I detta första årtionde på 2000-talet har det liberala tänkandet, både i sina teoretiska och politiska aspekter, nått ett vägskäl. Även om Berlinmurens, och den verkliga socialismens, fall i början av 1989 verkade förebåda ”historiens slut” (för att använda Francis Fukuyamas olyckliga och uppblåsta fras), segrar idag, och i många avseenden mer än någonsin, statsdyrkan (eng. Statism) över hela världen, vilket har en demoraliserande effekt på de som älskar frihet.
Av detta skäl är det absolut nödvändigt att uppdatera liberalismen. Tiden har kommit att genomgående revidera den liberala doktrinen och aktualisera den mot bakgrund av de senaste framstegen inom den ekonomiska vetenskapen, och de erfarenheter som de senaste historiska händelserna har gett oss.
Denna revision måste börja med att erkänna att klassiska liberaler har misslyckats i sina försök att minska statens makt, och att den ekonomiska vetenskapen idag är i en position att förklara varför detta misslyckande var oundvikligt. Nästa steg är att fokusera på den dynamiska teorin om de entreprenörsdrivna processer som ger upphov till den spontana marknadsordningen. Denna teori kan utökas och transformeras till en fullfjädrad analys av det anarkokapitalistiska samhällssystemet, vilket uppenbarar sig som det enda system som verkligen är hållbart och kompatibelt med den mänskliga naturen.
I den här artikeln kommer vi att analysera dessa frågor i detalj, tillsammans med en serie ytterligare, praktiska överväganden gällande vetenskaplig och politisk strategi. Dessutom kommer vi att använda denna analys för att rätta vissa vanliga missförstånd och tolkningsfel.
Den klassiska liberalismens ödesdigra misstag
Den klassiska liberalismens ödesdigra misstag ligger i dess misslyckande att förstå att dess ideal är teoretiskt omöjligt, eftersom det innehåller fröet till sin egen undergång, precis i den utsträckning den inkluderar nödvändigheten av en stat (även en minimal sådan) som det enda ombudet för institutionellt tvång.
Därför begår klassiska liberaler ett stort misstag i sitt agerande: de ser liberalism som en plan för politisk aktion och som en uppsättning ekonomiska principer, vars mål är att begränsa statens makt, alltmedan dess existens likväl accepteras, till och med anses nödvändig. Emellertid, idag (i det första årtiondet av 2000-talet) har den ekonomiska vetenskapen redan visat:
(a) att staten är onödig
(b) att tron på staten (eng. Statism), oavsett hur liten den är, är en teoretisk omöjlighet
(c) och att, givet den mänskliga naturen, när väl en stat existerar, är det omöjligt att begränsa dess makt.
Vi kommer att kommentera vart och ett av dessa ämnen separat.
Staten som en onödig organisation
Från ett vetenskapligt perspektiv är det endast den misstagna jämviktsparadigmen som skulle kunna uppmuntra till en tro på en kategori ”allmänna varor” (eng. ”public goods”), där uppfyllandet av de två kriterierna ”gemensamt förråd” och ”icke-rivaliserande konsumtion”, vid första anblick, skulle kunna rättfärdiga existensen av en organisation med monopol på institutionellt tvång (staten) med uppgift att tvinga alla att finansiera dessa varor.
Hursomhelst, den dynamiska, Österrikiska, föreställningen om den spontana ordningen som entreprenörskap driver fram, har slagit hela denna teori, framtagen för att rättfärdiga staten, i bitar: uppkomsten av något fall (verkligt eller skenbart) av en ”allmän vara”, d.v.s. av gemensamt förråd och icke-rivaliserande konsumtion, efterföljs av de nödvändiga incitamenten för de kreativa och drivande entreprenörskrafterna att hitta en bättre lösning genom teknologiska och lagliga uppfinningar samt entreprenörsuppfinningar som gör det möjligt att överkomma alla hinder som kan tänkas uppstå (så länge som resursen inte deklareras som ”allmän”, och entreprenörskapets fria utövande tillåts, tillsammans med det åtföljande privata tillägnandet av de frukter varje kreativ och entreprenörsaktig handling ger).
Till exempel, i Storbritannien var systemet med fyrar under många år privatägt och privat finansierat, och privata procedurer (sjömänsklubbar, hamnavgifter, spontant samhälleligt kontrollerande etc.) erbjöd en effektiv lösning på det ”problem” som en ”statsdyrkande” (eng. Statist) ekonomibok skildrar som det mest typiska exemplet på en ”allmän vara”. Likaledes, i den amerikanska fjärran västern uppstod problem hur man skulle definiera och försvara egendomsrättigheter gällande, till exempel, nötkreatur på vidsträckta land. Diverse entreprenörsuppfinningar som löste problemen när de uppstod introducerades gradvis (märkning av boskap, konstant övervakning av beväpnade cowboys, och slutligen, upptäckten och introducerandet av taggtråd, vilket, för första gången, tillät effektiv separering av stora landområden till väldigt överkomliga priser).
