Encyclopaedia Britannica definierar skatt som ”den del av statsinkomsterna som fås via tvångsmässiga avgifter och betalningar från dess medborgare”. Det är ungefär precis så koncist och korrekt som en definition kan vara. Den lämnar inget utrymme för argumentation för vad skatt är. I det konstaterandet upptar ”tvångsmässigt” ett stort utrymme, helt enkelt på grund av dess etiska innehåll. Den direkta reaktionen blir att ifrågasätta statens rätt att använda denna typ av makt. Vilken moralisk sanktion anför staten för tagandet av egendom? Är dess utövande av suveränitet tillräckligt i sig själv?

På denna moraliska fråga finns det två positioner, och aldrig kommer de två att mötas. De som upprätthåller att politiska institutioner härstammar från ”människans natur”, och således är delegerad gudomlighet, eller de som uttalar att staten är hörnstenen av samhälleliga integrationer, kan inte ha något emot beskattning som sådan; statens tagande av egendom är berättigad genom dess blotta existens eller på grund av dess välgörande sysslor. Å andra sidan, de som upprätthåller individens överlägsenhet, vars hela existens är beroende av ett anspråk på okränkbara rättigheter, lutar åt positionen att i det tvångsmässiga tagandet av avgifter och betalningar utövar staten enbart makt som sådan, utan att överhuvudtaget ta hänsyn till moral.

”Vilken moralisk sanktion anför staten för tagandet av egendom?”

Den nuvarande frågeställningen om skatt börjar med den andra av dessa positioner. Den är precis lika partisk och vinklad som en frågeställning som började med den lika obevisbara propositionen att staten antingen är en naturlig eller samhälleligt nödvändig institution. Fullständig objektivitet är utesluten när en etiskt grundprincip är ett arguments huvudsakliga premiss, och en diskussion om beskattningens natur kan aldrig utesluta värden.

Om vi antar att individen har en obestridlig rätt till liv, måste vi medge att han har en likvärdig rätt till att åtnjuta produkterna av sitt arbete. Det är detta vi kallar egendomsrätt. Den absoluta rätten till egendom följer från den ursprungliga rätten till liv, eftersom den ena utan den andra är meningslös; medlen för liv måste identifieras med livet själv. Om staten har en tidigare rätt till produkterna av ens arbete, är rätten till liv begränsad. Bortsett från det faktum att ingen sådan tidigare rätt kan etableras, förutom genom att förkunna att staten är skaparen av alla rättigheter, har vi en benägenhet (som visas genom ansträngningarna att undvika att betala skatt) att förkasta denna föreställning om prioritet. Vi är instinktivt emot det. Vi motsätter oss det organiserade samhällets tagande av vår egendom precis på samma sätt som när en enstaka samhällsenhet begår brottet. I det senare fallet kallar vi det utan tvekan för ”stöld”, ett ”malum in se” (ung. fel/ondska i sig själv). Men det är inte lagen som i den första instansen definierar stöld, det är en etisk princip, och denna kan lagen förvisso överträda men aldrig ersätta. Om vi för att överleva fogar oss efter lagens kraft, och om vi genom långvarig sedvänja förlorar uppfattningen över vad som är omoraliskt, har då principen utplånats? Stöld är stöld, och inga ord kan göra det till något annat.

Vi tittar på beskattningens resultat, symptomen, för att se om och hur den privata egendomsprincipen kränks. För vidare bevis undersöker vi dess teknik, och precis som vi misstänker stöldavsikter i innehavet av effektiva verktyg, finner vi i beskattningstekniken en avslöjande historia. Bördan hos denna orubbliga beskattningskritik kommer således att vara att bevisa dess omoral genom att visa på dess konsekvenser och dess metoder.

”Om staten har en tidigare rätt till produkterna av ens arbete, är rätten till liv begränsad.”

Inledningsvis kan vi börja med att titta på beskattningens ursprung, baserat på teorin att en början alltid skapar ett slut, och vi finner där ett virrvarr av orättfärdighet. En historisk studie kring beskattning leder oundvikligen till stöldgods, tribut och lösensumma, d.v.s. erövringens ekonomiska syfte. Baronerna som satte upp vägtullar längs Rhen indrev skatter. Det gjorde också gängen som ”skyddade”, mot en framtvingad betalning, karavanerna som åkte till marknaden. Danskarna som regelbundet bjöd in sig själva till England, och som blev kvar där som ovälkomna gäster tills de fick betalt, kallade det Danagäld; under en lång tid förblev detta basen för engelska egendomsskatter. De erövrande romarna introducerade idén att det som de samlade in från underkuvade folk bara var rättfärdig betalning för upprätthållandet av ”lag och ordning”. Under en lång tid samlade de normanska erövrarna in tribut helt oorganiserat från engelsmännen, men när de naturliga processerna ledde till en blandning av de två folken under en nation, gjordes insamlingen mer regelbunden genom sedvänja och lag och kallades då skatt. Det tog århundraden att utplåna uppfattningen att detta utkrävande endast tjänade att ge en privilegierad klass ett behagligt liv och för att finansiera deras inbördes krig; faktum är att syftet aldrig förnekades eller doldes förrän konstitutionalismen gjorde den politiska makten diffus.

Allt detta är sedan länge förbi, såtillvida vi inte är dumdristiga nog att jämföra sådana antika skurkstreck med krigsskadestånd, extraterritorialitet, avgifter för upprätthållandet av ockupationsarméer, avvikandet med egendom, tagande av naturresurser, kontroll av handelsartärer och andra moderna erövringstekniker. Det kan argumenteras att även om beskattningen hade ett motbjudande ursprung kunde den ha rätat ut sig själv och blivit en hygglig och användbar medborgare. Alltså måste vi göra vårt bästa beträffande beskattningens teori och praktik för att bevisa att den faktiskt är lik de sorters saker vi beskrivit ovan.

