq., et pass. De Jasay diskuteras också omfattande i min ”Book Review of Anthony de Jasay, Against Politics: On Government, Anarchy, and Order,” Quarterly Journal of Austrian Economics 1, nr. 3 (Hösten 1998): s. 85–93. Se också Jörg Guido Hülsmann, ”The A Priori Foundations of Property Economics,” Quarterly Journal of Austrian Economics 7, nr. 4 (Vinter 2004): s. 51–57.

[25] Se mitt inlägg ”Yet Another Study Finds Patents Do Not Encourage Innovation,” Mises Economics Blog (2 juli, 2009).

[26] Hans-Hermann Hoppe, ”Banking, Nation States, and International Politics: A Sociological Reconstruction of the Present Economic Order,” Review of Austrian Economics 4 (1990): s. 55-87, s. 60.

[27] Detta är Rothbards exempel från ”Knowledge, True and False,” som diskuteras på sidorna 51–55 i Against Intellectual Property.

[28] Gällande teorin om titelbyte för ett kontrakt, se Williamson M. Evers, ”Toward a Reformulation of the Law of Contracts,” Journal of Libertarian Studies 1, nr. 1 (Vinter 1977): s. 3–13; Rothbard, ”Property Rights and the Theory of Contracts,” Kapitel 19 i idem, The Ethics of Liberty; Kinsella, ”A Libertarian Theory of Contract.”

[29] Se Stephan Kinsella, ”What It Means To Be an Anarcho-Capitalist,” LewRockwell.com (20 januari, 2004); även Jan Narveson, ”The Anarchist’s Case,” i Respecting Persons in Theory and Practice (Lanham, Md.: Rowman & Littlefield, 2002).

[30] Se Stephan Kinsella, ”Legislation and the Discovery of Law in a Free Society,” Journal of Libertarian Studies 11 (Sommar 1995): s. 132.

Originalartikeln översattes till svenska av Joakim Kämpe.