Detta kreativa flöde av entreprenörsinnovationer skulle ha blockerats totalt om resurserna hade deklarerats ”allmänna”, undantagna privat ägande, och byråkratiskt skötta av ett statligt organ. (Idag, till exempel, hindras implementerandet av oräkneliga entreprenörsinnovationer på de flesta gator och vägar – ex. insamlingen av en tull per fordon och timme, det privata skötandet av säkerhet och buller, etc. – trots det faktum att de flesta sådana innovationer inte längre utgör några teknologiska problem. Oavsett, varorna i fråga har deklarerats ”allmänna”, vilket utesluter deras privatisering och kreativa entreprenörsaktiga skötsel.)
Vidare tror de flesta människor att staten är nödvändig eftersom de blandar ihop dess existens (onödig) med den väsentliga naturen hos många av de tjänster och resurser den i nuläget (undermåligt) tillhandahåller, och över vars bestämmande den utövar ett monopol (nästan alltid under föreställningen av varornas ”allmänna” natur). Folk observerar att vägar, sjukhus, skolor, allmän ordning, etc. till stor del tillhandahålls av staten idag, och eftersom dessa är högst nödvändiga drar folk slutsatsen utan vidare analys att detta även gäller för staten.
De inser inte att de tidigare nämnda resurserna kan produceras till en mycket högre kvalitet, likväl som mer effektivt, ekonomiskt och i samklang med individers varierande och ombytliga behov, genom den spontana marknadsordningen, entreprenörskreativitet, och privat egendom. Vidare gör folk misstaget att tro att staten också är nödvändig för att skydda de försvarslösa, fattiga och utblottade (”små” aktieägare, vanliga konsumenter, arbetare etc.), men de förstår inte att förmenta skyddsåtgärder har det systematiska resultatet, vilket den ekonomiska teorin demonstrerar, att precis de personer som åtgärderna påstår skydda, är de som skadas, och således försvinner ett av de klumpigaste och unkna sätten att försöka rättfärdiga statens existens på.
Rotbard hävdade att uppsättningen varor och tjänster som staten för närvarande tillhandahåller kan delas in i två undergrupper: sådana varor och tjänster som borde elimineras, och sådana som borde privatiseras. Uppenbarligen är de varor och tjänster som nämnts i ovanstående paragraf sådana som tillhör den andra gruppen, och statens försvinnande skulle, långt ifrån att betyda försvinnandet av vägar, sjukhus, skolor och allmän ordning etc., istället betyda deras tillhandahållande i större överflöd, till högre standard, och till ett mer resonabelt pris (alltid med hänsyn till den verkliga kostnaden medborgarna för närvarande betalar via skatter).
Därtill måste vi poängtera att de historiska episoderna av institutionellt kaos och allmän oordning som vi skulle kunna åberopa (till exempel, många instanser under åren innan och under det spanska inbördeskriget och den Andra Republiken, eller idag i stora delar av Colombia eller i Irak) beror på ett vakuum i tillhandahållningen av dessa varor, en situation skapad av staterna själva, som ingen av dem tillhandhåller med ett minimum av effektivitet, trots att de i teorin borde göra det enligt de egna anhängarna, samt inte heller låter den privata eller entreprenörssektorn tillhandahålla, eftersom staten föredrar oordning (vilket också verkar att ännu starkare ge dess tvingande existens mer legitimitet) istället för dess egen demontering och privatisering på alla nivåer.
Det är speciellt viktigt att förstå att definitionen, förvärvet, överförandet, utbytet och försvaret av de äganderätter som koordinerar och driver den samhälleliga processen inte kräver en organisation med ett våldsmonopol (staten). Tvärtom agerar staten alltid genom att trampa på många legitima egendomstitlar, försvarar dem väldigt dåligt, och korrumperar det moraliska och legala beteendet hos individer beträffande andras privata egendom.
Rättssystemet är den evolutionära manifestationen av de generella rättsprinciper (speciellt beträffande ägande) som är kompatibel med den mänskliga naturen. Staten bestämmer således inte lagen (demokratiskt eller på annat sätt). Istället finns lagen att finna i den mänskliga naturen, men den är upptäckt och konsoliderad på ett evolutionärt sätt, i form av prejudikat och, huvudsakligen, doktrin. (Vi ser på den Romerska, kontinentala rättstraditionen, med sin mer abstrakta och doktrinära natur, som vida överlägsen det anglosaxiska systemet av civilrätt, vilket har sitt ursprung i oproportionerligt statsstöd till domstolsavgöranden eller domar. Dessa domar, introducerar genom bindande rättspraxis allehanda dysfunktioner som i varje fall uppstår från de specifika och rådande omständigheterna och intressena.) Lagen är evolutionär och vilar på sedvänja, och följaktligen föregår den, och är oberoende av, staten, och den kräver inte en organisation med våldsmonopol för sin definition och upptäckt.