Först, beträffande insamlingsmetoden, faller beskattning in under två kategorier: direkt och indirekt. Indirekta skatter kallas så eftersom de når staten via privata insamlare, medan direkta skatter ankommer utan mellanhänder. Den förstnämnda insamlingsmetoden gäller varor och tjänster innan de når konsumenten, medan den senare i huvudsak består av krav på ansamlandet av välstånd.

”[D]et är inte lagen som i den första instansen definierar stöld, det är en etisk princip, och denna kan lagen förvisso överträda men aldrig ersätta.”

Det kommer att visas att indirekt beskattning är priset för ett tillstånd som ger dig rätt att leva. Man kan inte hitta en enda vara på marknaden som inte har ett antal av dessa skatter på sig, dolda i priset, och du tvingas att antingen betala dem eller försöka klara dig utan varan i fråga; eftersom att klara dig utan innebär att du förnekar dig själv meningen med livet, eller till och med livet i sig, betalar du. Oundvikligheten av denna existensavgift uttrycks i den populära föreningen av ”död och skatter”. Och det är precis denna karakteristik som lovordar indirekt beskattning till staten, så att när du undersöker priserna på de saker du lever av, förbluffas du av disproportionen mellan produktionskostnaderna och avgiften du betalar för att få tillstånd att köpa. Någon uppskattade antalet skatter hos en limpa bröd till över hundra; uppenbarligen går vissa inte att utröna, eftersom det vore omöjligt att allokera till varje limpa bröd dess skattedel gällande sopborsten som använts i bageriet, eller på hjulaxelfettet som användes på varubilen. Whiskey är kanske det mest ökända exemplet på en produkt som har förvandlats från något som tillfredställer till en ”skatteinsamlare”. Produktionskostnaderna för en gallon whiskey, för vilken konsumenten betalar omkring 20 dollar (1962), är mindre än en halv dollar; spridningen är delvis redovisad i distributionskostnaden, men det mesta av de pengar som passerar över disk går till att livnära stads, län, stats och nationella ämbetsmän.

Det ramaskri som hörs beträffande levnadskostnader skulle vara mer berättigat om det riktades mot beskattningen, den enskilt största kostnaden. Det måste också noteras att även om levnadskostnadsproblemet till största del påverkar de fattiga, är det precis på detta samhällssegment som förekomsten av indirekt beskattning faller tyngst. Det är nödvändigtvis så; eftersom de i de lägre inkomstklasserna utgör majoriteten av samhället måste de stå för den största delen konsumtion, och därför också för den största delen skatt. Staten erkänner detta faktum genom att beskatta de varor som används mest. En skatt på salt, oavsett hur komparativt liten den är, ger mycket mer än en skatt på diamanter, och är av större samhällelig och ekonomisk betydelse. Men det är inte storleken på avkastningen, eller insamlandets garanti, som ger indirekt beskattning företräde i statens systematiska beslagtagande. Dess mest berömvärda kvalitet är att den inte syns. Den innebär, så att säga, att ta då offret tittar åt ett annat håll. De som anstränger sig för att ge beskattning en moralisk karaktär måste förklara varför staten sysslar med att dölja skatter i priset på varor. Ligger det inte ett erkännande av skuld i det? På senare år, i sin jakt på ytterligare intäkter, har staten börjat mixtra med en försäljningsskatt (1962), ett direkt och otvetydigt ”tillåtelse-att-leva pris”; visa män har motsatt sig denna åtgärds politiska lämplighet. Men varför? Om staten hade ett gott syfte skulle ju producenterna knappast invända mot att betala dess underhåll.

Enbart i sin egenskap av metod, inte med medvetet uppsåt, ger indirekt beskattning en ansenlig vinst åt privata insamlare, och för detta skäl är motstånd mot avgifterna knappast att vänta från deras håll. När en skatt betalas innan försäljningen genomförts blir den ett kostnadselement, vilket måste adderas till alla de andra kostnaderna då priset räknas ut. Eftersom den väntade vinsten är en procentandel av det totala utlägget, visar det sig att skatten i sig är en källa till vinst. Där varorna måste passera mellan ett flertal processörers och distributörers händer kan vinsterna som staplas ovanpå skatten bli lika stora, om inte större än, den summa som insamlas av staten. Konsumenten betalar skatten plus de sammanblandade vinsterna. Speciellt märkbart är detta då det gäller tullavgifter. Följ en import av råsilke, från importör till rengörare, till spinnare, till vävare, till slutbehandling, till tillverkare, till grosshandlare, till återförsäljare, var och en lägger på sitt eget pålägg till det pris som betalats av föregångaren, och du kommer att se att i priset som betalas för en silkesklänning finns mycket mer än tullordningen kräver. Detta faktum allena hjälper till att göra köpmännen och tillverkarna likgiltiga till protektionismens ondska.

”Staten avstår aldrig helt från den företrädesrätt den förvärvat under en ”kris”, och således, efter en serie krig eller depressioner blir direkt beskattning en ständig del av skattepolitiken.”

Det tysta stödet för indirekt beskattning uppstår från en biprodukt. Där betydande skatteutgifter är ett krav för att ingå i företagande har stora ansamlingar av kapital en distinkt konkurrensfördel, och dessa kapitalister kan knappast antas förespråka en sänkning av skatten. Vilken lantbrukare som helst kan göra whiskey, och många av dem gör det också; men de investeringar som krävs i form av inkomststämplar (eng. revenue stamps) och diverse licensavgifter gör öppnandet av ett bränneri och organiserandet av distributionsagenturer till ett företagande endast passande för storkapitalet. Beskattning har tvingat de individuellt ägda och tilltalande krogarna (eng. grog-shop, krog utan spriträttigheter, se shanty) att ge efter för de palatsliknande barerna som finansieras av lån från bryggerier eller destillerier. På samma sätt är tillverkningen av cigaretter koncentrerat i händerna på ett fåtal gigantiska företag med hjälp av skattesystemet; nästan tre fjärdedelar av försäljningspriset av ett paket cigaretter representerar skatteutgifter. Det skulle verkligen vara konstigt om dessa intressen skulle uttala motstånd till sådana indirekta skatter (vilket de aldrig gör) och de oinformerade, oartikulerade och oorganiserade konsumenterna tvingas således att betala det högre priset som är ett resultat av den begränsade konkurrensen.