Inte bara är staten onödig för att definiera lagen; den är också onödig för att upprätthålla och försvara den. Detta borde vara särskilt uppenbart dessa dagar, när användandet – paradoxalt sett av många statsorgan – av privata skyddsföretag har blivit relativt vanligt.
Detta är inte rätt plats för att i detalj presentera hur det privata tillhandahållandet av vad som idag anses vara ”allmäna varor” skulle fungera (även om avsaknaden av a priori – kunskap om hur marknaden skulle lösa oräkneliga specifika problem är den naiva, lättvindiga invändningen hos de som föredrar nuvarande status quo under förevändningen, ”hellre djävulen du känner än den du inte känner”). Faktum är att vi idag inte kan veta vilka entreprenörslösningar en armé av företagande individer skulle hitta för olika problem – om de tilläts göra det. Oavsett, även den mest skeptiska personen måste erkänna att ”vi idag vet” att marknaden, driven av kreativt entreprenörskap, fungerar, och den fungerar precis i den omfattning som staten inte tvångsmässigt inbryter i denna samhälleliga process.
Det är också väsentligt att inse att problem och konflikter undantagslöst uppstår precis inom de områden där den fria, spontana, marknadsordningen hindras. Således, oavsett de ansträngningar som gjorts sedan Gustave de Molinaris tid tills nu att försöka föreställa sig hur ett anarkokapitalistiskt nätverk av privata skydds- och försvarsorganisationer, var och en understödjandes mer eller mindre marginella alternativa rättssystem, skulle fungera, får frihetsteoretiker aldrig glömma att det som hindrar oss från att veta hur en statslös framtid skulle se ut, d.v.s. den kreativa entreprenörsnaturen, är precis det som erbjuder oss ro i att veta att alla problem tenderar att övervinnas, då det berörda folket ägnar all sin kraft och kreativitet att lösa dem.[1]
Den ekonomiska vetenskapen har lärt oss att marknaden inte bara fungerar, utan också att statsdyrkan (eng. statism) är en teoretisk omöjlighet.
Varför tron på staten är teoretiskt omöjlig
Den Österrikiska ekonomiska teorin om socialismens omöjlighet kan expanderas [2] och göras om till en komplett teori om omöjligheten av statsdyrkan (eng. statism), förstådd här som försöket att organisera någon sfär av samhällslivet genom tvångsbefallningar, vilket involverar interventioner, regleringar och kontroll, och som utgår från organisationen med monopol på institutionell aggression (staten). Staten kan omöjligen uppnå sina koordinationsmål i någon del av den samhälleliga samarbetsprocessen i vilken den försöker att intervenera, speciellt inom pengar och bankväsendet [3], upptäckten av lagar, skipandet av rättvisa, och den allmänna ordningen (förstådd som preventionen, undertryckandet, och bestraffningen av kriminella handlingar), på grund av följande fyra orsaker:
(a) Staten skulle behöva en enorm volym information, och denna information finns endast i en utspridd och diffus form i sinnet hos de miljoner människor som varje dag deltar i den samhälleliga processen.
(b) Informationen som den intervenerande organisationen skulle kräva för att dess befallningar skulle ha en koordinerande effekt är övervägande underförstådda och oartikulerbara av naturen, och kan således inte överföras med absolut klarhet.
(c) Informationen som samhället använder är inte ”given”; den förändras konstant som ett resultat av den mänskliga kreativiteten. Således finns det ingen möjlighet att överföra information idag som först kommer att skapas imorgon, och som är precis den information som det intervenerande statsorganet behöver för att uppnå morgondagens mål.
(d) Slutligen, och framförallt, i den mån statens befallningar åtlyds och har den önskade effekten på samhället, blockerar dess tvångsnatur det entreprenörsaktiga skapandet av precis den information det intervenerande statsorganet mest desperat kräver för att kunna göra sina befallningar koordinerande (istället för missanpassande).
Statsdyrkan är inte bara en teoretisk omöjlighet, den producerar också en hel uppsättning störande och högst skadliga perifera effekter: uppmuntrandet av oansvarighet (då myndigheterna inte vet den sanna kostnaden av deras intervention agerar de oansvarigt); förstörelsen av miljön när den förklaras vara en ”allmän vara” och dess privatisering förhindras; korruptionen av de traditionella idéerna om lag och rättvisa, som ersätts med befallningar och ”samhällelig” rättvisa; [4] och den imitativa korruptionen hos individers beteende, som blir mer och mer aggressivt och mindre och mindre respektfullt för moral och lag.
Ovanstående analys tillåter oss också att dra slutsatsen att om vissa samhällen blomstrar idag, gör de så inte på grund av staten, utan trots den. [5] Många människor är fortfarande vana vid beteendemönster som omfattas av verkliga lagar; områden av större frihet återstår; och staten tenderar att vara väldigt ineffektiv att tvinga på sina undantagslöst klumpiga, blinda befallningar. Vidare ger även de mest marginella ökningarna i frihet stora välståndslyft, vilket visar hur långt civilisationen skulle kunna föras framåt utan det hinder som staten utgör.
Slutligen, vi har redan kommenterat den falska tron hos alla de som identifierar staten med tillhandahållandet av de ”allmänna” varor den nu tillhandahåller (dåligt och till hög kostnad) och som felaktigt drar slutsatsen att statens försvinnande nödvändigtvis skulle betyda försvinnandet av dessa värdefulla tjänster. Denna felaktiga slutsats dras i en miljö av konstant politisk indoktrinering på alla nivåer (speciellt inom utbildningssystemet, som ingen stat, av uppenbara skäl, önskar förlora kontroll över), en miljö där standarden av ”politisk korrekthet” diktatoriellt tvingas på, och där status quo rationaliseras av en självbelåten majoritet som vägrar inse det uppenbara: att staten inte är något annat än en illusion skapad av en minoritet för att leva på andras bekostnad; andra som först exploateras, sedan korrumperas, och slutligen betalas med externa resurser (skatter) för alla möjliga sorters politiska ”tjänster”.
Omöjligheten i att begränsa statens makt: Dess ”dödliga” natur i kombination med den mänskliga naturen
När väl staten existerar är det omöjligt att begränsa expansionen av dess makt. Det kan medges, som Hoppe indikerar, att vissa former av regerande (som absoluta monarkier, i vilka kung-ägaren kommer att, allt annat lika, vara mer långsiktigt försiktig att undvika att ”döda den gås som lägger de gyllene äggen”) tenderar att expandera sin makt och intervenera något mindre än andra (ex. som i demokratier, i vilka det inte finns några verkliga incitament att bry sig om vad som kommer att hända efter nästa val). Det är också sant att under vissa historiska omständigheter verkar det interventionistiska tidvattnet till viss del ha dämts upp.
Oavsett, den historiska analysen är obestridlig: staten har inte slutat växa. [6] Och den har inte slutat växa eftersom blandningen av den mänskliga naturen och staten, som den institution som har ett monopol på våld, är ”explosiv”. Staten agerar som en oemotståndligt kraftfull magnet som drar till sig och framdriver de lägsta passionerna, lasterna och sidorna hos den mänskliga naturen. Folk försöker kringgå statens befallningar, men utnyttjar samtidigt dess monopolistiska makt så mycket som möjligt.
Vidare leder, speciellt i det demokratiska kontextet, den kombinerade effekten av privilegierade intressegruppers agerande, regeringars kortsiktighet, röstköpande, politikers megalomaniska natur, och byråkraters oansvarighet och blindhet, till en farligt instabil och explosiv cocktail. Denna blandning skakas kontinuerligt om av samhälleliga, ekonomiska och politiska kriser vilka, paradoxalt nog, politiker och samhälleliga ”ledare” aldrig undlåter att använda för att rättfärdiga påföljande doser intervention, som i sin tur endast skapar nya problem, samtidigt som de förvärrar de redan existerande problemen ännu mer.
Staten har blivit ”idolen” alla vänder sig till och dyrkar. Statsdyrkan är utan tvekan vår tids mest allvarliga och farliga samhällssjukdom. Vi lär oss att tro att alla problem kan och borde upptäckas i tid och lösas av staten. Vårt öde ligger i statens händer, och politikerna som styr den måste garantera oss allt det vårt välbefinnande kräver. Människor förblir omogna och gör revolt mot sin egen kreativa natur (som är en absolut nödvändig mänsklig kvalitet, vilket gör deras framtid ofrånkomligen oviss).
De kräver en kristallkula för att försäkra sig om att de inte bara vet vad som kommer att hända i framtiden, utan också att alla problem som uppstår kommer att lösas. Denna massornas ”infantilisering” främjas medvetet av politikerna och de samhälleliga ledarna, eftersom de på detta sätt offentligt rättfärdigar sin existens, och deras popularitet, övermakt, och regeringskapacitet garanteras. Vidare går en legion av intellektuella, professorer och samhällsingenjörer med i denna arroganta maktorgie.
Inte ens de mest respektabla kyrkorna eller religiösa samfunden har nått en riktig diagnos av problemet: att statsdyrkan idag utgör det huvudsakliga hotet till fria, moraliska, och ansvarsfulla människor; att staten är en enormt mäktig falsk idol som dyrkas av alla och som inte kommer att tolerera att någon befriar sig själv från dess kontroll eller har några moraliska eller religiösa lojaliteter som ligger utanför dess dominanssfär.