Direkta skatter skiljer sig inte enbart från indirekta skatter i insamlingsmetoden utan också i det viktigare faktum att de inte kan skickas vidare; de som betalar dem kan inte kräva ersättning från andra. I huvudsak faller förekomsten av direkt beskattning på inkomster och ansamlingar snarare än varor vid ett varuutbyte. Du beskattas för vad du har, inte vad du köper; på inkomsterna från företagande eller på återbäringen från tjänster som redan getts, inte på den förväntade avkastningen. Det finns således inget sätt att flytta bördan. Betalaren har ingen tillflyktsort.

De entydigt direkta skatterna är de som läggs på inkomster, arv, gåvor och mark. Det kommer visas att sådant beslagtagande leder till propaganda för att låta de rika betala, och att det finner stöd i de inkompetentas avundsjuka, fattigdomens bitterhet och i känslan av orättvisa som vår monopolistiska ekonomi framkallar. Direkt beskattning har förespråkats sedan kolonialtiden (tillsammans med allmän rösträtt), som nödvändig för demokratins förverkligande, som ett oumbärligt ”planeringsinstrument”. De rikas motstånd mot direkt beskattning gav giltighet åt de reformatorer som propagerade för det. I normala tider är staten oförmögen att komma över detta välbyggda, artikulerade och fyndiga motstånd. Men när krig eller behovet av att förbättra förhållandena för den fattiga massan pressar statens finanser till bristningsgränsen, och vidare indirekta skatter är omöjliga eller hotar skapa samhällelig oro, måste motståndet ge vika. Staten avstår aldrig helt från den företrädesrätt den förvärvat under en ”kris”, och således, efter en serie krig eller depressioner blir direkt beskattning en ständig del av skattepolitiken, och de som måste betala måste nöja sig med att försöka skära ner skatterna eller försöka flytta dem från en skuldra till en annan.

Redan då det förutspåddes, under debatterna angående inkomstskatt under det tidiga 1900-talet, visade sig argumentet att det var de rika som skulle betala, vara grovt missvisande. Det var omöjligt för staten att begränsa sig när väl detta instrument för extrainkomster sattes i deras händer. Inkomst är inkomst oavsett om det kommer från utdelning, langning, spelvinster eller rena löner. När statens utgifter rusar i höjden, vilket de alltid gör, sveps lagliga förbud, och hänsyn tagen till rättvisa eller barmhärtighet, åt sidan, och staten stoppar sina händer i var mans ficka. Exempelvis i Philadelphia (1962) krävde de politiska krafterna att arbetsgivaren skulle dra bort en summa från arbetarens lön och ge den till staten. Principen att låta de rika betala har applicerats i stor skala på de lägst betalda arbetarna, inte bara genom avdrag på löner, utan än mer så genom de så kallade socialförsäkringsskatterna (eng. social security). Dessa visar för övrigt upp den politiska maktens totala omoral. Socialförsäkringsskatter är inget annat än en skatt på löner, i dess helhet, och döptes medvetet och illvilligt fel. Även den delen som ”ges” av arbetsgivaren betalas ultimat av arbetaren själv genom priset på de varor han konsumerar, för det är uppenbart att denna del enbart är en driftkostnad och överlåts med ett prispålägg. Inkomsten från socialförsäkringsskatterna läggs inte undan för samhälleliga förmåner, utan slängs in i den generella skattekassan som är föremål för allehanda beslagtagande, och när den ringa pensionsersättningen betalas ut, betalas den ut av de nuvarande skatteinsamlingarna. På inget sätt är detta att jämföra med en försäkring, vilket är det påhitt som användes då den infördes till vår finanspolitik, utan det är en direkt skatt på löner.

”När statens utgifter rusar i höjden, vilket de alltid gör, sveps lagliga förbud, och hänsyn tagen till rättvisa eller barmhärtighet, åt sidan.”

Det finns fler människor i de låga inkomstgrupperna än i de höga inkomstgrupperna; det finns fler små arvegods än stora. Därför, sammanlagt sett är de som sämst kan bära bördan av de skatter som är tänkta betalas av de rika de som faktiskt bär den huvudsakliga bördan av dem. Försöken att motverka denna orättvisa genom progressiv beskattning är en chimär. Även en liten skatt på en inkomst på tusen dollar om året kommer innebära besvärligheter för betalaren, medan 50 % skatt på femtiotusen dollar i alla fall lämnar något kvar till ett bekvämt liv. Det är en gigantisk skillnad mellan att klara sig utan en ny bil och att låta laga ett par hoplappade byxor så att de räcker lite längre. Det måste också kommas ihåg att arbetarens inkomst nästan alltid är begränsad till löner, vilket är ett dokumenterat faktum, medan stora inkomster i huvudsak kommer från affärer eller spelaktiviteter (eng. gambling), och inte är så lätta att fastställa; vare sig från avsikten att undvika att betala hela skatten, eller från de nödvändiga legala tvetydigheterna som gör det exakta beloppet till en gissnings- eller bokföringsfråga, gynnas de som har stora inkomster. Det är de fattiga som drabbas hårdast av de skatter som är tänkta att drabba de rika.

Alla skatter motverkar produktion. Människan arbetar för att tillfredställa sina behov, inte för att stödja staten. När resultatet av arbetarens arbete tas ifrån honom, oavsett om det är av banditer eller av det organiserade samhället, har han en benägenhet att begränsa sin produktion till den mängd han kan behålla och njuta av. Under kriget, när löneavdrag introducerades, arbetade arbetarna för att uppfylla sin ”ta hem”-lön, och slutade när denna summa, efter skatter, inte visade en ökning som motsvarade det extra arbete det skulle kosta; fritid är också ett behov som måste tillfredställas. En boxare vägrar att ta ett annat lukrativt jobb eftersom den extra avkastningen skulle göra att hans årsinkomst hamnade i en högre skattegrupp. På samma sätt måste varje affärsman ta hänsyn till, när han väger riskerna och möjligheterna av ett nytt projekt, den garanterade skatteskiftningen som skulle inträffa om han blev framgångsrik, och alltför ofta avskräcks han från att fortsätta. Bland all data rörande nationella framsteg är de saker som aldrig kan rapporteras dessa: den volym av affärsverksamhet som stryps av inkomstskatter, och storleken på den kapitalbildning som avbryts av arvsskatter.

”Människan arbetar för att tillfredställa sina behov, inte för att stödja staten.”

Medan vi diskuterar beskattningens produktionsavskräckande karaktär ska vi inte förbise den större mängden indirekta skatter, även om dessa inte är så uppenbara. En nations produktionsnivå bestäms av dess invånares köpkraft, och i den mån denna kraft tappas ur på grund av avgifter är i den omfattning som produktionsnivån sänks. Det är en löjlig, och rakt igenom oanständig, spetsfundighet att hävda att staten spenderar det som den samlar in, och att det på grund av detta inte existerar någon sänkning av köpkraften. Tjuvar spenderar också sitt byte, mycket mera ohämmat än de rättmätiga ägarna skulle ha spenderat det, och på grundval av spenderande skulle man således kunna argumentera för det samhälleliga värdet av stöld. Det är produktion, inte spenderande, som ger upphov till mer produktion. Det är enbart genom skapandet av säljbara bidrag till den generella välståndsfonden som industrins hjul får fart. Tvärtom, alla avdrag från denna generella välståndsfond saktar ner industrin, och varje avgift på sparande avskräcker kapitalbildning. Varför ska man arbeta när det inte finns något att tjäna på det? Varför starta ett företag bara för att stödja politiker?

Principiellt är den direkta beskattningen, precis som skaparna av den amerikanska konstitutionen insåg, förkastlig, eftersom den direkt förnekar den privata egendomens okränkbarhet. Genom att vara dold är den indirekta beskattningen ett erkännande av individens rätt till det han tjänar; staten smyger sig på ägaren, så att säga, och tar vad den behöver baserat på vad den anser nödvändigt, men den är inte dumdristig nog att ifrågasätta ägarens rätt till sina varor. Den direkta skatten å andra sidan proklamerar djärvt och utan skam statens tidigare rätt till all egendom. Privat ägande blir till temporärt och återkalleligt förvaltande. Det Jeffersonska idealet gällande okränkbara rättigheter tillintetgörs således, och ersätts av det Marxistiska konceptet om statens överhöghet. Det är genom denna finanspolitik, snarare än genom våldsamma revolutioner eller en vädjan till förstånd, eller utbildning, eller genom oundvikliga historiska krafter, som socialismens substans realiseras. Notera hur den centralisering som Alexander Hamilton hoppades på nu har uppnåtts sedan införandet av den federala inkomstskatten, hur den genomtänkta unionen av oberoende samvälden effektivt har lösts upp. Samvälden reduceras till församlingar, och individen är inte längre en medborgare i sitt samfund utan en undersåte till den federala regeringen.

En grundläggande omoral blir till mittpunkten i en omoralisk virvelstorm. När staten inkräktar på individens rätt till produkterna av sitt arbete tilldelar den sig en auktoritet som är i motsats till det naturliga, och etablerar därför ett oetiskt beteendemönster, hos sig själv och hos de över vilka den utövar sin auktoritet. Alltså har inkomstskatten gjort staten till en kumpan till intäkterna från brott; lagen kan inte skilja mellan inkomster från produktion och inkomster från stöld; den bryr sig inte om källan. På samma sätt väcker detta förnekande av ägande ett agg vilket får sitt uttryck i mened och oärlighet. Människor som i sina personliga affärer knappast skulle tänka på sådana metoder, eller som skulle bli utfrysta från samhället om de tog sig till med dem, är stolta över, och får komplimanger för, att undvika inkomstskattelagarna; det anses lämpligt att samarbeta med de skarpsinnigaste intellekten i detta syfte. Än mer förödmjukande är uppmuntrandet av ömsesidigt spionerande genom mutor. Ingen annan enstaka åtgärd i vårt lands historia har skapat ett likvärdigt åsidosättande av principer inom offentliga angelägenheter, eller har haft en såpass nedbrytande moralisk effekt.

För att komma in under dess offers goda vilja har beskattningen omgärdat sig själv med rättfärdigande doktriner. Ingen lag som saknar allmän acceptans eller samtycke går att upprätthålla, och för att få ett sådant stöd måste man vända sig till vårt sinne för korrekthet. Detta är speciellt nödvändigt för författningar som rättfärdigar tagandet av privat egendom.

Tills nyligen har beskattningens rättfärdigande vilat på behovet att behålla de nödvändiga regeringsfunktionerna, generellt kallat ”samhällstjänster”. Men den politiska kraftens natur är sådan att det område den verkar inom inte är självbegränsande; dess expansion är proportionell till bristen på motstånd. Motstånd till utövandet av denna makt återspeglar en anda av självständighet, vilken i sin tur är beroende av en känsla av ekonomisk säkerhet. När den generella ekonomin faller, blir folk benägna att, i förvirringen som uppstår på grund av brist på förståelse om de grundläggande orsakerna, vända sig till vilken medicinman som helst som lovar lindring. Politikern tar villigt på sig denna roll; hans avgift är makt, som implementeras med pengar. Dold från den offentliga vyn är den politiska makt som återfinns i grunden av den ekonomiska sjukdomen, som monopolprivilegier, krig och beskattning. Därför är löftet om lindring tillräckligt i sig själv och uppgörelsen godtas. Således har det blivit så att den politiska maktens områden gradvis har inkräktat på mer och mer samhälleliga aktiviteter, och med varje expansion förs ett ytterligare rättfärdigande för beskattning fram. Den nuvarande filosofin tenderar åt att identifiera politik och samhälle, till att utrota uppfattningen om individen som den väsentliga enheten, till förmån för en metafysisk helhet, och således också till elimineringen av det privata egendomskonceptet. Beskattning rättfärdigas inte längre av inkomstbehovet för upprätthållandet av specifika samhällstjänster, utan snarare som det nödvändiga medlet för ospecificerade samhällsförbättringar.