Faktum är att staten har lyckats med något som verkar omöjligt a priori: den har lömskt och systematiskt distraherat medborgarna från det faktum att den sanna orsaken till samhälleliga konflikter och ondskor ligger i regerandet själv, genom att överallt skapa syndabockar (”kapitalism”, längtan efter profit, privat egendom). Staten placerar sedan skulden för problemen på dessa syndabockar och gör dem till måltavlor för den allmäna ilskan och för den värsta och mest kraftfulla fördömelsen från moraliska och religiösa ledare, varav ingen av dessa har sett igenom bedrägeriet eller vågat, tills nu, skarpt kritisera att statsdyrkan under detta århundrade representerar det huvudsakliga hotet mot religion, moral, och således den mänskliga civilisationen.[7]
Precis som Berlinmurens fall 1989 gav den bästa historiska illustrationen av teoremet om socialismens omöjlighet, illustrerar det monumentala misslyckandet hos klassiskt liberala teoretiker och politiker att begränsa statens makt perfekt teoremet om statsdyrkandets omöjlighet, specifikt i det faktum att den liberala staten är en självmotsägelse (eftersom den är tvingande, även om den är ”begränsad”) och teoretiskt omöjlig (eftersom när vi väl accepterar statens existens är det omöjligt att begränsa expansionen av dess makt). Kort sagt, den ”lagbaserade staten” är ett ouppnåeligt ideal och en självmotsägelse lika uppenbar som ”het snö, lättfärdig oskuld, fett skelett, rund rektangel”, [8] eller lika tydlig som idéerna hos ”samhällsingenjörer” och neo-klassiska ekonomer när de refererar till en ”perfekt marknad” eller den så kallade ”perfekta konkurrensmodellen”. [9]
Anarkokapitalism är det enda systemet för socialt samarbete som är verkligt kompatibelt med den mänskliga naturen
Staten går tvärt emot den mänskliga naturen, eftersom den består av det systematiska, monopolistiska, utövandet av tvång vilket, inom alla områden där det känns av (inklusive de som motsvarar definitionen av lagar och upprätthållandet av allmän ordning) blockerar kreativiteten och den entreprenörsaktiga koordinationen som är precis den mänskliga naturens mest typiska och nödvändiga manifestation. Vidare, som vi redan sett, fostrar och driver statsdyrkandet på oansvarighet och moralisk korruption, då det avleder fokus hos det mänskliga beteendet mot ett privilegierat dragande i den politiska maktens tyglar, inom ett kontext av outrotlig okunskap vilket gör det omöjligt att veta kostnaden av varje enskild regeringshandling. De ovanstående effekterna av statsdyrkandet blir synliga var helst en stat existerar, även om varje försök görs för att begränsa dess makt, ett ouppnåeligt mål som gör klassisk liberalism till en vetenskapligt ogenomförbar utopi.
Det är absolut nödvändigt att komma över våra föregångares ”utopiska liberalism”, de klassiska liberalerna, som var både naiva i sin tro att staten kunde begränsas, och osammanhängande då de misslyckades att ta sina idéer till dess logiska slutsats och acceptera dess implikationer. Således, idag, med 2000-talet på god väg, borde vår huvudsakliga prioritet vara att låta den (utopiska och naiva) klassiska liberalismen från 1800-talet ersättas av dess nya, sannerligen vetenskapliga och moderna formulering, som vi skulle kunna kalla libertariansk kapitalism, privat egendomsanarkism, eller helt enkelt, anarkokapitalism. För det är meningslöst för liberaler att fortsätta säga samma sak de sade för hundrafemtio år sedan när stater, långt in på 1900-talet, och trots Berlinmurens fall för 20 år sedan, inte har slutat växa och inkräkta på folks individuella friheter inom alla områden.
Anarkokapitalism (eller ”libertarianism”) är den renaste formen av den spontana marknadsordningen i vilken alla tjänster, inklusive de som definierar lag, rättvisa och allmän ordning, tillhandahålls genom en helt igenom frivillig process av samhälleligt samarbete, vilket således blir den moderna ekonomiska forskningens brännpunkt. I detta system är inget område avstängt för driften hos den mänskliga kreativiteten och den entreprenörsaktiga koordinationen, och således ökar effektiviteten och rättvisan hos alla problems lösning, och alla konflikter, ineffektiviteter, och feljusteringar som en organisation med monopol på våld (stater) ofrånkomligen skapar enbart på grund av dess existens, utrotas. Vidare, det föreslagna systemet eliminerar de korrumperande incitamenten som staten skapar, och istället fostras de mest moraliska och ansvarstagande mänskliga beteendena, samtidigt som det hindrar uppkomsten av något monopolistiskt organ (stat) som legitimerar det systematiska användandet av våld och exploateringen av vissa samhällsgrupper (de som inte har något annat val än att lyda) av andra (de som när som helst har det hårdaste greppet som statens makttyglar).