”Alla skatter motverkar produktion.”

Faktum är att båda beskattningens grundprinciper är identiska, i det att de har sitt ursprung i ett accepterande av statens tidigare rätt till arbetets produkter; men i avsikt att analysera dem är det bäst att behandla dem separat.

Beskattning för samhällstjänster ger en antydan om ett rättvist utbyte. Det antyder en motprestation, ett rättviseförhållande. Men den väsentliga förutsättningen hos byteshandel, att den genomförs frivilligt, saknas beträffande beskattning; dess användande av tvång flyttar beskattning helt och hållet från handel till politik. Skatter kan inte jämföras med avgifter som betalas till en frivillig organisation för sådana tjänster man förväntar sig genom ett medlemskap, eftersom valet att träda ur inte finns. Genom att vägra byteshandel kan man förneka sig själv en vinst, men det enda alternativet till att betala skatt är fängelse. Antydningen att beskattningen är ett rättvist utbyte är falsk. Om vi får något för skatterna vi betalar är det inte för att vi vill ha det; det tvingas på oss.

Beträffande samhällstjänster kan ett samfund jämföras med ett stort kontor i vilket invånarna, som sysslar med vitt skilda affärsrörelser, använder de gemensamma bekvämligheterna, såsom hisstransport, rengöring, värme osv. Ju fler hyresgäster i huset, desto mer beroende är de alla av dessa generella funktioner, och till en proportionerlig avgift tillhandahåller operatörerna av huset detta till dem; avgiften inkluderas i hyran. Varenda en av hyresgästerna tillåts fortsätta sin affärsverksamhet mer effektivt eftersom de slipper sin del av de generella sysslorna.

Precis på detta sätt kan medborgarna i ett samfund bättre sköta sina olika yrken eftersom gatorna hålls i skick, brandförsvaret är på vakt, polisen bidrar med skydd till liv och egendom. När ett samhälle organiserar sig som en stad som befinner sig på fronten, tillfredställs behovet av dessa tjänster genom volontärsarbete. Vägarna hålls öppna av dess användare, det finns en frivillig brandkår, den respekterade åldermannen agerar domare. I takt med att staden växer blir dessa extrajobb för enformiga och för svåra för volontärer vars privata affärer ofrånkomligen blir lidande av de ökande kraven, och nödvändigheten av att hyra in specialister uppstår. För att möta dessa utgifter hävdas det att man måste ta till tvingande skatter, och frågan blir då, varför måste invånarna tvingas att betala för att blir avlösta från det arbete de tidigare utförde frivilligt? Varför är tvång korrelerat till beskattning?

Det är inte sant att tjänsterna skulle vara omöjliga utan beskattning; det påståendet motbevisas av det faktum att tjänsterna uppstod innan skatterna introducerades. Tjänsterna uppstår eftersom det finns ett behov av dem. Eftersom det finns ett behov av dem betalas de i början med arbete och i ett fåtal instanser genom frivilliga bidrag av varor och pengar; byteshandeln sker utan tvång och är därför rättvis. Endast när den politiska makten tar över skötseln av dessa tjänster uppstår den tvingande skatten. Det är inte kostnaden av tjänsterna som kräver beskattning, det är kostnaden för att bibehålla den politiska makten.

I fallet med de generella tjänsterna i kontorshuset möts kostnaden med en hyresbetalning, uppmätt till att motsvara storleken på tjänsten och platsen som upptas, och mängden bestäms av den enda rättvisa skiljedomaren beträffande värde: konkurrens. I det växande samfundet skulle på samma sätt kostnaderna av samhällstjänsterna rättvist kunna mötas med en avgift för användning av platser inom samfundet, och denna avgift skulle automatiskt betalas eftersom den bestäms genom köpslåendet på marknaden. När vi spårar värdet av dessa platser till källan hittar vi att de uppstår genom befolkningens närvaro och aktivitet; ju fler människor som konkurrerar för användandet av dessa platser, desto högre blir deras värde. Det är också sant att med befolkningstillväxten uppstår ett ökande behov av samhällstjänster, och det verkar som att värden som uppstår ur integration borde appliceras på ett rättvist sätt, och i vissa historiska instanser av svag politisk makt finner vi att markhyra har använts på detta samhälleliga sätt.

All historia pekar på de ekonomiska skälen till politisk makt. Det är det effektiva instrumentet för exploaterande. Generellt sett följer utvecklingen av politisk exploatering ett bestämt mönster: rån, regelbunden tribut, slaveri, hyresinsamlingar. I det slutliga steget, efter lång tid, blir hyresinsamlandet den huvudsakliga inkomstkällan från exploatering och den politiska makt som är nödvändig för detta bärs upp av skatter på produktion. Århundraden av tillmötesgående har vant oss vid detta, och sedvänja och lag har givit det en aura av rättrådighet; det offentliga beslagtagandet av privat egendom genom beskattning och det privata beslagtagandet av offentlig egendom genom hyresinsamlingar har blivit obestridda institutioner. De är en del av våra sedvänjor.

”Det Jeffersonska idealet gällande okränkbara rättigheter tillintetgörs således, och ersätts av det Marxistiska konceptet om statens överhöghet. Det är genom denna finanspolitik, snarare än genom våldsamma revolutioner eller en vädjan till förstånd, eller utbildning, eller genom oundvikliga historiska krafter, som socialismens substans realiseras.”

Och så, medan samhället integreras mer och mer och behovet av generella tjänster hastigt växer, vänder vi oss till beskattning av gammal vana. Vi känner inte till någon annan väg. Så varför invänder vi mot att betala skatt? Kan det vara så att vi i våra hjärtan är medvetna om en orättfärdighet? Vi ser vad bekvämligheterna, så som rena och upplysta gator, vattentillförsel, avlopp och så vidare, ger, och som gör vårt samhälle bekvämt och behagligt, och dessa kostnader måste bäras. Kostnaderna bärs upp av våra löner. Men sen inser vi att för en given insats tjänar vi inte mer än vi skulle göra i ett samhälle som inte har dessa fördelar. På marginalen är timlönen, för identiska jobb, samma som i storstaden. Kapitalinkomster är inte mindre, per investerad dollar, på en huvudgata i en småstad (eng. Main Street) än på Broadway. Det är sant att i storstaden har vi fler möjligheter till arbete, och vi kan jobba hårdare. I småstaden är tempot lägre; vi arbetar mindre och tjänar mindre. Men, när vi sätter storstadens hyres- och skattekostnader mot våra större inkomster, får vi då mer tillfredställelse? Vi behöver inte vara ekonomer för att inse att detta inte är fallet.

Om vi arbetar mer i staden producerar vi mer. Å andra sidan om vi inte har mer, netto, vart försvinner då denna ökning? Nåväl, där det nu står en bank stod tidigare en svinstia, och vad som en gång i tiden var en lada inhyser numera ett varuhus. Värdet av dessa platser har stigit enormt, faktiskt i proportion till den mångfald samhällstjänster som den spirande populationen kräver. Således är den slutliga viloplatsen, för den ökande produktiviteten, dessa platser, och ägarna av dessa är de som faktiskt gynnas av de samhällstjänster som vi måste ge upp våra löner för att hålla igång.

Det är således markägaren som tjänar på beskattning. Han äger sannerligen de samhällstjänster som betalas genom produktion. Han vet detta, och sticker inte under stol med det, utan berättar det för oss varje gång han lägger upp sin tomt till försäljning. I sina annonser talar han om de transportmedel han har tillgång till, den närliggande skolan, den effektiva brand och poliskåren som betalas av samhället; alla dessa fördelar kapitaliserar han i sitt pris. Det är helt öppet och ärligt. Vad som inte annonseras är att samhällstjänsterna han erbjuder till försäljning har betalats av tvingande avgifter och kostnader som har samlats in från den producerande allmänheten. Dessa människor får, för sina plågor, det andefattiga nöjet att skriva till sina kusiner på landsorten om storstadens under, speciellt undret att arbeta mer intensivt så att de kan betala för dem.

Vi kommer nu till den moderna beskattningens doktrin; att dess rättfärdigande är de samhälleliga syften som pengarna används till. Även om detta har annonserats som en nyligen upptäckt princip är beskattningsprincipen för förbättrandet av samhälleliga tjänster relativt antik; Rom i all sin dekadens hade gott om det, och skatter för att upprätthålla fattighus togs ut långt innan högskoletränade socialarbetare gav dem universell relevans. Det är intressant att notera att denna doktrin växte till en beskattningsfilosofi under 1930-talet, depressionens årtionde. Den stämplar således sig själv som den humanitära medicinen mot ”fattigdom bland överskott”,  som välgörarens första-hjälpenbehandling vid en synbar orättvisa. Och som alla förslag som kommer från ett gott hjärta är beskattning för samhällsnytta en enkel och ytlig behandling av en djuprotad sjukdom, och som sådan kommer den göra mer skada än nytta.

För det första förnekar denna doktrin otvetydigt individens rätt till sin egendom. Detta är fundamentalt. Med denna huvudsakliga princip fastställd, hoppar den till slutsatsen att det är ”samhällsnyttan” som är syftet med all produktion, och att människan arbetar, eller borde arbeta, för att gynna massorna. Beskattning är det korrekta medlet för att distribuera det som bemödats produceras. Den bryr sig inte om att kontrollera produktionen, eller medlen för egendomsförvärv, utan endast dess distribution. Strängt taget är således denna doktrin inte socialistisk, och dess förespråkare är snabba att påpeka detta. Deras syfte, hävdar de, är reform, inte revolution; precis som pojkar vars oskyldiga lägereld sätter hela skogen i brand.

”Om målet som skall uppfyllas är det ”allmänna bästa” kan ”makten att ta” fullt möjligt utvidgas till att röra den totala produktionen, för vem skall säga var det ”allmänna bästa” slutar?”

Doktrinen gör inte skillnad mellan egendom som förvärvats genom privilegium eller egendom som förvärvats genom produktion. Den kan inte, får inte, göra det, för om den gjorde det skulle den ifrågasätta beskattningens rätt. Om beskattning avskaffades skulle till exempel kostnaden för att upprätthålla ett samfunds samhällstjänster vara tvungna att betalas genom hyra, det finns ingen tredje källa, och statens privilegie att kunna ta ut hyra skulle försvinna. Om beskattning avskaffades skulle den latmannasyssla som offentliga jobb är försvinna, och dessa utgör i förlängningen det privilegium som mest av allt tynger ner produktionen. Om beskattning avskaffades skulle statens privilegium att tjäna pengar på tullavgifter försvinna. Om beskattning avskaffades skulle statsskulder vara omöjliga, till statsobligationshållarnas förskräckelse. Beskattning för samhällsnytta rör inte avskaffandet av befintliga privilegier, utan enbart etablerandet av nya byråkratiska privilegier. Således adresseras inte de mest grundläggande problemen.

”Beskattningens slutmål beträffande samhällsavsikter är absolutism, inte bara för att den växande finansiella makten för med sig en likvärdig ökning av politisk makt, utan eftersom statens investerande av inkomster i individen ger den ett penningintresse i honom.”