Anarkokapitalism är det enda systemet som fullt ut erkänner människors fria och kreativa natur och deras eviga förmåga att internalisera ökande moraliska beteendemönster i en miljö i vilken ingen, per definition, kan tillskansa sig själv rätten att utöva monopolistiskt, systematiskt, tvång. Kort sagt, i ett anarkokapitalistiskt system kan alla entreprenörsaktiga projekt testas om det attraherar tillräckligt mycket frivilligt stöd, och således kan många möjliga kreativa lösningar utarbetas i en dynamisk och konstant föränderlig miljö av frivilligt samarbete.
Det progressiva ersättandet av stater mot ett dynamiskt nätverk av privata företag som stödjer olika rättssystem och som också tillhandahåller alla möjliga sorters säkerhet, brottsförebyggande åtgärder och försvarstjänster, utgör den viktigaste punkten på den politiska och vetenskapliga agendan, och likväl den mest monumentala samhälleliga förändring som kommer att ske på 2000-talet.
Slutsats
De revolutionära implikationerna av den nya paradigmen
Revolutionen mot ancien régime under 17- och 1800-talet, som de gamla klassiska liberalerna gick i spetsen för, finner sin naturliga fortsättning idag i 2000-talets anarkokapitalistiska revolution. Lyckligtvis har vi upptäckt orsaken till varför den utopiska liberalismen misslyckades, samt nödvändigheten att ersätta den med en vetenskaplig liberalism. Vi vet också att de gamla revolutionärerna var naiva och misstagna i strävandet efter ett ouppnåeligt ideal vilket, under hela 1900-talet, öppnade dörren till de värsta statliga tyrannier mänskligheten någonsin har skådat.
Anarkokapitalismens budskap är i utpräglad grad revolutionärt. Det är revolutionärt i sina mål: demonteringen av staten och dess ersättande med en konkurrerensbetonad marknadsprocess i vilken ett nätverk av privata företag, föreningar, och organisationer deltar. Den är också revolutionär i sina medel, speciellt i de vetenskapliga, ekonomiska och samhälleliga, och politiska sfärerna.
(a) Vetenskaplig revolution. Å ena sidan blir den ekonomiska vetenskapen den generella teorin om den spontana marknadsordningen, utsträckt till alla samhälleliga områden. Å andra sidan inkorporerar den analysen av den samhälleliga felkoordinationen som statsdyrkandet producerar inom varje område det influerar (inklusive lagar, rättvisa och allmän ordning). Att tilläggas, de olika metoderna för att demontera staten, den involverade övergångsprocessen och sätten och effekten av full privatisering av alla tjänster som nu anses ”allmänna”, utgör ett nödvändigt forskningsområde.
(b) Ekonomisk och samhällelig revolution. Man kan inte ens föreställa sig de spektakulära mänskliga prestationer, framsteg och upptäckter som kommer att vara möjliga i en entreprenörsmiljö helt fri från staten. Även idag, trots fortsatta trakasserier från regeringen, har en hitintills okänd civilisation börjat utvecklas i en allt mer globaliserad värld. Det är en civilisation mot vars komplexitetsgrad staten är chanslös, och när den väl helt har gjort sig kvitt staten, kommer den att expandera utan gränser. För de kreativa krafterna i den mänskliga naturen är sådana att de oundvikligen skjuter upp genom även den minsta sprickan i statens rustning. Så fort folk får en större medvetenhet om den fundamentalt perversa naturen hos den stat som hindrar dem, och när de väl märker den otroliga mängd möjligheter som förnekas dem då staten blockerar den drivande kraften hos deras kreativa entreprenörsanda, kommer de i stor omfattning stämma in i de samhälleliga reformropen, demonteringen av staten, och avancemanget mot en framtid som fortfarande är helt okänd för oss, men som kommer driva den mänskliga civilisationen mot ofattbara höjder.
(c) Politisk revolution. Den dagliga politiska kampen blir sekundär till det som beskrivits i (a) och (b) ovan. Det är sant att vi alltid måste stödja de minst interventionistiska alternativen, i klar linje med de klassiska liberalernas insatser i att demokratiskt begränsa staten. Men anarkokapitalisten stannar inte där; han vet, och måste också göra, mycket mer. Han vet att det ultimata målet är den totala demonteringen av staten, och detta eldar på hela hans fantasi och ger bränsle till hela hans politiska gärning på daglig basis. Små framsteg i rätt riktning är givetvis välkomna, men vi får aldrig glida in på en pragmatism som överger det ultimata målet att få ett slut på staten. I syfte att lära ut och influera allmänheten måste vi alltid följa detta mål på ett systematiskt, transparent, sätt.[10]
Till exempel inkluderar den anarkokapitalistiska politiska agendan att alltmer reducera storleken och makten hos staten. Genom regional och lokal decentralisering inom alla områden, libertariansk nationalism, återintroducerandet av stadsstater, och utträde (eng. secession),[11] är målet att blockera majoritetens diktatur över minoriteten och att tillåta folk att i ökad omfattning ”rösta med sina fötter” hellre än via röstsedeln. Kort sagt, målet är att möjliggöra för folk att samarbeta med varandra på en världsvid skala och över gränser, för att åstadkomma de mest varierande målen utan hänsyn till stater (religiösa organisationer, privata klubbar, Internet-nätverk, osv.) [12]
Låt oss vidare komma ihåg att politiska revolutioner inte behöver vara blodiga. Detta är särskilt sant när de är resultatet av den nödvändiga processen av samhällsutbildning och utveckling, likväl som från populära protester och en vidspridd önskan att stoppa de bedrägerier, lögner och tvång som hindrar folk från att uppfylla det de strävar efter. Till exempel, Berlinmurens fall och Sammetsrevolutionen, som gjorde slut på socialismen i Östeuropa, var båda i stort sett blodlösa. På väg mot detta viktiga slutliga resultat måste vi använda alla de fredliga [13] och lagliga [14] medel som det nuvarande politiska systemet tillåter.