Vidare förvärrar åtgärder för att hindra produktionen, som måste följa i kölvattnet av detta distributiva schema, den situation den är tänkt att rätta till. Om Tom, Dick och Harry är involverade i skapandet av produkter och tjänster, måste tagandet från en av dem, även om den delen ges till någon av de andra, sänka allas ekonomi. Toms överflöd som producent är tack vare det faktum att han har tjänat Dick och Harry på ett sätt som de tyckt varit önskvärt. Han kanske är mer arbetsam, eller har begåvats med en överlägsen förmåga, och av denna orsak favoriseras han; även om han har förvärvat sig ett överflöd har han inte gjort så på deras bekostnad; han har, för att de har. I varje rättvist byte finns två vinster, en för köparen och en för säljaren. De ger var och en upp det som värderas mindre för det som värderas högre; båda har tillskansat sig en ökning i värde. Men när den politiska makten berövar Tom sina ägodelar, slutar han, beroende på omfattningen av förskingringen, att vara kund hos Dick och Harry. De blir utan en kund i den omfattning som skatten rör och blir således utan arbete. Allmosan som givits dem gör dem faktiskt fattigare, precis som den har gjort Tom fattigare. Ett samhälles ekonomi förbättras inte av distributionen av det som redan har producerats, utan av en ökning av de saker som människor lever av; vi lever av nuvarande, inte förfluten, produktion. Alla åtgärder som motverkar, begränsar eller ingriper i produktionen måste således sänka den generella ekonomin, och beskattningen för samhälleliga avsikter är en distinkt sådan åtgärd.

Om vi bortser från ekonomin i det hela leder de politiska implikationerna av denna allmoseaktiga finanspolitik till en revolution av den första graden. Eftersom beskattning, även då den kläs i syftet att förbättra samhället, måste efterföljas av tvång, och beskattningens begränsning måste sammanfalla med den politiska maktens gränser. Om målet som skall uppfyllas är det ”allmänna bästa” kan ”makten att ta” fullt möjligt utvidgas till att röra den totala produktionen, för vem skall säga var det ”allmänna bästa” slutar? Nuförtiden omfattar det ”allmänna bästa” gratis skola upp till och inklusive doktorander och professionella kurser; gratis sjukvård och medicinska tjänster; arbetslöshetsförsäkring och pensionsförsäkringar; lantbrukarsubventioner och stöd till nya industrier; gratis anställningstjänster och lågkostnadsboende; bidrag till handelsflottan och projekt för förbättringen av konst och vetenskap; och så vidare, i stort sett i det oändliga. Det ”allmänna bästa” har spillt över från den ena privata angelägenheten till den andra, och definitionen av denna obestämbara fras blir mer och mer elastisk. Den demokratiska rätten att ha fel, vara felinformerad, felledd eller till och med dum, är inget hinder för fantasin hos de som tar på sig att tolka frasen; och varthän tolkningen går, dit går makten att tvinga fram samtycke.

Beskattningens slutmål beträffande samhällsavsikter är absolutism, inte bara för att den växande finansiella makten för med sig en likvärdig ökning av politisk makt, utan eftersom statens investerande av inkomster i individen ger den ett penningintresse i honom. Om staten bidrar till att uppfylla alla individens behov beträffande hälsa och en grad av bekvämlighet, måste den betrakta honom som en värdefull tillgång, en bit kapital. Alla krav på individuella rättigheter likvideras av samhällets pengainvestering. Staten tar på sig att skydda samhällets investering, beträffande ersättning och vinst, via beskattning. Motorkraften som finns hos individen måste bli satt till bästa möjliga användning så att avkastningen kommer att gynna de samhälleliga mål som ledningen har stakat ut. Av logisk nödvändighet tvingas således det finansiella schemat, som började med distribution, in på kontroll över produktionen. Och det naturrättsliga konceptet är inte kompatibelt med individens samhällsansvar. Han lever för den stat som föder honom. Han tillhör staten via köparens rätt.

Beskattningens slutliga anspråk på rättfärdighet är formeln att var och en ska betala efter förmåga, och detta visar sig vara ett fall med för många motsägelser. På skatterna på varor, från vilka staten får huvuddelen av sina inkomster, kan denna formel inte appliceras. Vare sig din inkomst är tusen dollar om året eller tusen dollar om dagen är skatten på en limpa bröd densamma; ”var och en efter förmåga”-formeln gäller inte här. På grund av skatterna på nödvändigheter, kan den fattiga mannen missunnas en del marginell tillfredställelse, låt säga en pipa tobak, medan den rika mannen, som betalar samma skatt för nödvändigheterna knappast kommer känna sig tvungen att ge upp sin cigarr. På de viktigare indirekta skatterna är således den magiska formeln om samhällelig rättvisa icke-existerande.

”Det kan inte finnas en bra skatt, eller en rättvis; varje skatt baseras på tvång.”

Den gäller bara för skatteavgifter på inkomster innan de har spenderats, och återigen är dess rättviseanspråk falskt. Varje skatt på löner, oavsett hur små, påverkar arbetarens levnadsmått, medan skatten på den rika mannen endast påverkar hans njutningar. Påståendet att rättvisa är implicerad i formeln är motbevisad av fakta. Faktum är att detta påstående endast vore giltigt om staten konfiskerade allt utöver en förbestämd, egalitär levnadsstandard; men då skulle givetvis konfiskerandets rättvisa vara tvunget att etableras.

Men inget gott kan komma ur principen att var och en ska betala efter förmåga, eftersom den till sin natur är omoralisk. Vad är den annat än stråtrövarens regel att man tar där tagandet är bäst? Vare sig stråtrövaren eller skatteinsamlaren ger någon tanke till orsaken till offrets välstånd, bara till kvantiteten. Staten låter aldrig bli att ta vad den kan från kända eller misstänkta tjuvar, mördare eller prostituerade, och dess vaksamhet i detta hänseende är så väletablerat att de som bryter andra lagar finner det klokt i att prickfritt följa lagen om inkomstskatt. Trots det finner principen att var och en ska betala efter förmåga folkligt stöd, och detta måste erkännas vara orsaken till dess utförande, på grund av dess implicerade rättvisekvalitet. Det är en vädjan till de inkompetentas avundsjuka, samt även till massans missnöje att de överlämnats till fattigdom på grund av vårt system av privilegier. Det tillfredställer girighetens och hämndens passioner. Det är den ideala hävstången. Det är Robin Hood.