En spännande framtid håller på att öppnas, i vilken vi kontinuerligt kommer att upptäcka nya vägar som kommer att leda oss, i enlighet med fundamentala principerna, mot det anarkokapitalistiska idealet. Även om denna framtid kan kännas avlägsen idag, kan vi vid vilket ögonblick som helst bli vittne till gigantiska steg framåt, vilket kommer att överraska även de mest optimistiska av oss. Vem kunde fem år innan 1989 förutspå att Berlinmuren skulle kollapsa, och med den kommunismen i sig, i Österuropa? Historien har gått in i en accelererad förändringsprocess, och även om den aldrig kommer att stanna, kommer den att påbörja ett helt nytt kapitel när mänskligheten, för första gången i den moderna historien, lyckas göra sig av med staten en gång för alla och reducerar den till inget annat än en mörk och tragisk historisk relik.
Kommentarer till den Spanska anarkistiska traditionen
Grafen visar de olika politiska systemen och hur de utvecklas naturligt till varandra. De grupperas i enlighet med den grad de favoriserar staten eller är anti-staten, samt i vilken grad de stöder eller motsätter sig privat egendom.
Vi ser hur de initiala (misstagna och utopiska) klassiskt liberala revolutionära rörelserna mot den gamla regimen glider in på den pragmatiska hållningen att acceptera staten, vilket öppnar dörren till alla former av socialistisk totalitarianism (kommunism och fascism-Nazism). Den verkliga socialismens fall visar vägen till socialdemokrati, vilket idag har överhanden vida omkring (grupptänkande).
Den liberala revolutionen, vars misslyckande är ett resultat av de klassiska liberalernas villfarelser och naivitet, har ett ännu förestående stadium, vilket kommer att bestå av evolutionen mot anarkokapitalism.
En konsekvens som följde med den liberala revolutionens misslyckande var framträdandet av libertariansk kommunism, vilket blev enhälligt smädat och bekämpat av anhängarna till de andra politiska systemen (speciellt de mest vänstervridna), exakt på grund av dess anti-statliga hållning. Libertariansk kommunism är även den utopisk, eftersom dess förkastande av privat egendom framtvingar användandet av systematiskt (dvs. ”statligt”) våld mot privat ägande, vilket således avslöjar en oöverstiglig logisk motsägelse, samt blockerandet av den entreprenörsaktiga samhällsprocessen som driver den enda vetenskapligt tänkbara anarkistiska samhällsordningen: den kapitalistiska libertarianska marknaden.
Spanien har en väletablerad anarkistisk tradition. Även om vi inte får glömma de brott som begicks av dess anhängare (i vilket fall som helst var de kvalitativt och kvantitativt mindre allvarliga än kommunisternas och socialisternas), och vi inte heller får glömma motsägelserna i deras tankesätt, är det sant att anarkism, speciellt under det Spanska inbördeskriget, var ett experiment som hade stort populärt stöd, även om det var ämnat att misslyckas. Precis som med den gamla liberala revolutionen, står anarkister idag inför sin andra stora möjlighet, vilket ligger i att överkomma sina misstag (den utopiska kvaliteten hos en anarkism som förkastar privat egendom) och acceptera marknadsordningen som den enda, definitiva, vägen mot statens avskaffande. Om de spanska anarkisterna under 2000-talet kan internalisera dessa lärdomar från teori och historia, kommer Spanien sannolikt att överraska världen ännu en gång (denna gång för gott, och i stor skala) genom att leda den nya anarkokapitalistiska revolutionens teoretiska och praktiska förtrupper.
Notiser
[1] Israel M. Kirzner, Discovery and the Capitalist Process (Chicago and London: University of Chicago Press, 1985), s. 168.
[2] Jesús Huerta de Soto, Socialismo, Cálculo Económico, y Función Empresarial, 3rd ed. (Madrid: Unión Editorial, 2005), s. 151–53.
[3] Jesús Huerta de Soto, Money, Bank Credit, and Economic Cycles, Melinda A. Stroup, trans. (Auburn, Ala.: Mises Institute, 2006) (ursprungligen publicerad på spanska 1998 som Dinero, Crédito Bancario, y Ciclos Económicos, 3rd ed. (Madrid: Unión Editorial, 2006).