Som stöd för denna formel finns argumentet att inkomster är relativa till möjligheterna som ges av staten, och att mängden skatt endast är en betalning för dessa möjligheter. Återigen denna motprestation. Detta stämmer bara delvis, och på ett sätt som inte är menat av förespråkarna av denna finansiella formel. Där inkomster erhålls från privilegium, och där varje privilegium vilar på statens makt, är det i högsta grad rättvist att staten konfiskerar intäkterna, även om det vore mer rättvist om staten inte etablerade detta privilegium till att börja med. Monopolhyran på naturresurser, till exempel, är inkomst för vilken ingen tjänst ges till samhället och är insamlingsbar enbart på grund av att staten stöder den; hundra procent skatt på hyra skulle därför vara rättvis. Vinsterna på skyddande tariffer skulle vara lovligt byte för skatteinsamlaren. En avgift på alla subventionerade affärsverksamheter, som uppgick till subventionens fulla belopp skulle vara logiskt, även om givandet av subventionen fortfarande skulle kräva en förklaring. Välgörenhet, allmosor, vinster på den svarta marknaden som gjorts möjliga på grund av politiska restriktioner, vinsterna från statliga uppdragskontrakt, all inkomst som skulle försvinna om staten ej längre stödde det, kan rimligtvis beskattas. I så fall skulle staten ta det som den har orsakat.

Men detta är inte det argument som de fanatiker som propagerar för principen att var och en ska betala efter förmåga för fram. De insisterar att staten är en bidragande produktionsfaktor, och att dess tjänster borde betalas för; måttet på värdet av dessa tjänster är dess medborgares inkomst, och en graderad skatt på dessa inkomster är bara rimlig kompensation. Om inkomsterna speglar statens tjänster, följer det att större inkomster är ett resultat av mer tjänster, och den logiska slutsatsen är då att staten bättre tjänar de rika än de fattiga. Det må så vara fallet, men det är tveksamt att det är denna information skatteexperterna vill ge uttryck för; vad de vill få oss att tro är att staten hjälper oss att förbättra våra omständigheter. Den idén ger upphov till några provokativa frågor. För skatten han betalar, njuter lantbrukaren av bättre väder för sin skörd? Eller köpmannen av en mer aktiv marknad? Förbättras mekanikerns skicklighet av någonting staten gör med det som tas ifrån honom? Hur kan staten skynda på fantasin hos det kreativa geniet, eller ge visdom åt filosofen? När staten tar en bit från hasardspelaren, förbättras då hans tur? Ökar den prostituerades inkomster genom att hennes jobb legaliseras och beskattas? Exakt vilken del spelar staten i produktionen som rättfärdigar dess olagliga vinstandel? Staten ger inte, den tar bara.

Hela detta argument är emellertid ett medgivande av den villfarelse med vilken sedvänja, lag och ordklyveri har dolt beskattningens sanna karaktär. Det kan inte finnas en bra skatt, eller en rättvis; varje skatt baseras på tvång.

[Från Out of Step: The Autobiography of an Individualist, av Frank Chodorov; The Devin-Adair Company, New York, 1962, ss. 216-239.]

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Etiketter: ,

Kommentarer (5)

  • Pera @Webbhotell

    7 år sedan

    Har funderat en hel del
    först skatt och sedan moms, så vad får man kvar av en intjänad 100 lapp?

    Pera

    • Joakim Kämpe

      7 år sedan

      Här kan du räkna ut din skatt

      Tror inte denna tar hänsyn till allt, ex. konsumtionsskatter, utan enbart inkomstskatter och arbetsgivaravgifter. Men den ger en bra fingervisning.

      Enkelt räknat kan man väl se det så här:
      1. Får jag 30 000 kr i lön, kostar det arbetsgivaren 40 000 kr, dvs 10 000 kr har redan gått i skatt där.
      2. På dom 30 000 betalar jag ca 10 000 kr i skatt (1/3), och då är vi uppe i ca 50% i skatt.
      3. Till detta kan, borde, vi lägga till de konsumtionsskatter som finns, ex. moms på 25%.

      Således efter alla inkomstskatter som jag har betalat (20 000 i skatt), om jag spenderar alla pengar (dvs de 20 000 kr som är kvar) varje månad, kommer 5 000 kr till att gå i skatt. Och sen tillkommer säkerligen diverse annat. Om det är någon annan som har en lite mer djupgående analys, vänligen lägg fram den här :)

  • Joakim Fagerström

    7 år sedan

    Pera: Gå in och läs på Ekonomifakta.se där du kan få det redovisat i detalj och även räkna på inflation och annat kul.

    Så om du t.ex. tjänar 30 000 och bor i Stockholm så får du faktiskt numera med jobbskatteavdraget behålla hela 58% (notera att du då fortfarande är under gränsen för statlig inkomstskatt)!!!

    Arbetsgivaren betalar för dig: 39.426 kr
    Arbetsgivaravgifter -9.426 kr
    Din bruttolön = 30.000 kr
    Kommunalskatt -8.586 kr
    Statlig inkomstskatt -0 kr
    Pensionsavgift, netto -0 kr
    Jobbskatteavdrag +1.641 kr
    På lönebeskedet = 23.055 kr
    Summa skatter 16.371 kr

    Notera nu att detta är innan du har spenderat dina pengar då du fortsätter betala skatt på skatt i form av moms, straffskatter på bensin m.m. Så det riktiga skattetrycket är mycket högre. Du kan läsa mer på Ekonomifakta som är mycket informativt kring detta.

  • Björn

    7 år sedan

    En fundering bara. Kan man verkligen inkludera arbetsgivaravgiften i kalkylen, det är väl trots allt någonting arbetsgivaren betalar?

  • Fredrik Olsson

    7 år sedan

    Björn: Ja det är rimligt då den (till största del) består av avgifter till de olika socialförsäkringssystemen (Se: http://sv.wikipedia.org/wiki/Arbetsgivaravgifter_i_Sverige ). Hade de inte betalats av arbetsgivaren så hade de fått betalas i form av ‘vanlig’ inkomstskatt. Cynikern i mig misstänker att arbetsivaren har ålagts att betala den, så att den inte ska synas i deklarationen. Om den hade synts där så skulle troligen missnöjet med skattenivån varit större.