[4] F.A. Hayek, Law, Legislation, and Liberty: A New Statement of the Liberal Principles of Justice and Political Economy, 3 vols. (Chicago: University of Chicago Press, 1973–1979).
[5] Carlos Rodríguez Braun, A Pesar Del Gobierno: 100 Críticas al Intervencionismo con Nombres y Apellidos (Madrid: Unión Editorial, 1999).
[6] Hans-Hermann Hoppe, Democracy—The God that Failed: The Economics and Politics of Monarchy, Democracy, and Natural Order (New Brunswick, N.J.: Transaction Publishers, 2001).
[7] Kanske det mest färska undantaget förekommer i påven Benedict XVI briljanta arbete med Jesus från Nasaret. Att staten och politisk makt är det institutionella förkroppsligandet av antikrist måste vara uppenbart för vem som helst med den minsta kunskap om historia som läser påvens reflektioner om den farligaste frestelsen djävulen kan lägga framför oss:
Frestaren är inte så plump att han föreslår till oss direkt att vi borde dyrka djävulen. Han föreslår bara att vi väljer det rimliga beslutet, att vi väljer att prioritera en planerad och grundligt organiserad värld, där Gud kan ha sin plats som en privat angelägenhet men inte får komma i vägen för våra väsentliga syften. Soloviev tillskriver antikrist till en bok som heter The Open Way to World Peace and Welfare[Den öppna vägen till världsfred och välfärd]. Den här boken blir något av en ny bibel, vars verkliga budskap är dyrkan av välfärd och rationell planering.
Joseph Ratzinger, Jesus of Nazareth, Adrian J. Walker, trans. (London: Bloomsbury, 2007), s. 41. Redford gör liknande, men mycket mer kategoriska, kommentarer. James Redford, ”Jesus Is an Anarchist,” Anti-state.com (2001).
[8] Anthony de Jasay, Market Socialism: A Scrutiny: This Square Circle (Occasional paper 84) (London: Institute of Economic Affairs, 1990), s. 35.
[9] Jesús Huerta de Soto, ”The Essence of the Austrian School,” en föreläsning framförd på Bundesministerium für Wissenschart und Forchung, den 26 Mars, 2007, i Wien; publicerad i Procesos de Mercado: Revista Europea de Economía Política 4, no. 1 (våren 2007): 343–50, se speciellt 347–48.
[10] Jesús Huerta de Soto, ”El Economista Liberal y la Política,” i Manuel Fraga: Homenaje Académico, vol. 2 (Madrid: Fundación Cánovas del Castillo), ss. 763–88; omtryckt på ss. 163–92 i Nuevos Estudios de Economía Política. Till exempel, en indikation på den växande betydelsen av libertariansk kapitalism på den nuvarande politiska agendan är artikeln ”Libertarians Rising”, som publicerades i essäsektionen av Time magasin 2007. . Michael Kinsley, ”Libertarians Rising,” Time (29 oktober 2007), s. 112.
[11] Jesús Huerta de Soto, ”Teoría del Nacionalismo Liberal,” i Estudios de Economía Política, andra utgåvan (Madrid: Unión Editorial, 2004); idem, ”El Desmantelamiento del Estado y la Democracia Directa.”
[12]Bruno S. Frey, ”A Utopia? Government Without Territorial Monopoly,” The Independent Review 6, nr 1 (Sommaren 2001): 99–112.
[13] Vi får aldrig glömma de spanska skolastikerna föreskrifter under guldåldern angående de strikta förutsättningar som en våldshandling måste uppfylla för att vara ”rättvis”:
- alla möjliga fredliga medel och åtgärder måste först vara uttömda;
- handlingen måste vara defensiv (ett svar på en konkret våldshandling) och aldrig aggressiv;
- de använda medlen måste vara proportionella (t.ex., självständighetsidealet är inte värt en endaste människas liv eller frihet);
- varje försök måste göras att undvika oskyldiga offer;
- det måste finnas en rimlig chans för framgång (om inte vore det oförsvarligt självmord).
Detta är visa principer, till vilka jag skulle lägga till att deltagandet och finansieringen måste vara helt frivilligt. Alla våldshandlingar som går emot en av dessa principer är automatiskt illegitima och blir det avgjorde målets värsta fiende. Slutligen, Fader Juan de Marianas hela teori om tyrannmord är också relevant här. Juan de Mariana, De Rege et Regis Institutione (Toledo: Pedro Rodríguez, 1599).
[14] Som Rothbard indikerade, det är inte klokt att bryta mot nuvarande lagar (i grund och botten administrativa befallningar), eftersom i de allra flesta fallen väger kostnaderna mer än fördelarna.
Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe
Pingback: Brutalt ärligt inlägg från Mises.se - SixDays.se